Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 30 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 315
själf ett barn, en stackare, du vill intala dig,
att du aldrig haft så grundadt skäl att vara
nöjd och att njuta som just nu, och dock —
dock borrar sig den där gnagande känslan allt
djupare och djupare in i ditt hjärta.
Huru länge och huru ifrigt hade du ej
längtat att för en gäng få komma ur de gamla,
kälkborgerliga förhållandena, att få andar en
annan, friskare luft, att få se det stora, pul-
serande lifvet på nära håll, att få lefva, lära,
njuta — och så, då du ändtligen hunnit där-
hän, då längtar du tillbaka till den där gamla,
utnötta hvardagsprosan, vid hvilken du nyss
så innerligt leddes!
Man kan blifva ursinnig för mindre ... Och
det finns vid sådana tillfällen ögonblick, då
man tycker sig icke nog kunna förakta sig
själf, och då man skulle vilja förbanna natu-
ren, som aldrig kan låta människan behålla en
enda glädje hel och odelad .. .
Det är något dylikt jag har kännt denna
eftermiddag här borta i den stora kejsarstaden
vid Nevan.
Jag har hela morgonen och förmiddagen
vandrat omkring och sett allt, hvad Östeuro-
pas hufvudstad kan bjuda, tjusats af stolta
palatser och förgyllda kupoler, blandat mig i
vimlet på en millionstads gator; jag har gått
och gått, sett, beundrat, njutit, och så har
jag till sist trött kommit åter till hotellet.
Och i den mjuka resårsoffan har jag nu
slagit mig ned för att smälta alla intrycken,
frossa i minnet af det sköna och egendomliga
jag nyss skådat och hämta krafter till en ny
upptäcktsfärd bland den väldiga kejsarstadens
alla sevärdheter.
Och för min tjusta fantasi hägra dessa
breda, af palatser kantade gator, de härliga
grekiska kyrkorna med deras höga, glänsande
pelare, deras helgonbilder och rökelsedoft; i
tankarne vandrar jag åter bland sorlande fon-
täner, i lummiga parker eller utmed den stolta
Nevan, som majestätiskt utbreder sin alltid
svallande yta.
Då — jag vet ej huru — faller min blick
på det framför mig stående bordet. Där lig-
ger ett bref hemifrån.
Det är redan flere dagar gammalt; jag har
läst det upprepade gånger, vägt hvarje ord,
men icke kunnat spåra däri någon anledning
till oro för mina käras skull och sä lugnt åter
ägnat mig åt njutandet af resans nöjen.
Och nu, medan min fantasi frossar i min-
net af nya intryck, vidgade vyer och vexlande
stämningar, medan allt är så nytt, så fängs-
lande, så intressant, faller halft omedvetet min
hlick på det där så många gånger lästa bref-
vet med det blå tjuguöres frimärket.. .
Och i ett nu är allt förändradt!
Min tanke, som nyss hänryckt vankade
kring på Nevans stränder eller bland Peter-
hoffs glittrande kaskader, är nu plötsligt långt
borta, där hemma i den lilla småstaden vid
Mälarstrand . . . Nyss i en världsstad och nu
i en af världens mest förgätna afkrokar!
Huru trefliga, huru omvexlande förefalla
mig ej med ens dess smala, krokiga gator,
som aldrig besvärats af någon stenläggning,
huru hemtrefliga, huru inbjudande dessa små
låga trähus med sina röda tegeltak, sina gam-
maldags fönsterluckor och sina hvita gardiner
bakom de fyra rutorna! Och allt detta, som
för icke länge sedan var mig så tråkigt, så
enformigt, det är nu så behagligt, så kärt, så
pittoreskt!
Och människorna! Huru kälkborgerliga, huru
andefattiga fann jag dem icke förut med deras
små intressen, deras hvardagsskvaller och de-
ras trånga vyer! Och huru djupt känner jag
icke nu, att de alla vuxit fast vid mitt väsen,
att deras små fröjder och deras små bekym-
mer intressera äfven mig, att det i denna eviga
hvardagsprosa finns en skär, aldrig anad poesi...
Så tycker jag mig sakta gå genom gatorna,
titta in än här, än där, och öfverallt mötes
jag af denna friska, rena, trefoa luft, som
nyss föreföll mig så unken och kvalmig. Och
så kommer jag till slut till den lilla gården
med den gröna grinden och den brokiga blom-
stertäppan — mitt barndomshem . . .
Huru varmt välkomna mig icke de mina,
huru mjuka äro icke deras famntag, huru lugnt
och tryggt kännes det ieke i deras närhet!
I mitt rum är allt ordnadt af kärleksfulla hän-
der just så, som ingen annan skulle kunna;
där nere i bersån skymtar kaffebrickan, och
en glad röst ropar åt mig att raska på.
Och öfver det hela med all dess trefnad,
dess kärlek, dess idylliska frid svajar det gula
korset på den blåa bottnen, min egen, svenska
flagga . . .
Det sjuder inom mig; stolt ville jag för hela
världen peka dit och ropa: ser du, här är
mitt barndomshem, mitt fosterland, mitt allt!
Kanske blir jag för häftig, ty plötsligt vak-
nar jag ur mina drömmar. Hotellrummet, som
nyss var så bekvämt och så inbjudande, är nu
så naket, så kallt, så mörkt; jag ville gifva
allt för att blott ett ögonblick få skåda hem
och fosterbygd, glittrande Mälarljärd och blå-
gul flagga.
Med tusen osynliga fångarmar har hemlängtan
gripit mig — jag måste ut, ut att glömma . . .
