Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 23 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312 IDUN
Lisett öste som en maskin.
Henriette slet hatten från hufvudet, höll med
vensta handen fast Inga och öste med den högra.
Annie följde hennes exempel.
Hur långt borta var ej den andra båten, de
skulle aldrig hinna upp dem, de kunde ju ej ens
ro riktigt!
»Om vi sjunka, Torsten, så tar jag Inga på min
lott,» ljöd Annies röst mellan östagen, »du tar
Henriette, och Gustaf och Lisett måste hålla sig
fast vid de lösa brädskotten och årorna; ryck loss
dem, då båten sjunker. Sinnesnärvaro och lugn
rädda oss,» sade hon och mätte afståndet mellan
de båda båtarne, »de hinna ej upp oss.»
Vattnet i båten tycktes ej stiga, men ej heller
minskas oaktadt ösningen.
Tio långa minuter under rastlösa ansträngningar
hade gått.
»Om vi kunna fortsätta så här, är det ingen
fara,» sade Torsten, »vi närma oss land rätt bra,
men jag tviflar på, att Gustaf förmår hålla ut,
båten är tung som ett stenlass, den går djupt,
raska tag, min gosse.»
Och Gustaf tog raska tag.
»För Guds skull, bryt ej af årorna,» uppmanade
Annie flämtande af ansträngning. »Hör på, jag
simmar i land, det skall lätta båten betydligt,
Here pund,» och utan att vänta på svar, kastade
hon snabbt af den långa klädningskjolen, steg upp
på aktersätet och försvann i sjön.
Henriette gaf till ett rop, som väckte Inga.
»Os och var lugn,» hördes Annies stämma bred-
vid båten, där hon dök upp. »Jag är nu här redo
att taga emot Inga, om så behöfs, hvilket jag ej
tror. Bravo, Henriette, du öser som en krona.
Här känner jag mig riktigt som i mitt element,
vattnet är så skönt i afton, nu går båten lättare,
sedan jag kom ur ; ska vi kappas, Gustaf? Så där,
nu går det ju utmärkt, vi äro snart framme, litet
extra nöje det här,» Annie gaf upp ett litet gladt
skralt, där hon sam bredvid, »här är långgrundt,
jag bottnar redan,» utbrast hon efter en stund,
»faran öfver, litet uppiggande äfventyr i landt-
liftvets lugn,» och hon skyndade upp bakom första
enbuske på stranden och ropade åt Lisett att
komma dit med klädningen.
När den andra båten ändtligen nådde stranden,
voro de redan hemma; fotbadet hade ej varit an-
genämt, hvarför de skyndade hem för att byta
om kläder.
Glödgadt vin och varmt te gjordes i ordning åt
de »förolyckade», som de kallades, och de andra
tycktes ingenting ha emot att dela deras preser-
valiv mot förkylning,
* *
*
»Henriette,» sade Annie en morgon till systern,
då de möttes i salen, »jag får ju en kopp kaffe
nere i köket hos Karin? Ser du, jag ville så
gärna göra en riktigt genomgående skogsprome-
nad, innan jag reser till staden. I dag är så vac-
kert, klockan är bara sex, och jag hinner hem
före frukostdags.»
»Tänk, så tråkigt det blir, när du reser,» suc-
kade Henriette.
»Åh. det är rätt väl, att ni bli af med oss,» sva-
rade hon leende. »Vi ha ju varit härute hela
sommaren som vanligt, jag, Jöns och Maurice,
innan hans skola började, för att inte tala om
den föregående laddningen d’Orseauer; vet du, jag
har börjat fundera öfver, huruvida det är rätt det
här, ty det måste ju bli er bra dyrbart, men det
tänker du inte på, du kära älskling, och Torsten
säger ingenting, om han också tänker det; kan ju
inte bära sig för er att hålla hushåll flere gånger
större, än ni borde. Du kära lilla Ettan, du skulle
förstås taga af dig ditt egna sista par skor, om
du därmed kunde bereda någon af oss blott ett
nöje, du är så där dum, Gud skapar ibland någon
gång, hvart tusende år, en sådan där liten engla-
människa som du för att låta andra stackare
spegla sig i och gå bort i en vrå för att ställa
sig att skämmas.»
»Men Annie, kära Annie, du...»
»Se så, Ettan, var tyst och låt mig tala till
punkt, jag börjar bli förståndig och tänker mer,
än ni kanske tro, då ni ibland se mig munter
och bekymmerslös som en speleman; men jag har
många naturer, jag är ett riktigt mixtum kompo-
situm, ett virrvarr af påbörjade, oafslutade, tra-
siga karaktärsfragment, med få goda impulser och
1jogtals dåliga. Jo, jag har börjat fundera på, ser
du, om inte ni, du och Torsten, ändå ha litet
ekonomiska bekymmer — kanske inte precis be-
kymmer, men något sådant där, fastän ni intet
låtsas om. Hur är det, Ettan?»
