Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 30 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 MDUN 1892
Yfs ej af fädrens ära, en hvar har dock blott sin; Hvad vill du med det värde, som är begrafvet?
Kan du ej spänna bågen, är han ej din. Stark ström med egna vågor går genom hafvet.
£s. Jégnér.
ett litet mästerstycke af sanning och karak-
tär. Därtill fick man höra en diktion, så
träffsäker och naturlig, där aldrig en bokstaf
kunde falla bort och där, hur sakta stäm-
man än ljöd, hvarje stafvelse likväl trängde
till salongens minsta vrå. Det är ej här
meningen att uppräkna Bertha Tammelins
alla roller, men några böra nämnas för att
beteckna konstnärinnans mångsidighet, och
då böra vi ej glömma: tant Beate i »Så
kallad ungdom», Brita Lejonhufvud i »Kung
Märtha», fru Pernelle i »Tartuffe», Adol-
fine i »Familjen Benoiton», Mistress Reed i
»Jane Eyre», grefvinnan i »Fröken Elisa-
beth», Lady Deborah i »Richard Sheridan»,
Fru Laroque i »En fattig ung mans äfven-
tyr», Ulrika i »Släktingar», drottningen i
»Hamlet», drottning Kristina i »Yasaarfvet»,
abedissan i »Dagen gryr», Philaminte i »Lärdt
folk i stubb», Ingrid i »Engelbrekt och hans
dalkarlar» och mistress Malapropp i »Rivaler-
na». Af sångroller böra äfven nämnas : Puck
i »Oberon», Yeveranda i »Slottet Monte-
nero», markisinnan i »Regementets dotter»,
drottning Milda i »Riddar Blåskägg», Bar-
barina i »Figaros bröllop» och prinsessan
i »Den förtrollade katten».
Det är en rätt vacker samling af skarpt
utpräglade karaktärer, hvilka fortlefva i gamla
teatervänners minne; men Bertha Tammelin
ville lämna ett varaktigare arf efter sig i
det goda utsäde hon sådde och fortfarande
sår som lärarinna i deklamation och svenska
språkets talande. Redan sedan flere år hade
de yngre förmågorna vid teatrarne vändt sig
till Bertha Tammelin för att få en behöflig
tukt på sina ofta bedröfliga utförsgåfvor, och
resultatet af dessa lektioner blef så uppse-
endeväckande, att musikkonservatoriet i sep-
tember 1879 skyndade att anställa henne
som lärarinna i deklamation för sångeleverna.
Här väntade henne en rik verksamhet, åt
hvilken hon ägnade sig med kraft och energi,
och för hvilken konsten och konstnärerna stå
i stor tacksamhetsskuld hos henne. Arbetet
både vid teatern och konservatoriet samt dess-
utom med de många enskilda eleverna blef
dock till sist för mycket, hvarför hon läm-
nade scenen som premieraktris den 1 juli
1887, så mycket hellre som hennes allt mer
aftagande synförmåga hindrade henne att fritt
röra sig. Men nekade ögonen henne sin
tjänst, så var hennes öra lika känsligt för
hvarje språkets skiftning, och man kan nä-
stan påstå, att hon åstadkommit underverk
med sin förmåga att omdana de mest omöj-
liga idiom. Det är i sanning ingen lätt sak
att utplåna en till det komiska gränsande
provincialism eller att få kraft och spänstig-
het i en läspande tunga. Till hennes redan
stora verksamhet kom slutligen äfven den att
vara lärarinna i deklamation samt rollers instu-
derande vid k. dramatiska teaterns elevskola,
hvartill hon kallades 1889, och när vi kasta
en blick på listan öfver dem, som genomgått
hennes skola, så finna vi där namnen på nä-
stan alla, som nu utgöra våra teatrars bästa
prydnader. Bland damerna se vi Olga Fåh-
reus, Ellen Hartman, Louise Fahlman, Dina
Edling, Lina Sandell, Anna Lisa Hwasser-
Engelbrecht, fru Jungstedt-Linden, Anna Klem-
ming, Adèle Almati, Ellen Nordgren-Gulbrand-
sen, Vendela Anderson-Sörensen, Augusta Öhr-
ström, Helga Rundberg, Selma Riego, f. Zuhr,
Constance Behrens, Amanda Janson, Sofie
Lindegren, Anna Sternvall, Karin Svanström,
Valborg Holmlund, Emma Holmstrand m. fl.
och bland herrarne Oskar Bæekstrôm, Albion
Örtengren, William Engelbrecht, Georg Törn-
qvist, Emil Hjertstedt, Mikael Bratbost, Erik
Åkerberg, Anders de Wahl och Axel Felix
Lindberg, som varit anställd vid Svenska tea-
tern i Helsingfors och för närvarande åtnju-
ter statsstipendium af finska senaten för id-
kande af sceniska studier, och många flere,
och dessutom hafva många lärare och lära-
rinnor vid våra elementarläroverk och folk-
skolor samt präster och andra det offentliga
ordets förkunnare jämte damer ur societeten
begagnat sig af fru Tammelins utmärkta
handledning.
