Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 23 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306 1892
Z********************************************************************************************
Tre ting måste en man hålla heliga: sitt tempel, sitt fosterland och sin hustrus hjärta.
Till intetdera får han frambära lögn såsom offergåfva, om han vill lycklig varda.
j3. fk. pÖDECKE.
nes graf icke med känslan af, att vi blott
hafva förlorat en röst i den offentliga diskus-
sionen af viktiga samhälls- och tidsfrågor
eller en hand, som var färdig att afhjälpa
nöd, hvar den än fanns, utan med känslan
af att vi ha förlorat en personlighet: ett skön-
hetsintryck, som satte vår själs intimaste
strängar i dallring, är borta.
Denna känsla af något eget, af något på
sitt eget sätt lefvande, verkande, tjusande,
fick man genast man såg henne. Hvem är
den där damen? utbrast ofrivilligt en hvar
vid inträdet i ett obekant sällskap, där hon
var med, och vid mönstringen af de närva-
rande. Dessa ögon, som hade något af stjärn-
glans i sig, denna mun, som log som en flic-
kas, denna hy, som var en ung flickas, och
som jag förmodar 40-talets poeter enstämmigt
kallade liljehvit, denna röst med sin egna
brusande fulltonighet, en röst, hvars make
jag endast hört hos fru Hwasser, och själfva
denna fetma, som knappast vanprydde, där-
för att den så klart bevisade andens seger
öfver det materiella — den vackra gången, de
ända in i det sista lätta rörelserna motsade
den — allt detta bildade ett helt, en bild, en
ljus bild, som skall stå kvar som ett kärt
minne för enhvar, som sett den. Och det är
ej svårt att förstå, att om i yngre år det
kvinnliga behofvet att behaga tog ut sin rätt,
så att t. o. m. litet för mycket pärlor, band
och blommor räknades till fru Limnells egen-
domligheter som ung, så fanns här också
något att pryda, en uppenbarelse, som nog
icke skämdes för att visa sig. Jag minns
henne från Läsesalongens sammanträden senast.
Någon gång kom hon, och mycket deltog hon
ej i diskussionen, men det spelande ögat följde
hvarje ord, färdigt att sentera hvar tanke
blixtsnabbt. Och plötsligt var hon — in-
somnad. Yi sågo på hvarandra leende, vi
kände till det, men hon sof icke som andra
människor, hon tycktes kunna höra på samma
gång, ty förekom där något, där hon ville
vara med, var hon plötsligt vaken och liflig
som en lärka. Det behöfver väl icke till-
läggas, att det endast var undantagsvis och
vid en diskussion utan viktigare afgöranden,
en sådan blund kunde öfverraska den eljes
mer än alla andra vakna och intresserade.
Men det var framför allt som värdinna
stora skaror minnas henne. Där skulle man
se henne i hennes hem vid Röda bodarüe
eller på Malmtorgsgatan eller ännu hellre på
det vackra Lyran, sommarbostället vid Mä-
laren med de många gästerna. Här var den
naturliga ramen för hennes eleganta person-
lighet och älskvärda konversationskonst. I
staden — hur gåfvo icke det präktiga möble-
manget, de utsökta taflorna, de smakfulla by-
sterna och blomgrupperna en imponerande
lifsglädje åt samvaron; en stolt prägel af ri-
kedomens lätthet att behärska de gröfre be-
hofven, att lyfta som fjäderlätta leksaker hvad
som annars förefaller som tunga bördor, bröt
bekymrens ok; det låg i luften, att man
kände detta —- men rikedomen tryckte ej,
den var ej ett anspråk, en höghet, en öfver-
makt.
Lätta artistsjälar fladdrade omkring i denna
luft, insögo dess blomsterångor med samma
välbehag, som tungsinta filosofer betänksamt
satte stöflarna ned i de tjocka mattornas
mjuka väf. Allt hvad lifvet har besynner-
ligt och motsatt, nyckfullt och växlande
stämmer möte i en sådan krets. Oberömd-
heter, som blifva berömdheter, skaka där hand
med berömdheter, som blifva oberömdheter,
allt eftersom tiden går. Det är ungefär samma
typer öfverallt: aktriser, som man lätt kän-
ner igen på deras vältaliga gester och stora
ögon, som se en ända in i botten på själen ;
naturligtvis saknas minst här, där sonen är
Musikaliska akademiens sekreterare, en mängd
unga damer, som skola bli något utomordent-
ligt i musikväg, som icke tro på någonting
somhelst vare sig i denna värld eller den
nästa utom på musikens allt förlossande makt
och så förstås på makten af sitt smålöje och
koketteriet med sin solfjäder; där finnas också
mera anspråkslösa unga målare, som ingen
kan slå på fingrarne med färgproblem, men
som skulle stå sig slätt i en examen i rätt-
stafningskonsten; professoren i vetenskapsaka-
demin, som tyckas veta allt mellan himmel
och jord med undantag måhända af konsten
att knäppa sin väst och knyta sin halsduk
-— med andra ord samlingen är brokig och
fulltalig, och den är sig så där temligen lik
här och i Paris, nu och för hundra år sen.
