Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 39. 23 september 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 DUN 311
lika god sinak, och stämmer den ej bättre
öfverens med hela värt väsen? Och om kvin-
norna säga, att det franska sidenet och de
belgiska spetsarne äro bättre än de inhemska,
så svarar jag dem : gif blott de inländska till-
verkarne motsvarande uppdrag, och de skola
lösa dem lika väl som deras främmande kon-
kurrenter.
Och hvilken andlig vinning skulle ej kvin-
norna hafva af detta studium af konstindu-
strien ! Med hvilka lapprisaker, hvilka onyttig-
heter tillbringa ej döttrarna i våra lyckligare
lottade familjekretsar sin tid, från det de lämna
pensionen, till dess de gå i brudstol 1 Skulle
ej denna tid få ett helt annat värde för dem,
om de använde den till allvarsamt arbete, till
ett samvetsgrannt studium, i stället för att de
nu låta allt, hvad tankearbete vid deras syss-
lor heter, utföras af andra? Och när då den
unga kvinnan trädde in i sitt eget hem, med
hvilken helt annan känsla skulle hon ej be-
trakta möbler, taflor, tapeter, ja, hvarje pry-
dande småsak, om hon själf hade valt allt,
om det vore förfärdigadt efter hennes smak,
hennes anvisning, hennes utkast! Hemmets
skönaste prydnad är dock den konstnärligt och
estetiskt bildade hustrun själf, genom sitt sinne
för allt skönt och ädelt, genom sitt deltagande
i mannens intressen, genom det anderika lif,
hon förmår ingjuta i umgänget genom sitt in-
flytande på vården af hennes dyrbaraste egen-
dom — hennes barn.
Ur» notisboken.
Fredrika Limnells jordfäst,ning ägde den
16 dennes kl. half 4 e. m. rum i Klara kyrka med
mycken högtidlighet. Under tonerna af en ståtlig
sorgmarsch, komponerad och utförd af församlingens
organist, hr Gustaf Petersson, inbars kistan och ned-
sattes på en katafalk i det med blommor rikt smyc-
kade koret. Därefter uppstämde en blandad kör,
bestående af forna elever vid Musikaliska akademien
och medlemmar af k. Operans personal, Cherubinis
mäktigt gripande hymn »Introitus», hvarpå kyrko-
herden d:r Staafl trädde fram till båren för att för-
rätta jordfästningen. Grifttalaren höll en kortare
religiös betraktelse och öfvergick därefter till att or-
da om den hädangångnas stora välgörande verksam-
het, hennes sällsynta bildning, begåfning och in-
tresse för literatur och allmänna frågor. Härefter
utfördes ett stycke af Saint-Saëns för solo, orgel
och obligatvioloncell, hvarvid solopartiet sjöngs af
fru Dina Edling.
Bland den stora skara — kyrkan var nästan fylld
— af bekanta och obekanta, som infunnit sig för att
bjuda den så allmänt kända och saknade allidna farväl,
märktes, förutom anförvandter, många af hufvudsta-
dens mera framstående representanter för vetenskap,
konst och literatur samt medlemmar af styrelserna
för de många föreningar och stiftelser, i hviikas ar-
bete den bortgångna tagit en så verksam del, och
hvilka hon så frikostigt understödt. Ehuru den af-
lidna i lifstiden undanbedt sig alla blommor och
kransar, var kistan likväl höljd af dylika.
*
Afliden på sin sons bröllopsdag. Den 14
dennes firades härstäde3 å Grand Hôtel ett lysande
bröllop, bevistadt af snart sagdt hela hufvudstadens
förnämsta aristokrati, då regementspastorn Fritz Be-
skow sammanvigde fröken Maud von Eosen, dotter
af öfverslekammarjunkaren grefve C. G. von Eosen
och hans allidna maka., född Moore, samt löjtnanten
vid Lifgardet till häst Oscar Fleming Holtermann.
Samma dag på aftonen afled i sin bostad härstädes
brudgummens moder,fru Sigrid Johanna Holtermann.
född friherrinna Fleming af Liebelitz, änka efter
hofmarskalken Markus Holtermann från Norge, ef-
ter ett långvarigt lidande i en ålder af 65 och ett
halft år.
*
F. d. fru v. Colemine, väl bekant här i
Sverige sedan den tid hennes man var anställd såsom
diplomat härstädes, har i dessa dagar ingått nytt
äktenskap med ryske ministersekreteraren v. Brche-
racht. HenDes man lämnar Berlin för att öfvertaga
en annan diplomatpost. Fru v. Colemine har efter
sin vistelse härstädes i morganatiskt äktenskap va-
rit förenad med storhertig Ludvig IV af Hessen,
hvilket äktenskap dock redan upplöstes före stor-
hertigens död.
