Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 16 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 303
Och det lyckas inte heller. Lärarinnan
tycktes inte alls beundra hennes kvickhet. Ja,
hon sade till och med rent ut en gäng, att
Elsa var dum. — Bara för att hon inte genast
kunde säga, hvad 47 gånger 79 var! — Men
det var då en riktig orättvisa, ty dum var
hon inte, det visste hon, för hon hade ju så
ofta hört pappa säga, att hon var riktigt kvick.
Det förstås, att nu var det länge sedan han
sade det. Men han hade också blifvit så
underlig på sista tiden, han liksom hela den
öfriga sorgliga, grymma världen, som just nu
hittat på att behandla lilla Elsa så illa.
Hade hon inte häromdagen, när hon sagt
något till farbror Knut just i den stil, som
fordom beundrats så, fått en sträng blick från
pappa och ett kort: »Barn skall ses, men ej
höras!»
Ja, det var något nytt att lära. Men lif-
vet hade så många nya lärdomar att bjuda
lilla Elsa på numera.
Och alltsom åren gingo och Elsas kjolar
och flätor blefvo längre, var det isynnerhet
en lexa, som föreföll svår att lära i grund,
svårare än både algebra och Euklides, och det
var, att det inte var världen, som var så stygg,
utan hon själf, underbarnet med de gula loc-
karne, som var både dum och obetydlig.
Ja, den lexan var så svår, att mamma
mången gång måste ta sin flicka i famn och
gråta med henne — och ge henne baklexa.
Det var baklexa i mer än ett fall. Det
var att försöka glömma sina allra första lär-
domar i lifvet och lära sig nya i stället.
Men riktigt glömde hon ändå aldrig.
När hon ödmjukt måste böja hufvudet och
inse, att hon inte kunde och inte förstod, hvad
hon kanske borde förstå, då mindes hon en
tid, då hon kunnat och förstått långt mer än
hon behöft.
Och då berömmets och beundrans smekande
solstrålar någon gång föllo på henne som på
andra, då kände hon den vemodiga glädje,
som den erfar, som för ett ögonblick förflyt-
tas till den kära hemtrakt, där han ej mer
får vistas. Och hon mindes med saknad den
tid, då man skänkt henne all den hyllning
hon åstundade. Nu fick hon aldrig, aldrig
nog däraf.
Hon fick ej nog af kunskaper och talanger,
ej nog af framgångar på något håll. Hon
hade varit den främsta, det var svårt att
finna sig i att kanske ej ens vara den andra
eller tredje.
Och lifvets lycka kom och knackade på
hennes dörr, såsom den en gång, en enda,
kommer till de flestas. Och hon öppnade
med jubel sitt hjärtas portar för att välkomna
den flyktige gästen, men då hon skådat ho-
nom i ansiktet, gick ett drag af missräkning
öfver hennes eget.
Det var ej lyckan, sådan hon en gång
drömt sig den. Det var ej kärleken, sådan
hon en gång fått mottaga den. Det var
blott en matt skuggbild af all den hyllning,
beundran och kärlek, som fordom kommit
underbarnet till del.
Och spöket, som förgiftat en del af hennes
lif, den bittra misstron mot en kärlekslös
värld, reste då ibland upp hufvudet och käm-
pade en kamp mot den sorgsna, blida ande,
som sade henne, att det var hon, hon själf,
som ej var värd kärlek.
Och så pinade hon både sig och honom,
som hon velat skänka all lifvets lycka.
Hon frågade honom den ena dagen, om
han »verkligen, verkligen älskade henne, om
det var möjligt, att han kunde skänka sin
kärlek åt en sådan som hon?»
Och den andra dagen sade hon, att han
hade »bedragit både henne och sig själf.
Hon kände med visshet att det ej var kär-
lek, som han gaf henne. Ty den är en vär-
mande, lifgifvande eld, det visste hon, och
ej den ljumma dryck, som han räckte henue.»
Och han, som kände, att han gaf henne
det bästa hans hjärta ägde, stod där tveksam
och undrande.
Men mamma hviskade åt honom med ett
vemodigt leende, att hennes flicka »var inte
bortskämd, och att hon därför hade svårt att
tro på sin lycka; det var alltsammans.»
Och pappa slog honom på axeln och sade,
att »sådant där skulle han ej fästa sig vid!
Fruntimmer i allmänhet och fästmör isyn-
nerhet ha alltid sina konstiga idéer, och dem
skall man aldrig låtsas om. Det är med
dem som med vissa politiska frågor, ju mer
man bråkar med dem, dess mer inkrånglade
bli de.» Se, pappa var inte riksdagsman,
men de funnos, som påstodo, att det varit
en tid, då han gärna skulle ha blifvit det.
Ja, så blef lilla Elsa gift. Och för hen-
nes sinne ryckte så småningom lifvet verk-
lighet med alla dess tusen omsorger fram i
första ledet, och de så kallade dumma inbill-
ningarna trängdes i bakgrunden.
Men de funnos där likväl. De lefde uti
den otillfredsställda längtan, som hvarje män-
niskoande sluter inom sig, och som hos henne,
det forna underbarnet, var starkare än hos
andra. Ty hon hade en klarare förnimmelse
af ett förloradt paradis.
Och sorger och fröjder kommo i brokig
rad, och lilla Elsa bar hvarje pröfning, hvarje
sviken förväntan med stilla tålamod. Den
konsten hade hon ju lärt sig i unga år. Men
för henne blefvo lifvets fröjder så ofta svikna
förväntningar blott. Det hade hon som be-
hållning från ännu yngre år.
Men en fröjd, en enda, motsvarade heDnes
förväntningar, och det var när man lade de
små i hennes famn, de små, som voro hennes
egna, och af hvilkas kärlek hon intet fordrade
tillbaka. Ty på det området frågade hon ej
efter hvad hon fick, blott hvad hon gaf.
Och den glädjen kunna inga beundrande
tanter och farbröder, ingen exponerande pappa
och mamma, nej, ingen underbarnsdressyr i
världen förtaga.
Up notisboken.
OJiicago-ntställningen. Damkomiléns byrå
har nu öppnats i Arfprinsens palats vid Gustaf
Adolfs torg, hvarest lokal af kronprinsen godhets-
fullt blifvit ställd till damkomiténs förfogande.
Byran halles öppen hvarje helgfri dag, mellan kl.
11—2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
