Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304 IDUN 1892
Som kapellmästare under innevarande spelår fun-
gera för öfrigt hrr R. Henneberg ech A. Hallén.
Som kormästare har engagerats hr Max Strand-
berg, hvilken under föregående år uppträdt i flere
framstående tenorpartier.
K. Dramatiska teatern gifver i morgon lördag sin
första nyhet för säsongen, nämligen den danske un-
ge dramatikern Gustav Esmanns lustspel »Den kära
familjen», som i vintras gjorde mycken lycka i Kö-
benhavn.
Aulinska kvartettens välbekanta kammarmusiksoaréer
skola säkerligen äfven under det nu ingångna mu-
sikåret vinna samma anslutning och intresse som
förut. Biljetter till desamma finnas redan att tillgå
hos hrr musikhandlare.
Familjen pd Annedal.
Novell
af
Ämtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
J
lågra dagar därefter var Otto så älskvärd att i
r ett paket på posten sända Dora en brosch, fö-
reställande en otäck, svartbent, tjock spindel med
röda ögon, hvilken han fått skrifva efter på flere
ställen, innan han lyckats få.
»Hvad står du och drömmer om, Annie,» frå-
gade Dora, som nu åter var alldeles lugn. »Du
ser så besynnerlig ut.
Annie stod och såg på, hur flaggduken fladd-
rade.
»Jo, jag tänker,» sade Annie med en suck, »på
den kära blågula flaggan,» och hennes ögon följde
drömmande dess böljande rörelser, »jag önskar
jag vore en man,» fortfor hon, »då blefve jag
soldat; hur jag skulle ila fram i striden, hur jag
skulle elda kamraternas sinne, hur jag skulle
kämpa, segra eller dö för gamla Sveriges ära med
bristande öga fästadt på fanan, symbolen af ett
fritt fädernesland — blått och gult, bild af nor-
disk kornblommas trofasta blå bland böljande,
gyllene skördar, himlens oändliga blå, som hvälf-
ver med gyllne solglans öfver älskad fosterjord,
blodröd purpur vid snöhvit oskulds sida, svenska
manners blod, som gjutes för helgadt fädernes-
land.»
Annie var ibland så oberäknelig; nu hade rösten
sjunkit allt mer och mer och slutade i en kväfd
snyftning, så brast hon i gråt och sprang sin väg.
Det blef tyst en stund.
»Den lilla kära entusiasten,» hviskade Hen-
riette.
»Bombastiskt,» mumlade Otto med en axel-
ryckning.
»Hon har läst för mycket romaner,» sade Mar-
gareta och höjde spörjande sina vackra ögon mot
flaggstångens topp.
»O nej,» invände Dora, «men i morse såg jag
henne med Fänrik Stål under armen taga vägen
bortåt granskogen.»
»Åh,» sade Margareta.
»Annie och Fänriken äro gamla goda vänner,
man ser dem ofta arm i arm,» påstod Ernst.
»Henriette lilla,» fortfor han, »det här är enormt
godt kaffe, du, för ovanlighetens skull kanske du
ger mig en påtår? Det är obegripligt, hur mycket
man kan förtära, styrkt af den aptitgifvande landt-
luften. Tack, tack, nu är det nog åt Helge. Ja,
om en vecka, kära syster, får du sitta och längta
efter mig och undra, hvad jag har för mig.»
»Du har alltid så litet för dig som möjligt, det
vet jag nog,» nickade Henriette. »Går du redan,
Torsten ?»
»Jag är tvüngen. Men ha ni något emot, att
vi fara ut på sjön vid baiffemtiden och dricka
vårt eftermiddagskaffe i björkhagen vid Elg-
klippan?»
»Ack, så trefligt,» jublade Dora, »det blir för-
tjusande.»
»Men vi få hjälpa till att ro, ty jag har bara
stam-Gustaf att tillgå, och vi få nog taga två
bålar.»
»Jag ror gärna,» lofvade Emil till allmän för-
våning.
»Ah,» upprepade Margareta.
»Tror du, jag törs taga Inga med?» frågade
Henriette.
»Ja bevars, det kan du visst, låt Lisett följa
med och se efter henne.»
