Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 40. 30 september 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J892
•sa;
► o H
’S «
■° ®o
£ g-*
“Sg
■“-CO
|(2 m
bû’
ce
rô ■
s ä
320 I DUN
©
.+-•
PO
II
1 ="£
"le
üÂ.2
a o M
s . C
«S ©
3"Q.
1 “*
~ o ffi
gl ÖD
*gg
-W «q_
3 g®
^ SCQ
© U"‘
^ i< ©
© eô .S
be S
■P c 3
Q~ *3
+»•0 c
Ö fl M
••h -os ce
73 t>
„“S h
S ’S?
=”g &
9w
g
^ Jh
sag
o a Sb
a£ g.
il«
«H
*î ** ®
^ a«
c^S
°« © M
«b bfc es
fl t>-
a *
u M’S
o5 ö ^
bX> JJ ^
-S5
©5 +J _l
II
§««
Ä . ®
s§;
nri ’-’ **.
C ’C ^
S® es
o
+»
<o
c
flf
fi|
•H 5
(B s
ÖI
0 s
fci
09 g
©a
»I
«Sä
& o
(H 0
’S®
Familjen på Annedal.
Novell
af
Amy Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
Let var besynnerligt, hvad skogsluften verkar
på dig,» utbrast hon halft undrande, »du är
dig ju helt olik, allvarsam. Otto allvarsam, det är
ju mer än man kan begära.» Hon böjde signed
och var en stund alldeles upptagen af att klappa
om Toj, som fägnande hoppat omkring henne.
»Hur visste du, alt jag var här?» sporde hon ef-
en kort tystnad.
»Henriette sade det, och så hörde man ju din
sång öfver hela nejden.»
»Ja, det är sannt,» svarade hon, och så gingo
de båda tysta.
»Hvad här skall bli tomt och tråkigt, då du
rest,» utbrast Otto plötsligt och ryckte af en tall-
kvist, som han noga synade på alla håll.
»Ja, sorgligt nog får du ingen att gnabbas med
på hela åtta dagar; det är bra förargligt, att Dora
också skall resa in, annars hade du haft henne.
Men du kommer ju snart efter till staden, och un-
der tiden kan du hålla dina skärmytslingar med
Margareta,» föreslog hon.
Otto gjorde en axelryckning.
»Margareta förstår aldrig skämt,» suckade han.
»Arma Otto, hur skall du då kunna lefva,» un-
drade hon medlidsamt.
»Ja, det blir svårt nog,» medgaf han. »Kom-
mer du att sakna mig en enda grand?» frågade
han plötsligt och ställde sig framför henne.
»Inte det ringaste grand,» påstod hon, böjde sig
ned och ryckte af en handfull linnea, »det skall
bli rätt skönt att en tid få vara i lugn och ro,»
sade hon och ordnade blommorna till en liten
täck bröstbukett; linneaplockningen tycktes ha an-
strängt henne något, ty kinderna hade en högre
färg än vanligt. »Ack, hvad här är vackert,» fort-
for hon, då Otto teg, »landet är allt ändå det bästa
som finnes.»
»Man kan vara lycklig hvar som helst, blott
man får vara tillsammans med den man älskar,»
sade Otto; »Annie, kom låt oss sättta oss på den
där stenen, jag måste tala vid dig.»
Annie gjorde invändningar, men Otto drog henne
ned bredvid sig, och då de en halftimme senare
styrde kosan hemåt, var Annies linneabukett fästad
i hans knapphål, och hennes arm hvilade i hans.
Då de kommo hem till frukostdags, gick Mar-
gareta upprörd emot dem.
»Inga är sjuk,» sade hon, »Henriette är där-
inne hos henne.»
»Inga sjuk? Det är väl ingenting farligt?» frå-
gade Annie bestört.
»Torsten har skickat efter doktorn, han bör
snart vara här. Inga var orolig och kinkig i natt,
säger Henriette, hon har inte varit riktigt kry på
flere dagar, nu har hon feber och hostar. Vill
ni inte ha litet frukost? Vi ha dukat däruppe på
balkongen.»
»Nej tack, inte nu •— litet senare,» och Annie
smög in till systern och den lilla sjuka.
Gardinerna voro nedfällda, ty barnet klagade
öfver ondt i ögonen.
Henriette lyfie upp hufvudet, då systern kom in.
»Är det du, Annie?»
»Ja, så tråkigt att Inga skall vara sjuk,» hvi-
skade Annie.
»Hon är brännhet och klagar öfver ondt i hal-
sen, hufvudet och ögonen,» Henriette slöt varligt
den lilla heta handen i sin och kysste den.