Det är således med fulla skäl man kan
säga, att Bertha Tammelin utfört en god
lifsgärning, då hon i den dramatiska och mu-
sikaliska konsten höjt och rensat vårt mo-
dersmål, och såväl enskildt som offentligt
har man skyndat att gifva henne ett fullt och
odeladt erkännande. Literis et artibus, som
pryder hennes bröst, tilldelade henne konung
Oskar redan den 1 december 1885.
Sedan 1873 är Bertha Tammelin förenad
i det lyckligaste äktenskap med den kände
skalden, revisorn i kammarrätten, Filip Tam-
melin, och i det gästfria konstnärshemmet
trifvas väl det kvicka skämtet och det glada
skrattet. Här i all enkelhet äro de unga
konstnärerna och litteraturens män alltid väl-
komna. Här musiceras och deklameras, här
kåserar man och kritiserar med äkta konstkär-
lek och god ton allt nytt, som uppenbarar
sig i skönlitteraturen eller på skådebanan;
och skulle äfven kritikens hugg en och an-
nan gång falla skarpa, så träffa de endast
ytligheten och humbugen, ty de tongifvande
i denna älskvärda krets sätta konsten högt
och hålla öm vård om gammal god tradition.
Till sist må också nämnas, att Bertha
Tammelin, själf varm musikvän, har kom-
ponerat flere särdeles vackra romanser, där-
ibland »Geniviéves sång» i komedien »De
onyttige», hvilken hon tillägnat Elise Hwas-
ser, samt flere kända sångstycken, intagna i
»Det sjungande Europa».
Med en aldrig domnande entusiasm för
sin konst och med samma energi skall Bertha
Tammelin, vi hoppas det, ännu länge verka
i det skönas tjänst.
Adolf Hellander.
Stilla lycka.
‘
äMfilla lycka solskensblid,
Stilla lycka, full af frid!
Stilla lycka utan flärd
I det egna hemmets värld!
Under lifvets vandringslopp
Mål för hvarje dödligs hopp,
Hvar på denna jordestig
Finns en fröjd, som liknar dig?
Hem, där goda tomtar bo,
Tröttadt sinne finner ro!
Om med svett och möda bygdt,
Dock mot dig vi blicka tryggt.
När den slutat, dagens id,
Lön du ger för kamp och strid;
Lön för mången plågsam stund
Möter på din helga grund.
Stilla lycka vitan flärd
I det egna hemmets värld!
Städs till dig vår tanke går,
Stöds till dig vårt hjärta trår.
Filip Tammelin.
Hemlängtan.
Ett utkast af Vilh. Lundström.
in läsarinna, har du en gång riktigt på
allvar pröfvat, hvad denna underliga,
obeskrifliga känsla, som kallas hemlängtan,
egentligen vill säga?
Du befinner dig kanske just på den plats
på jorden, som du i din fantasis mest inspi-
rerade ögonblick lifligast önskat att besöka, på
Paris’ boulevarder eller i Rivierans trollska
nejder, bland Romas ödemurar eller på Napo-
lis strand, och du vill nu i fulla drag njuta
af lyckan att ändtligen hafva hunnit din läng-
tans mål.
Och omkring dig har du allt, hvad du nå-
gonsin skulle kunna önska dig. På hotellet
stå hoptals bugande tjänsteandar, som i hopp
om rikliga drickspängar icke tyckas hafva nå-
gon annan fröjd här i världen än att tillfreds-
ställa din minsta nyck, table d’hôten är ut-
märkt, vinerna äro superba, vädret det mest
tjusande — du skulle med bästa vilja icke
kunnat uttänka något gynnsammare, då du här
hemma drömde om att få skåda den sköna,
rika, vimlande världen.
Och dock — dock lägger sig plötsligt en
slöja öfver din ljusa glädje, en tyngande börda
trycker med ens ditt sinne, och en enda mal-
örtsdroppe förgiftar i ett ögonblick din njut-
nings bägare.
Du vill slita slöjan, kasta af tyngden, icke
känna malörten, men det går ej. Ty det är
en af de mäktigaste bland makter, som plöts-
ligt med starka band omsnärjt ditt sinne —
det är hemlängtan.
Du vredgas öfver din egen svaghet att icke
kunna behärska dina känslor, du kallar dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