*
Vackra donationer. Nyligen aflidna änkefru
Margareta Liedberg i Sundsvall har donerat 70,000
kr. till enskilda, 20,000 kr. till sjömanskapellet i
Sundsvall, 5,000 kr. till Evangeliska fosterlandsstif-
telsen samt återstoden af sin förmögenhet till fon-
derna för inrättande af ett barnsjukhus och ett hem
för vanvårdade barn i Sundsvall.
*
Sarah Bernhardt kommer ej. Sarah Bern
hardts annonserade turné till norden har uppskjutits
pä obestämd tid till följd af de med koleran före-
nade svårigheterna.
Teater och musik.
Kungi. operan. Man synes nu vilja taga igen den
genom den beryktade strejken förlorade tiden ; inom
en veckas tid ha ej mindre än 5 operarepriser gifvits.
Den nya säsongen öppnades, som förut nämndt, på
onsdagen i förra veckan med uppförandet af Ivar
Hallströms »Den bergtagna». Ingeborgs roll utför-
des nu för första gången af fru Brag, hvilken för-
tjänar erkännande för det samvetsgranna sätt, hvar-
på hon söker lösa sin uppgift. Stämman räcker vis-
serligen ej till i höjden, men har dock vunnit
åtskilligt genom en förståndigare behandling. Ber-
gadrottningens parti uppbars af fröken Wolf, hvars
ståtliga gestalt väl passar till denna roll, men hvars
präktiga altstämma genom det pressade sångsättet
alldeles förfelar den verkan, hon skulle ha, om to-
nen framkomme mera öppen och klar. Hr Ödmann
sjöng Bergakungens parti vid den bästa disposition
och skördade välförtjänt bifall. Likaså hr Lundqvist
som gamle Ulf. Operan gick för öfrigt väl under
hr Hennebergs anförande. Salongen var i det när-
maste fullsatt.
På torsdagen gafs »Eegementets dotter» med fru
Östberg i titelrolen. Bedan vid sitt första inträde
hälsades den celebra »gästen» med en applådstorm
så intensiv, att den klariigen ådagalade, det publi-
ken icke har lust att tänka på någon skilsmässa från
sin förklarade gunstling. Och upprepade gånger sä
väl under som etter akterna blef fru O. föremål för
publikens hyllning, hvilken utom applåderna tog
sig uttryck i en präktig lagerkrans och inemot ett
halftjog buketter. Men så torde ock Maries roll säl-
lan, om ens någonsin, hafva erhållit ett både hvad
sång och spel angår mera förträffligt utförande. Fru
O. sekunderades särdeles väl af hr Sellergren, hvil-
ken som Sulpiz har en af sina bästa uppgifter. Hr
Strandberg utförde Tonios parti samvetsgrant och
musikaliskt, ehuru väl tamt. Hr Orafströms Hor-
tensius förtjänar ock erkännande. — Efteråt uppför-
des en af Bournonvilles balletter kallad »Kärleks-
spådomar», förtjänstfullt utförd af fru Thelander samt
fröknarna Brandt och Lindzen.
I söndags uppfördes inför en till sista plats full-
talig publik Boitos fortfarande lika populära opera
»Mefistofeles». Äfven här skördade fru Östberg som
Margareta-Helena verkliga triumfer. Särskildt för-
tjänar hennes utförande af fängelsescenen, fint tänkt
och i alla detaljer förträffligt utarbetad, det största
erkännande. Hr Ödmann återgaf Faust med lif och
värme, sången klingade härligt som vanligt, och
spelet var bättre, än vi förut sett i denna roll, sär-
skildt i epilogen, Fausts död, där hr Ödmanns spel
blef verkligt gripande. Hr Nygren som Mefistofeles
bemödar sig synbarligen att göra sin sak så sam-
vetsgrant som möjligt. Ledsamt nog räckte dock
ej alltid förmågan till. Eösten låter ofta hård och
klanglös, och öfver spelet hvilar något matt. Öfriga
roliinnehafvare gjorde sitt bästa. Orkestern skötte
sig väl under hr Hennebergs erfarna ledning.
I måndags och tisdags gåfvos operorna »Konung
för en dag» och »Leonora», hvilka föreställningar vi
dock ej hade tillfälle bevista.