»Halsen!» uiropade Annie förskräckt, »det må
väl inte...» och så tvärtystnade hon. »Gråt inte,
Ettan, det är nog ingenting farligt.»
»Min kära lilla flicka,» snyftade Henriette
sakta.
Annie lyssnade.
»Tyst, nu åker det, då kommer doktorn, det var
för väl.»
Inga fick messlingen, svår elakartad messling.
Den hade det året kräft många offer, och Henri-
ette var förtviflad.
Inga yrade, talade ibland långa ramsor, som
ingen kunde uppfatta, och blef ännu hetare och
ifrigare, då hon ej fick svar. På byrån inne i
sjukrummet stodo några blommer i ett glas, Mar-
gareta hade smugit dit dem en dag. Lilla Inga
stirrade på dessa blommor, så mycket rummets
halfdager och hennes stackars ögon det tilläto,
och så sammansmälte blommorna och en strof
ur aftonbönen till ett begrepp för hennes lilla
hjärna, och läpparne upprepade oupphörligt : »Likt
blomman i sin vår, hvars knopp skall frukter
bära...»
Gamla Karin, som aflöste Henriette vid sjuk-
sängen, skakade på hufvudet; att barnet läste bö-
ner bådade intet godt, hon skulle nog tagas ifrån
dem.
Och gamla Karin grät och knäppte sina ofärdiga
händer samman till bön för den lilla Ingas rädd
ning.
Så hade dagen gått under ångest och oro. Hen-
riette var så tillintetgjord, att hon ej ens tänkte
på att vara ledsen öfver syskonens och Doras
afresa. Otto hade äfven rest, endast Margareta
var kvar, hon skulle stanna hos dem öfver hösten
och vintern.
Henriette vankade orolig af och an, då hon
var ute från sjukrummet.
Komme hvad som helst, bara hon finge behålla
Inga och Torsten. Men det såg knappast ut, som
hon skullle få behålla Inga.
Det var en hård strid, som kämpades mellan
lif och död om den lilla flickan, men till slut
segrade lifvet.
Det föreföll Annedals innevånare, som om solen
lyst klarare den dagen, då do fingo visshet därom,
och likväl var det en mera mulen än klar och
solig dag.
Ett ihållande slörtregn hade följt på den långa
torkan. Det var hvinande, piskande störtsku-
rar, som vräkte ner ur den gråsvarta himlen. Så
hade det fortfarit nu i flere dagar.
Torsten gick af och an från fönster till fönster,
och Henriette smög ofta tröstande till honom, men
hvad kunde hon säga, hvad kunde bon finna upp
för skydd mot dessa obarmhärtiga, hårda vatten-
strålar, som drefvo ner det nyss så guldglänsande
hvetet med dess fullmatade, dignande ax, Torstens
stolthet och förhoppningar, som nu vräktes och
tröskades ur af vind och rägn för att mältas och
förstöras bland åkerns kokor och 1er.
»Ah Torsten, tror du det blir förstördt?» klagade
hon och lutade hufvudet mot hans axe!.
»Det ser mörkt ut, men ännu- kanske jag kan
rädda något, du vet, att jag byggde mitt hopp på
denna hveteskörd. Jag har lagt ner mycket både
arbete och kostnader därpå, ty jorden var dålig,
och nu, då resultatet syntes så glänsande, kom-
mer detta väder. Annedal tarfvar pengar, mycket
pengar och ...»
»Ja, men du skulle iute lagt ner så mycket på
ladugårdsbyggnaden Torsten, nog kunde vi redt
oss så länge med den gamla.»
»Det där förstår du inte, lilla vän. En ladu-
gård är oundgänglig för ett så stort ställe.»
»Och så täckdikningen,» invände hon svagt,
»den kostar mycket pengar.»
»Men den var också nödvändig. Skulle all denna
vattenmängd fått ligga kvar och syrat marken,
skulle till slut intet kunnat växa där.»
»Ack ja, det är nog sannt, men jag trodde det
kunnat ske så småningom.»
»Om jag bara hade rygg att stå emot, skulle
allt gå väl; blir denna hveteskörd också förstörd,
så vet jag ej, hur det går.»
»Pappa, pappa, Inga vill vaja med, puttas alla
tje,» jollrade Inga och klef stultande öfver den för-
argligt höga tröskeln — hon var nu så frisk, att
hon fick vara uppe, fastän hon ej fick lämna
rummen — så klättrade hon med hans hjälp upp
i knäet och slog en knubbig arm om mammas och
och en om pappas hals och förde så alla tre
hufvudena tillsamman; »puttas alla tje,» upprepade
hon gång på gång och smällde eftertryckligt med
läpparne hvarje gång de tre hufvudena kommo
hvarandra tillräckligt nära.
