Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 23 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 307
henne gick det lätt, när hon trädde emellan,
utan henne gick det ieke. Och om hon hade
sina sorgliga erfarenheter inom fattigpraktikens
område, så tröstade det henne säkert att veta,
att blott den sak, som lyser öfver alla och
icke är förmörkad för någon, också hinner
till alla, och att den, som lyser öfver både
goda och onda, är den enda rätta bilden af
den allbarmhärtiga kärleken.
Vid sitt frånfälle, som inträffade måndagen
d. 12 sept., var fru Limnell 76 år gammal;
hon var född d. 14 juli 1816. Hennes föräl-
drar voro lektorn vid Hernösands gymnasium
Olof Fredrik Forsberg och hans hustru, Catha-
rina Margaretha Svedbom. Hennes lif var
ej utan växlingar och olycksslag: hennes förste
man, rektor Pehr Erik Svedbom, med hvilken
hon ingick äktenskap år 1842, dog 1857, och
byråchefen Carl Abraham Limnell, med hvilken
hon var omgift sedan 1860, gick bort år 1882.
Af hennes söner är den äldre sekreteraren i Mu-
sikaliska akademin, dr W. Svedbom, den yngre,
en rikt begåfvad gosse, angreps tidigt af en
obotlig sjukdom. Man torde ha grundad an-
ledning att hoppas, att äfven för eftervärlden
ej fru Limnell blir ett okändt namn, om
något utdrag ur hennes brefväxling med sam-
tidens intressantare personligheter kommer att
se dagen. Hennes många vänner skola i alla
händelser ej glömma henne. Det fanns ett
namn, som gafs henne halft på skämt och
kanske icke alldeles i vänlig mening under
hennes medelålder, namnet »lilla rektorskan» ;
det fanns ett annat, som blef hennes speciella
tillhörighet under hennes ålderdom, och som
skall uttränga det förra, namnet: »lillatant».
Det fanns nog ingen i Stockholms stad, som
hade så många, som använde den titeln, men
alldeles säkert fanns det ingen, till hvilken
så många använde den med detta uttryck, detta
uttryck af tacksamhet och kärlek, som var
naturligt, när den riktades till henne.
Hellen Lindgren.
mféaria, min första kärlek
’ så ren som dalande snö,
en kyss på din skära panna
kom alla sorger att dö,
en hviskning från dina läppar
gaf stämning så ljuf och still,
som när lärkan på vingen hvilar
en vårdag med klingande drill.
Maria, m in första kärlek,
din tanke var ljus och vek
som majsolens fagra stråle
bland spirande löf i lek.
Når bottenlöst du lät sjunka
i min din jungfruliga blick,
en evighet af sekunder
i ljufoa drömmar förgick.
Maria, min första kärlek,
på jorden är lyckan half,
en ros mellan frostkalla drifvor,
ett bleknaclt regnbågshvalf.
Förklungen är melodien,
som genom ditt väsen ljöd.
För god för den syndiga jorden
du var, och så bief du död.
Maria, min första kärlek,
hvart också med mig det bår,
på mina tankars riksväg
du käraste milstenen år.
Och tända sig smärtors blodröda
facklor, de slockna och dö,
när fridsamt däröfver dalar
ditt minnes bländhvita snö.
Fredrik Nycander.
%
Respektera individualiteten!
skilda, individuella anlagen och ej söka stöpa
alla i samma form. Hon bör stödja och stärka
det svaga sinnet, förmildra det kraftiga, men
därför ej söka bryta detsamma, utan leda det
in på en sådan väg, att det kan nyttigt an-
vända sin kraft. Allt dåligt, som vill upp-
växa, måste borttagas, och mindre goda anlag
med mildhet och förstånd bortarbetas. Man
bör dock ej tro, att det goda kan utvecklas
eller det onda utrotas inom mycket kort tid,
ty i naturen tagas inga språng, och allt tar
sin lugna utvecklande gång, vare sig till godt
eller ondt. Om modern, såsom naturligt är,
bär inom sig ett ideal, efter hvilket hon skulle
vilja bilda sitt barn, så bör hon ej förtvifla,
om det ej lyckas henne på samma sätt, som
hon tänkt sig, ty kanske detta ideal bär en
helt annan individuel prägel, än hennes barn
af naturen fått. De sedliga grundsatserna
måste ju visserligen för alla vara desamma, ty
hvad som är rätt, är rätt, men individualite-
ten gifver en färgskiftning åt karaktären, att
den framträder i ett helt nytt, men därför ej
mindre skönt ljus.