Precis half fem iågo de två båtarne nere vid
stranden, tio minuters väg från Annedal, prydda
med stora iöfruskor, som gåfvo en treflig mid-
sommarsprägel åt utfärden; det var en liten öfver-
raskning, som stam-Gustaf uttänkt och verkställt
på egen hand.
Nu stod han där med mössan i hand och myste
förnöjdt åt de glada utrop, hans påhitt fram-
kallade.
»Det var snällt, Gustaf,» sade Henriette med
en nick.
Gustaf skrapade med foten.
»Jag ty-ty-tyckte, dä’ såg så to-tomt ut annars,»
förklarade han.
Matkorgen stufvades in i den största båten, där
Henriette, som hade en lindrig rädsla för sjön,
tagit plats med Inga, Torsten, Annie, Lisett och
stam-Gustaf. Emil, Otto, Margareta och Dora
slogo sig ner i den andra.
»Torsten, båten är väl säker,» frågade Henri-
ette med en ängslig blick, då den sköts ut och
af farten runkade till något; hon grep tag i kan-
ten som för att hålla sig kvar.
»Du lilla toka,» log han, »visst är den säker,
inte behöfver du vara rädd, det är ju kaf lugnt
och bara en halftimmes väg att ro.»
»Va-va-var in-inte rä-rädd, frun,» lugnade Gustaf
och fattade årorna. »Frö-frö-frökens klä-klä-kläd-
ning slä-släpar i sjö-sjön,» upplyste han.
»Ni få inte ro så fort,» ropades från andra bå-
ten, hvars ojämna årslag vittnade om ovana rod-
dare, »vi hinna inte med er,» och Emil tog ett
tag med årorna, som tycktes vilja pejla sjöns
djup, och vände båten på sned, men dref den
obetydligt framåt.
Stam-Gustaf vände på hufvudet och log ett
medömkans leende, som nog förargat Emil, om
han sett det.
»Nej, hör du Jöns, du är för stark i höger åra,»
hördes Ottos röst.
»Jag är så tusan heller,» svarade han i hettan,
glömmande Margaretas närvaro, »ser du då inte,
att jag tar i lika hårdt med båda, det är båten,
som är sned. Om jag bara hade den andra,
skulle ni få se; titta bara, hur bra den går,» och
hans af ansträngning röda ansikte grinade förar-
gadt efter den stora båten, som med lugna, kraf-
tiga årtag gled framåt.
»Hallåh, vänta,» skrek Emil.
»Emil vill nödvändigt företaga en kapplöpning,»
hånade Otto, då de nådde upp de andra.
Gustaf log.
»Nej tack, låt oss i stället hvila en stund,»
sade Emil och torkade svetten ur pannan.
»Då sjunga vi en bit,» föreslog Annie.
»Ack ja,» sade Dora.
»Är du färdig, Jöns?»
Han nickade till svar, och så klingade hans
välljudande, klara tenor öfver sjön, och Annie
föll in med en fyllig, mjuk alt.
Det var en härlig sommardag.
Hela viken låg klar och drömde om himlens
skönhet, speglade hvitglänsande björkstammar med
skira, svepande löfverk bland högstammiga, mörka
tallar och slokande, fransade granar med skarpa
reflexer af skugga och ljus.
Elgklippan speglade lugn och dyster sin grå-
skrofliga, majestätiska bild i sjöns brantaste djup.
»Hvilket eko,» utbrast Dora, då sången förklin-
gat, »det låter nästan, som om Elgklippan vredgad
slungade tillbaka tonerna.»
»Ack, sjung mera,» bad Henriette, »o, det är
härligt,» hviskade hon och följde med njutning de
tvänne klara rösterna, som svällde ut, höjdes,
sänktes, smälte tillsamman och slutligen dogo
bort i ett sakta pianissimo.
»Lefve sången!» utbrast Otto och svängde hat-
ten, »lefve den!»
»Bravo, da capo!» ropade Torsten.
»Litet till,» bad Dora, under det hon böjde sig
öfver relingen och lät fingrarne glida genom
vattnet.
»Vill inte ’du, Torsten, vara med, så få vi en
trio?» frågade Emil.