»Det jegnaj, jegnaj, jegnaj,» sjöng hon på sin
lilla melodi, »hvatt ha solen tagit vägen?»
»Däruppe, bakom molnen,» svarade Henriette.
Inga gled ner från pappas knä, marscherade
fram till fönstret och tittade en stund uppåt efter
solen, och då hon ingen sol såg, hof hon upp sin
lilla röst och ropade:
»Kom fjam sol, kom fjam ! Inga tyckej om
solen.»
Men solen hade ingen brådska att lyda, och Inga
klef misslynt till pappa och mamma med den lilla
munnen framskjuten och en grop öfver venstra
ögat, hvilken vanligtvis bådade tårar, men denna
gång bara ledsnad.
»Ja, Inga lilla, laga du, att solen kommer fram
och har en duklig blåst med sig,» sade Torsten
och lade sin hand på hennes hufvud.
»Den vill inte,» klagade Inga och tog plats mel-
lan pappas knän.
»Fåj Inga en kajamell,» bad hon därpå, utan alt
mera ägna en tanke åt solen, »en kajamell, en
kajamell,» och hon följde glad och sjungande,
med handen sluten om pappas ena rockskört, til)
den stora hemlighetsfulla bruna chiffoniern med
de många små, söta lådorna, som voro så lagom
stora åt Inga, och som gömde de förunderligaste
saker.
Inga hade de mest högtrafvande begrepp om allt
det märkvärdiga, som nog låge och slumrade
därinom.
Nu höjde hon sig på tåspetsarne och stack kvickt
ned handen i den låda, som öppnades inne i
klaffen.
»Bara se, men inte röra,» sade Henriette för-
manande,
»Inga kan inte se, feffanjen ä’ föj stoj å Inga
föj liten.»
Pappa hade nu fått upp en grann, röd, genom
skinlig karamell.
»Hur säger Inga, om hon får den här?»
Inga räckte begärligt ut handen, stöpte ett
klumpigt ljus och sade strålande;
»Datt å utatt,» hvilket i öfversättning betydde
tackar ödmjukast.
Under natten blåste det skarpt, och följande
morgon uppgick klar och solig.
Torstens lynne skiftade om med vädret. En
liten stråle af solen är nog för att tända hoppet
i ett sangviniskt sinne.
Barn äro merendels sangviniska, och i det fal-
let var han ett barn.
Hans goda vilja ville samla guld och rikedomar
åt dem, han älskade, ja inte endast åt dem, utan
äfven åt de flesta andra. Allt skulle gå så lätt,
han behöfde blott göra så och så. Men så kommo
missräkningar och gåfvo honom dråpslag på dråp-
slag, de fällde honom till marken för ögonblicket
för att stunden därpå låta honom resa sig med
fördubblad ifver och förtroende till sin slutliga
seger.
(Forts.)
De nya tjänstebetygen
finnas nu att tillgå i Iduns expedition. De hafva
redan vunnit varmt erkännande från en hel del hus-
mödrar, och talrika rekvisitioner ingå. Priset är 5
öre pr stycket för tjänstebetyg och 4 öre för afskeds-
betyg; 5 st. af hvardera slaget sändas portofritt mot
insändandet af 35 öre och 10 st. af hvar för 65 öre,
likaledes portofritt.
Kekvisitioner, åtföljda af likvid i frimärken eller
helst sparmärken, kunna sändas till
Iduns expedition,
Stockholm.
Kvartalsprennmeranter
å
Mm oel Minis Me- act BnislerliilÉt
uppmanas att ofördröjligen förnya prenu-
merationen, enär upplagans storlek i god
tid måste bestämmas och senkommande
löpa risken att bli utan ett eller annat
af kvartalets första nummer.
Prenumerationspriset ställer sig som
kändt på följande vis:
För Idun ensam:
kvartal ... ................................................... kr. 1: 20
För Idun med Modetidning:
Utan kolor. planscher :
kvartal ......... kr. 1: 85
Med kolor. planscher:
kvartal ..... .....kr. 2: 25
Innehållsförteckning.
Bertha Tammelin ; af Adolf Hellander.. (Med porträtt.)
— Stilla lycka; poem af Filip Tammelin. — Hem’ängtan; ett
utkast af Vilh. Lundström. — Lexor ; skiss fi r Idun af Elsa
Lindberg. — Modersmål och barnajoller; af En gammal far.
— Idunspanoptikon; af Sccevola. — Från sakens »andra sida»;
af q*** få*****. — Ur notisboken. — Teater ocb musik.
— Familjen på Annedal ; novell af Amy Palm. Belönad med
hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