»Ännu har det gått, Gud vare lof, men ...»
»Jag kunde tro, att det ej var så alldeles bra.»
»Det har ju varit missväxt ett par gånger, som
du vet, men nu i år är hvetet så vackert, Torsten
räknar på det.»
Henriette suckade.
»Ettan, vill du lofva mig en sak?»
»Det beror på, om jag kan så.»
»Ack ja, hvad du kan, alltså afgjordt! Jo, ser
du,» fortfor hon med högre färg än vanligt, »ser
du, jag har af mina klädpengar sparat ihop en
liten treflig summa; du vet, att jag alltid varit en
snål-Jans, ända sedan jag var alnshög, nu har
jag fyrahundra riksdaler, som jag vill, att du skall
taga som betalning för den tid jag vatit hos er
både somrar och vintrar. Det är nog litet, det vet
jag, men det är dock något.»
»Men Annie, hur kan du ...»
»Raraste Ettan, hur kan du neka mig att göra
det som är rätt och billigt, du får inte tänka på
bara mig, utan också på Torsten, Inga och dig
själf. Se så, du vill ja?»
»Nej, Annie, så länge jag kan ...»
»Måtte den tiden aldrig komma, då du inte
kan, men de där pängarne äro dina, och om du
envisas att ej taga emot dem, blir det grundplåten
till Ingas hemgift. Jag är envisare än du tror,
lilla syster, och nu går jag ner till Karin och dric-
ker din skål i kaffe.»
Och med en hjärtlig kyss skiljdes hon från
systern.
Henriette stod och såg efter henne.
Den kära, älskade Annie, ack ja, gudnås, hon
hade nog rätt, det unga hemmet var ej vuxet den
tyngd, som pålades det. Hjälpte det då icke, huru
mycket de än arbetade! Hur skulle allt gå?
Annie vandrade med raska steg öfver sand-
gången ner till köksbyggnaden.
»God morgon, Karin, hur står det till i dag?»
frågade hon en äldre kvinna med anletsdrag, som
tydde på förgången, ovanlig skönhet ; det var fa-
miljens högra hand, dess begåfvade vän och tro-
tjänarinna.
Karin hade haft sin sorgliga, enkla roman, som
plöjt fåror i den förr så bländhvita hyn och läm-
nat ett något, som minde om tårar, i de blåa ögo-
nen. Karin var med själ och hjärta fästad vid
d’Orseauerna, det är ej för intet man sliter ut sig
och delar glädje och sorg med sitt husbondfolk,
släktled efter släktled. Som helt ung kom hon till
Lottys föräldrar, sedan, då Lotty gifte sig, följde
hon henne, och nu hade hon följt Henriette.
»Så tråkigt att Karin skall ha sådan gikt,» ut-
brast Annie deltagande och smekte den knöliga,
värkande handen; ena benet var så ofärdigt att
hon måste begagna käpp.
»Man skall något ha till straff för sina synder,
lilla fröken Annie,» sade hon blidt och klappade
den lilla handen, »man får var nöjd, det kunde
vara värre.»
Det kunde vara värre, det var hennes tröst.
Annie suckade, hon kunde ej afhålla sig från
att trycka en kyss på den vissna kinden.
Karin sken upp.
»Herre Gud, fröken Annie, så hjärtegod hon är
mot en stackare.»
»Jo, jag tackar,» sade Annie litet rörd, »hur
många gånger har inte Karin varit god mot mig,
då jag var liten, och vaggat, gungat, pysslat och
vakat, då jag varit sjuk. Men nu ville jag gärna
ha en kopp kaffe,» afbröt hon muntrare och slog
sig ned pä en hvitskurad trästol.
»Det blir på sätt och vis en afskedsskål det
här,» fortfor hon och höjde koppen med det präk-
tiga rykande kaffet, »jag reser i öfvermorgon, som
Karin vet, och skall nu ut på ströflåg i skog och
mark, jag måste magasinera skogsluft i lungorna,
så att det räcker, tills jag får komma hitut här-
näst. Skål Karin! Glöm inte bort mig då jag
rest,» tilläde hon leende, tömde koppen, klappade
vänligt Karin på axeln, nickade och försvann.
En stund därefter ropade hon på stora Toj och
styrde kosan bortåt skogen öfver kullarne.
Toj sprang före.
Han viftade med svansen och gjorde ideliga
språng för att betyga sin tillfredsställelse.
Gräset var dagghvitt och glittrade. Daggpärlor
lågo små, runda och gnistrande på dvärgsnäten
bland gräs och buskar.