Långsamt vandrar jag ned för Kasanskiga-
tan, följande strömmen, som böljar fram mot
Nevski. Snart öppnar sig för min blick Nev-
skiprospektet med dess vimlande lif, dess pa-
latser och butiker, dess tusentals droskor, dess
kaféer och dess tiggare. De sistnämnde hafva
snart omringat mig; med aldrig svikande om-
döme upptäcka de genast främlingen. Det är
gubbar och barn i brokig blandning, trasiga,
utmärglade, hemlösa . . . Jag delar ut mina
småpengar, så långt de räcka; snart är det
sista tiokopeksstycket gånget, jag måste stoppa
ned portmonnän och gå. En liten barbent,
trasig flicka följer mig ett stycke med utsträckt
hand; slutligen måste jag bestämdt säga ifrån
åt henne, hon vänder om och mumlar något
mellan tänderna.
Yar det en sista bön? Eller förbannade
hon mig . . .?
Hög och vördnadsbjudande med sina långa,
skuggiga pelargångar och sin ädelt formade
kupol reser sig midt framför mig Kasanski-
kyrkan. De förbigående buga och korsa sig,
genom de öppna portarne går en jämn folk-
ström in och ut.
Hvar skulle man väl känna sig hemma om
icke i ett Herrans tämpel? Där finns säkert
ro äfven för hemlängtan ! Så tänker jag glad
och går dit in.
Man betraktar halft förtrytsamt kättaren,
som icke korsar sig. Nästan omedvetet gör
jag då själf korstecknet för att ej längre blifva
observerad, oeh jag känner mig till och med
frestad att som de andra buga mig för första
bästa helgonbild . . .
Men någon ro, någon hemfrid finns det ej
heller därinne. Kallt och stelt är allt — kallt
och stelt som de höga, smäckra marmorpelarne,
som förlora sig i rökelsemolnen däruppe i hvalf-
ven . . . Man gapar på helgonbilderna, vandrar
fram och tillbaka, köper ett ljus vid salubor-
det, tänder det framför bilden, medan pennin-
garne klinga i försäljarens låda, bockar sig och
korsar sig, ser förnöjd ut att ha uppfyllt all
rättfärdighet oeh skyndar ut igen . . .
Icke ens härinne, inför den alltomfattande
Gudens ansikte finns en bekant, en befryndad
själ, ett känslouttryck, som harmonierar med
mitt eget väsen. Allt är vana, handtverk,
slentrian.
Jag minnes î detta ögonblick den lilla kyr-
kan i grannsocknen till mitt barndomshem.
Jag hade alltid funnit den så ful, så futtig,
så obetydlig. I denna stund skulle hon vara
min längtans mål! — — —
Jag vandrar äter ute på Nevski. Dess hru-
sande lif böljar ånyo förbi mig; alla ha så
brådt, så brådt. Den ene ser glad ut, den
andre ledsen, öfver de fleste hvilar den slöa
likgiltighetens prägel. Men ingen känner mig.
Och då griper mig, medan jag ströfvar
framåt, allt djupare och djupare en onämnbar
längtan, en längtan efter ett vänligt, kärleks-
fullt ord, efter ett hägnande kvinligt väsen,
efter en huld, varm hand att förtroligt sluta
i min egen . . .
Då ser jag mig plötsligt, när jag viker om
närmaste hörn, stå på en grön, öppen plats,
och i dess midt reser sig hög och vördnads-
bjudande en kvinnostaty. Jag träder närmare
och ryser: det är icke bilden af en kvinna —
det är Katarina II.
Trött slår jag mig ned på en trappa i den
omgifvande parken. Icke långt från mig ser
jag en manlig varelse nedsjunken mot sockeln
af statyn; hans stora hufvud med det tofviga
håret och de förvridna dragen ligger lutadt
mot en af stenarne, käppen och tiggarpåsen
ha glidit ur hans hand och rullat ned på
sandgången.
I ett ögonblick har jag fattat situationen —
det är en af det ryska samhällets mest för-
följda parias, det är en polsk jude . . .
Polack och jude! Och vid foten af Katarina
II:s staty! Heliga rättvisa, hvarför låter du
då det iskalla ödet håna dig?
På en sekund är min egen harm öfver min
gnagande, nöjesförstörande hemlängtan som bort-
blåst. Inför denne olycklige, hvars ena fäder-
nesland blott hägrar i profetians dunkla löften,
och hvars andra fosterland förtrampats af denna
samma kvinna, vid hvars stolta staty han sjun-
kit ned, inför denne olycklige, som icke kan
längta, eftersom hans längtan vore utan hopp,
utan mål, inför honom förstår jag, att hem-
längtan icke är en naturens förbannelse, utan
en af dess skönaste gåfvor . . .
Ty den känslan gömmer det bästa, som jor-
delifvet äger, den är trånaden efter moder eller
brud, efter kärlek, frihet, fosterland.
Lexop.
Skiss för Idun
af
Elsa Lindberg.
®
rete hade lexor, »nedrigt många», en,
två, tre, franska, historia och så den
där »gräsliga» räkningen — hela fyra
problem om »arbetstid» och om »hvad A och
B får» och »hvar de mötas» och hvad det
nu var allt för otyg, de handlade om. Men
det värsta var, att klockan redan gick på 7,
och ännu hade Grete inte lärt en enda. Det
var förfärligt att tänka sig. De små ned-
bläckade fingrarne refvo nervöst bland böc-
kerna.
Saken var den, att Grete fått en så »rys-
ligt stilig» bok till låns af en skolkamrat.
En tjock lunta, uppsprucken i ryggen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