Men Torsten var inte hågad.
»Jag skall ro, om ni sjunga,» föreslog Otto, och
Emil var ej sen att mottaga anbudet
Så summo de löfklädda båtarne sakta framåt
under sång, som ibland lockade löfdungens fåglar
att falla in med en drill.
Elgklippan var nu passerad, landningsstranden
närmade sig allt mer, och tvänne långa fåror,
kantade med bubblor, som brusto efter hand, den
ena rak och bestämd, den andra mera slingrande,
beskrefvo den lilla flottiljens vag öfver sjön.
En treflig eftermiddag tillbragtes i björkhagen
med kaffedrickning, påtårar, skämt, infall, lekar
och sång.
Man ströfvade omkring bland träd och mossa,
samlade växter, prydde hattarne med blommor,
skar in namn i björkstammar, ryckte upp sten-
söta, klättrade upp på berg och stenar, låg i grä-
set och profvade skogens eko.
»Låt oss leka kurragömma, här är slätt och bra
att springa och buskar i mängd till gömställen,»
sade Torsten och kastade af sig rocken.
Förslaget antogs med acklamation.
Och snart korsade muntra skratt genom luften.
Lilla Inga blef trött. Då man anträdde färden
till båtarne, bars hon sofvande i »gungstol» på en
hasselkäpp af pappa och morbror Emil.
»Hvilken härlig afton,» sade Henriette, då hon
steg i båten och svepte schalen om den sofvande
Inga.
»Ja, Gud ske lof, att landtlifvet fallit pa ens
lott,» genmälde Torsten. »Det blir nog storm i
morgon,» fortfor han och visade mot horisonten,
där solen svepte in sig i en bädd af purpurrödt
och rosa, som mot zenith ljusnade och förto-
nades.
Barrskogen stack af mörk som en silhuett
mot den bjärta solnedgången, och dess toppar
lyste som i brand.
»Hur underbart,»’ sade Annie sakta, »hvilket
färgspel.»
»Ja, hädanefter låter jag bli att opponera mig,
om jag också får se en grön himmel på en tafla,
alla färger äro möjliga,» påstod Otto.
Dora teg, och’ Margareta ägnade solnedgången
en hastig blick.
Man hade hunnit öfver halfva viken, då Gustaf
plötsligt upphörde med rodden och böjde sig framåt
med förskräckelse målad i sitt ansikte; rörelsen
förlamade ännu mer hans tunga.
»Pl-pl-pl-pl-pl» var det enda han kunde få fram
under ifriga gester mot båtens botten.
»Hvad?» ropade Torsten.
»Pl-pl pl pluggen,» fick han ändtligen fram.
(Forts.)
•T*
Slutredovisning för Iduns
skollofskoloni
år 1892.
Inkomster:
Behållning från förra året.........................
»Iduns» grundplåt–––––––––––––-
Insamlade medel :
Förut i Idun redovisade.............. 807: 45
Senare influtna:
A. Fl—d—D............... 5: —
H. L.............................................. 2: —
Kl............... 3: 50
Ebba.................................... 2: —
Respengar betalda af en del barn ...........
Räntor................................................ .......
Kronor 1223: 5(1
278: 54
100: —
819: 95
19: 50
5; 57
Utgifter:
Omkostnader för koloniens sommarvistelse
enligt lämnade verifikationer.................. 887: 39
Behållning till nästa år............................. ■ 336: 17
Kronor 1223: 56
Stockholm i sept. 1892.
Iduns redaktion.
Innehållsförteckning.
Cosima Wagner. (Med porträtt.) — Farväl, sommar!
poem af Daniel Fallström. — Bort med giftermålsannonserna !
Af A. R. — Sport ; nutidsbild tecknad af Ave. — Om prydandet
af våra hem ; af Clementine von Braunmühl. — Kärlek och
karantän; en sannfärdig historia för dagen af Renholm. — Ett
underbarn ; af Ivar Dal. — Ur notisboken. — Teater och mu-
sik. — Familjen på Annedal; novell af Amy Palm. Belönad
med hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.) — Slut-
redovisning för Iduns skollofskoloni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