Det låg en stämning af nymornad ungdom öf-
ver naturen. Allt var friskt, vaket, fullt af lif.
Hon tyckte, att hjärtat slog hastigare, att blicken
skådade mera frigjord och klarsynt omkring sig.
Hvad lifvet ändå var skönt, fullt och härligt.
Ja, ungdom är en förundlig makt, en kostbar
gåfva, som aldrig kan återeröfras, då den flytt,
aldrig köpas. Så tänkte Annie, då hon skyndade
framåt i den klara morgonstunden och insöp med
hvarje andedrag naturens skönhet.
Så stannade hon ett ögonblick på den högsta
kullen, där ljungen skiftade i violett, och såg utåt
imä
fjärden; häruppifrån kunde hon se långt ut i fjär-
ran, där skogen skönjdes som ett smalt, gråblått
band. Några fjärilar fladdrade kring prestkragar
och tjärblomster, syrsorna sjöngo sin eviga, mo-
notona sång, björken på kullens topp dallrade
med sina långa, hängande grenar, och fröklöfvern
på fältet nedanför böljade och fyllde luften med
sommardoft.
Toj, som sprungit i förväg, återvände nu, och
för att påminna om sin närvaro, stack han sin
stora nos i hennes nedhängande hand och såg
upp till henne med trohjärtade, kloka, bruna
ögon.
»Åh, är det du, gossen,» sade hon oeh klappade
honom. »Nej, Toj, nu ta vi oss en springmarsch,»
och hon samlade ihop sin långa gråa klädning i
ena handen och började en kapplöpning med Toj,
Hon sprang, ända tills de nått skogen, då ka-
stade hon sig ned bland mossan, föga aktande,
att den var fuktig. Toj lade sig bredvid henne
med hängande tunga och slog svansen fram och
åter, så att de torra barren på marken hvirflade
upp.
Efter en stund reste hon sig, hängde hatten öf-
ver armen och följde smågnolande den smala gång-
stigen, som slingrade mellan de susande furorna ;
en stark kådlukt slog emot henne därinne, där
tallarne stodo mera spridda, och solen började
gassa på.
Än uppför än nedför branter gick stigen, än kan
tad af ormbunkar, lingonris och några enstaka lin
néor, än genomådrad af knotiga trädrötter och
öfversållad af barr, som gjorde hennes skor glat-
tande hala; till slut var det nästan omöjligt att
komma uppför en sluttning, hon bröt en käpp af
en gammal torr trädgren, och så fortsattes färden.
Gnolandet hade öfvergått till sång, hon sjöng med
full röst, så att det ekade i skogen. Här i en-
samheten gick det så bra att sjunga ut sina
känslor.
»God morgon, Annie,» ljöd en välbekant röst,
och då hon hastigt vände sig om, såg hon Ottos
friska leende ansikte.
»God morgon, hvad vill du här?» utbrast hon
föga vänligt.
»Hälsa på dig, naturligtvis, njuta af ditt säll-
skap,» svarade han och räckte henne handen.
»Bah, du vet nog, att jag helst är ensam på
mina ströflåg.»
»Nej, det visste jag verkligen inte, men om jag
stör dig, så — så skall jag naturligtvis allägsna
mig, hur ogärna jag än gör det.»
Ännie såg upp helt förvånad.
»Du är ovanligt snäll och medgörlig i dag,»
sade hon.
»Jag vill alltid göra dig till viljes,» fortfor han
allvarligt.
(Forts.)
——
Kyartalsprenumeranter
å
Mi net Muns Bbé- oeh MiMcrtiiMi
uppmanas att ofördröjligen förnya prenu-
merationen, enär upplagans storlek i god
tid måste bestämmas och senkommande
löpa risken att bli utan ett eller annat
af kvartalets första nummer.
Prenumerationspriset ställer sig som
kändt på följande vis:
För Idun ensam:
kvartal ... .................................................. kr. 1: 20
För Idun med Modetidning:
Utan kolor. planscher: ] Med kolor. planscher:
kvartal ......... kr. 1:85 ] kvartal .......... kr. 2: 25
Innehållsförteekning.
Fredrika Limnell; af Hellen Lindgren. (Med porträtt.)
— Maria; poem af Fredrik Nycander. — Respektera individua-
liteten ! Af Hanna Kamke. — »Att skiljas ...» Af »Ring».
— Tjänstebetygsfrägan. — Sport; nutidsbild tecknad af Are.
(Slut från foreg. n:r). — Om prydandet af vära hem ; af
Clementine von Braunmühl. II. — Ur notisboken. — Teater
och musik. — Familjen på Annedal; novell af Amy Palm.
Belönad med hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0316.html