K. Dramaliska teatern. Som vi redan i förra num-
ret omnämnde, förde denna teater förliden lördag
fram sin första nyhet för spelåret: Gustav Esmanns
treaktslustspel »Den kjære familie», i Dramatiska
teaterns öfversättning kalladt »Kära släkten». Den
köpenhamnska lokalton, som hvilar öfver de figurer
och familjeinteriörer, författaren med godmodig ironi
målar, visade sig ingalunda hindra deras senterande
af en stockholmsk publik, som godt kunde spegla
inhemska drag i den danske dramatikerns teek-
ning.
Grosshandlar Friis är en man, som så småningom
arbetat sig upp till rikedom, och i den mån denna
växer, får han genom sina döttrar släktförbindelser
allt högre upp på samhällsstegen. Den äldsta, Elise,
är gift med en engelsk konsul, den andra, Emily,
med en svensk baron med utpräglad böjelse att sätta
om svärfars pengar, och till den yngsta, Ida, friar
nu en veritabel grefve med det klingande namnet
Maasenbjelm. Ida tycker egentligen om sin kusin,
den unge sjöofficeren Valdemar Nyström, men hon
är bländad af den högförnäma nimbus, som omger
Maasenbjelm, hvilken för öfrigt är en narr och trots
sitt frieri till Ida fortfarande underhåller en tväty-
dig förbindelse. Detta upptäckes, men släkten hål-
ler fortfarande på förbindelsen med grefveu — att
bryta den skulle vara skandal! — utom Emily, som
tappert förfäktar en motsatt åsikt, och lyckligtvis
också Ida, som vaknar ur den förtrollning, hvari
den lysande vapenskölden försatt henne, och nu
skänker Valdemar sin tro.
Grosshandlar Friis hade i hr Bceckström funnit
en tolkare, som förlänade åt typen mycket gemyt.
Måhända kunde man dock ha önskat litet mindre
småborgerlighet och mera af haute finance öfver
denne börsmatador. De tre döttrarna hade enhvar
väl afpassade representanter i fru Sternvall som den
konventionella, kallt beräknande Elise, fru Rundberg
som den lifliga, litet lättsinniga, men hjärtegoda
Emily och fröken Svanström som en förtjusande täck
och skär ung Ida. Hr Hartmans flotte skånske ba-
ron var frisk och muntrande och hr Personnes fri-
ande grefve inte precis sympatisk — det fordrade
ju också rollen — men elegant och säkert genom-
förd. De öfriga uppträdande fyllde godt sina plat-
ser, och stycket slog mycket lifligt an. Det torde
kunna motse en serie goda hus.
Familjen pd Annedal.
Novell
af
Ämtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
ffiorstens ögon följde rikiningen af hans hand och
*r varseblefvo, hur en träplugg, som fanns i bott-
nen på båten, till hälften dold af ett skott, bör-
jade röra på sig, påtryckt af vattnet, som sipprade
in, den vacklade mer och mer, och innan Torsten
fick undan skottet, flög den ur och i sjön, under
det en vattenstråle jämn och klar, strömmade in.
Med hvilken hastighet vattnet steg.
»Fort hitåt !» ropade Torsten till den andra bå-
ten, som var på färd efter näckrosor utåt stran-
den och först trodde det var skämt samt inga-
lunda gjorde sig någon brådska, »fort hit, vi
sjunka.»
»Ös, Lisett, ös,» fortfor han; han hade ögon-
blickligt kastat sig ned för att med handen täppa
hålet.
Henriette var dödsblek och tryckte Inga intill
sig, hon sof den lilla, lugn i moderns famn.
»Jag kan ej simma,» sade Henriette doft.
Så mycket hon hann att tänka på denna korta
stund. Skulle Torsten lyckas rädda Inga? Eller
skulle de alla förgås? Skulle det vara mycket
svårt att dö genom drunkning, och skulle Inga
någon gång sedan minnas henne, tänka på henne
och hålla henne kär? Hu, den mörka, hemska
sjöbotten med odjur och murknade tågor!
»Henriette,» sade Annie sakta ; hon hade hastigt
tagit af sig skor och strumpor och var nu redo att
låta klädningskjolen gå samma väg, »Henriette,
var. lugn lilla syster, du vet, att jag simmar som
en fisk, anförtro mig Inga, om så behöfs, jag skall
föra henne i land, frisk och oskadd, jag ansvarar
dig för henne med mitt lif,» fortfor hon med en
ton . af hängifvenhet, som stunden gjorde sublim.
»Ös, Lisett, ös! Ro på Gustaf!» uppmanade
Torsten oupphörligt, han hade stuckit två fingrar
i hålet och dämpade därigenom till en del vatten-
flödet.
Gustaf dref med förlviflans styrka den tunga
farkosten framåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0315.html