Den icke minst intressanta i den äldre
kretsen var säkerligen värden själf, fru Lim-
nells förste man, rektor Svedbom, en fint
bildad man med mångsidiga intressen. Bland
gästerna kunde man få se den spensliga
Fredrika Bremer, litet öfverspänd och guver-
nantartad, Björnson, då för tiden salongshöf-
ding, lika allsmäktig som han nu är bonde-
höfding, den gåtfulle Ibsen med de tätt sam-
manbitna läpparna, lutad mot en kakelugn,
men som en gång tog bladet från munnen i
»ballongbrev till en svensk dame», som just
var fru Limnell. Där gick Wikner, en stor
gunstling ho3 värdinnan, med sitt hängande
hufvud, och där kunde man ända in på sista
tiden träffa fruarna Adlersparre, Ankarsvärd,
Retzius, Kerfstedt, Lea eller höra fru Ny-
bloms lustigheter, som hvarken skonade
gamla eller nya skolan i vår moderna lite-
ratur.
Om också en god del af hvad man med
ett fult namn kallade salongsliberalism sög
sin näring här, så var det ej ställets fel, det
var det dåvarande Sveriges fel, om det var
ett fel, och dessutom är det oundvikligt. Man
kommer ej tillsammans i en salong för att
vara riksdagsman och partimänniska, utan för
att vara människa rätt och slätt och god
kamrat. Detta kamratsällskap mellan män
och kvinnor, som smutta sitt te tillsammans
och meddela sina intryck om dagens ditt och
datt, den sista boken och den sista pjäsen,
medför en del kotteriväsen, det är sannt, men
är det icke mera afunden än den opartiske
betraktaren, som ondgöres däröfver? Att det
låg en viss ytlighet i den tidens sätt att be-
döma samhällsfrågor måste medges. Histo-
rieskrifvaren kommer nog att påpeka detta:
den tiden var fallen för stora idéer, och den
glömde ibland de närmaste målen för de af-
lägsnare. Fru Limnell var icke ytlig, men
hon var bara af sin tid, och hon hade tidens
metod att låta taga sig af det nya. Att
tankearbete ej hörde till de saker, som af-
skräckte henne, utan som lockade henne,
märktes lätt, men hon hade behof af ett visst
ombyte af idéer, som Spurgeon en gång för-
liknade vid det kroppsliga behofvet efter
luftväxling. Om vi vilja kalla det för en
ostadighet, så kunna vi göra det, och vi kunna
se ett exempel på hennes mångpröfvande ex-
perimenterande med nya andliga riktningar i
hennes intresse mot slutet af sitt lif för teo-
sofins drömmar, federationens kamp mot sam-
hällsolyckorna, pietismens grubbel öfver värl-
dens gåta och människosläktets fördärf och
problemdiktningens glädjelösa frågande och
frågande. För den nuvarande medelålders-
generationen, uppfostrad i otro på någon plöts-
lig förändring i människonaturen, allt för
flegmatisk kan hända, när det gäller de stora
målen och de stora frågorna, de fjärran ut-
sikterna och framtidsmöjligheterna, kunde
denna andliga rastlöshet ibland taga sig något
fantastisk ut. Men det är ju å andra sidan
också faktiskt, att tron ännu i dag verkar
under, att det djärfva försöket bereder möj-
ligheter, där inga förut funnos, och det är
möjligt, att fru Limnell med sin barnsliga
tro såg längre och djupare än vi, som tviflade.
Äfven praktiskt förstod hon att verka,
hvarom vittna de talrika allmänna värf, i
hvilka hon tagit del: Handarbetets vänner,
Eugeniahemmet, Föreningen försinnesslöabarn,
Klara skydds- och arbetsförening, Fredrika
Bremer-förbundet, Föreningen för gift kvinnas
eganderätt, Läsesalongen äro namnen på de
inrättningar, sällskap och stiftelser, där hon
gagnat antingen som ledamot eller på ännu
mera ingripande poster. Härtill inskränkte
sig dock icke hennes välgörenhet. Huru
mången fattig har icke med tunga steg van-
drat uppför hennes trappa och med ett helt
fång af ljusa förhoppningar skyndat nedför
den igen, med en välsignelse öfver gifvarin-
nan, så varm som endast ett jublande tack-
samt hjärta kan gifva den. Hur mången
har hon ej gett den dyrbaraste gåfva af alla,
förnyad arbetskraft, genom att ge lifvet den
riktning, som den arbetande behöfde för att
utveckla sig. Jag tänker särskildt på de
konstnärer, hon understödt och uppmuntrat,
dessa bräckliga varelser, hvilkas andliga ska-
parkraft lefver på vår, blommor, färger, kär-
lek, och för hvilka en resa till Italien eller
en vistelse utrikes eller blott nyhet i intryc-
ken äro en hälsodryck, som föryngrar deras
talang. Så fick Fredrika Bremer sin resa
till Grekland bekostad af fru Limnell, och
hon var en mästare att utdela sådana gåfvor
och gjorde kurer, som ingen doktor kunde
eftergöra. Det var ej sällan hennes hjälp-
samhet missbrukades, men det nedslog henne
icke att fortsätta. Under den sista svåra vin-
tern bespisades massor af folk i hennes kök.
Somliga missbrukade på det mest oförsynta
sätt hennes godhet. Hon blef mycket ond,
hon förklarade, att hon skulle stänga sina
dörrar för dem — för alltid och obevekligt.
Men, sade den, som berättade detta för mig,
hon kunde det ieke. Om några dagar hade
hon tagit emot dem ånyo. Och om det hände
på gamla dagar, att hon ville draga sig från sina
många förtroendeuppdrag . .. Nej, hon fick
icke, det var allas åsikt, hon var den milda
fridsstifterskan, som ingen kunde motstå, med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