Af
Hanna Kamke.
||jfS)varje människa har vissa naturliga, just
henne tillhöriga egenskaper, genom hvilka
hon skiljer sig frän alla andra väsen af samma
art. Summan af dessa egenskaper utgör hen-
nes individualitet eller den för henne egen-
domliga beskaffenhet, som kännetecknar henne
som individ. Endast om hon lefver individu-
elt, d. v. s. i öfverensstämmelse med sina na-
turliga anlag, kan hon uppnå den fulla ut-
veckling och den lycka, hvartill hon egentli-
gen blifvit bestämd. Förutsättningarna till en
sådan, på en naturenlig utveckling grundad
lycka äro gifna för alla, men få äro de, som
vinna just denna lycka eller utvecklas till hela
den kraft och skönhet, hvartill de ursprungli-
gen ämnats. Detta sorgliga faktum har sin
grund däri, att man i uppfostran allt för litet
beaktar de naturliga anlagen, den individuella
beskaffenheten, och helt enkelt dresserar efter
schablon.
Det ligger i sakens natur, att skolan med
sin nödtvunget skematiska undervisning ej kan
fästa mycket afseende vid individualitet och
därför ej häller ensam kan dana karaktären.
Hon kan visserligen gifva allmänna grundsat-
ser, men hon har hvarken tid eller tillfälle att
öfvervaka, att dessa grundsatser också verkli-
gen tillägnas af de unga och blifva bestäm-
mande för deras viljeriktning. Största delen
af detta arbete måste därför falla på hemmets
eller rättare sagdt på moderns lott. Hemmet
skall vara den plantskola, där karaktären grund-
lägges och utvecklas för att sedermera vinna
stadga i lifvets strid, och modern den träd-
gårdsmästare, som med ömma händer vårdar
den späda plantan. Hon skall vaka öfver de
gryende anlagen och genom sin vård framdraga
dem i ljuset. Men liksom växten fordrar en
god jordmån och en passande luft för att
kunna frodas, så måste äfven den unga män-
niskoplantan urpväxa i en god jord och vara
omgifven af en ren atmosfär. Ädla, goda
grundsatser böra råda i hemmet och hela sam-
lifvet vara genomträngdt af kärlek, sanning
och sedlig renhet, då skall äfven barnet upp-
taga dessa grundsatser i sin själ och små-
ningom frivilligt, liksom drifvet af sin inre
natur, utöfva de dygder, det lärt sig att älska
och ära i hemmet.
Men för att modern i sin uppfostran skall
kunna uppnå de goda resultat, hon åsyftar,
måste hon alltid fästa afseende vid de sär-
Emellertid skall man ej fästa afseende blott
vid barnets moraliska egenskaper, utan också
gifva akt på dess intelligens och söka utfor-
ska, åt hvilket håll dess begåfning ligger, sä
att det kan utbildas i öfverensstämmelse med
sina anlag och en gång i lifvet antaga en he-
drad ställning. Huru mången människa fram-
släpar ej sin tillvaro ledsen och uttråkad, eme-
dan hon i ungdomen ej fick utbilda sina na-
turliga anlag och blef ställd på en plats, för
hvilken hon saknar begåfning och för den
skull äfven håg. Otaliga människor drifvas
blott af högmod in på de lärda banorna och
föra därför en tynande, mer eller mindre otill-
fredsställd tillvaro, både hvad ekonomien och
glädjen af arbetet beträffar. Och ändå böra
denna glädje och hängifvenhet åt arbetet fin-
nas, om ett godt resultat skall kunna nås.
Därför, tag noga reda på anlagen och ut-
bilda dem samvetsgrannt och grundligt, obero-
ende om det arbete, dit barnets begåfning visar,
af trångbröstad fördom ställes högre eller lägre
i rangskalan. Vi hafva sagt, att utbildningen
skall vara grundlig, och det med fog, ty myc-
ket ofta försyndas häremot, då den unge man-
nen och isynnerhet den unga flickan skickas
ut i världen blott halft och ytligt förberedda
för sitt kall. Plvad under, om en sådan yng-
ling eller en sådan flicka snart ökar antalet af
de många platssökande, öfver arbetsbrist kla-
gande individerna.
Vår tid är specialstudiets tid, och då for-
dringarna till följd däraf ställas så högt på den
enskilde, bör också hvarje fader och moder
söka låta barnet ägna sig åt ett särskildt, med
dess naturliga anlag öfverensstämmande fack
och drifva det att däri uppnå den möjligast
största framgång. Den unge bör tidigt vänjas
att ställa målet högt och lära sig att på sitt
område söka blifva den bäste och främste.
Det klagas öfver arbetsbrist, och ändå är det
så svårt att få dugliga arbetare, isynnerhet om
någon större yrkesskicklighet är af nöden. Detta
visar sig på alla områden, till och med på den
lärda vägen, där ju förberedelesn i allmänhet
dock är mera grundlig. Sök till exempel en
spåklärare eller lärarinna, som fullständigt be-
härskar ett språk, både hvad dess grammatik,
skrifning, konversation och literatur beträffar,
och du kan vara öfvertygad att finna blott få,
men detta fåtal äfven öfverhopadt af arbete.
Att samtidigt kunna fullt behärska tre, fyra
språk är hardt när omöjligt, och den beträf-
fande skall alltid öfverflyglas af någon annan,
som gjort ett språk till sitt speciabtudium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
