Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 7 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322 • I D U N 1892
Lifvet äger ej det högsta värde Är dock ej vårt enda fosterland,
Bland de många gåfvor af Guds hand. Vårt behof ej bröd blott, men de orden,
Jorden, där vi föddes, som oss närde, Som nedkalla himmelen till jorden.
jj. fit. yjADMAN.
Konstens genius.
(Till Marie Röhl.)
Dig konstens genius valt bland sina svurna,
han valde dig ifrån din födsel re’n,
den purpurbältade, den hirnlaburna
med tidens vagga oeh med tidens urna,
och allt hans väsende är gudars återsken.
Han har ditt klosterlöfte: du är nunna,
blott han, blott han, får vistas för din syn.
Ej annan kärlek vill han jungfrun unna
än den, som morgondrömmarne förkunna,
en flyktig luftgestalt, en målad bild i skyn.
Och när ditt hjärta med oändlig trånad
den bildens like söker natt och dag,
tag dig till vara, om du ser förvånad,
att hon från jorden dock till slut är lånad,
men ack, hur lycklig den, som bär hans anletsdrag !
Då vi sade, att Marie Röhl på sin tid i viss
mån ersatte fotograferna, var det icke menin-
gen att likställa alstren af henne, en »konstens
svurna», med dem. Vi talade nyss om spe-
gelbildens fel. Fotografien vet föga om sjä-
len ; det är icke hennes sak att ertappa skilda
stämningar och af ett ansiktes uttryck taga
fasta på just det för dess ägare mest karak-
täristiska. Man har talat om andekroppens
ansikte, det förklarade anlete, som den sanna
konstnären ser i det, i hvilket tiden och be-
kymren ristat rynkor och mer eller mindre
vanställt. Fotografien är sann, ja, till och
med allt för sann eller hänsynslös i sin san-
ning, och därmed icke rätt sann. Den åter-
gifver, som bekant, de obetydligaste bisa-
ker med samma trohet som den återgifver
t. ex. ett själfullt leende, den framsträckta
handen gör den dubbelt så stor som den,
hvilken hålles vid sidan o. s. v.; den ser,
korteligen, endast som vårt yttre öga ser.
Vårt inre öga rättar det, vi se med vårt
yttre: vi veta, t. ex., att båda händerna äro
lika stora, och se dem därför sådana. Så,
med elt korrigerande seende, ser äfven kon-
sten, och blifver därmed, om man så vill,
äfven hon på sitt håll osann; blott att hennes
osanning är någonting högre än fotografiens
sanning.
Just i motsats till fotografien, som en gång
skulle låta Marie Röhl träda tillbaka, är det
väl funna uttrycket styrkan i hennes konst.
Man känner, att det genom sympati blifvit
ertappadt; blott den, som själf äger noblesse,
finner sådan hos andra. Därtill kommer hos
henne det kvinnliga i uppfattningen ; så, som
hon sett, se icke manliga ögon, så, som hon
— om vi få säga så — sett in mjukt behag
hos dem, hon afbildade, kan endast en fint
senterande kvinna göra. Hvar och en har,
som bekant, »felen af sina förtjänster», och
Marie Röhl var ej alltid fullt säker i sin
teckning, hvilket isynnerhet blef märkbart,
då hon ej längre hade sin gamle lärare Fors-
sell att vädja till; hennes mjukhet blef någon
gång veklig. Endast mycket sällan upphörde
hon likväl att blifva tilltalande.
Maria Kristina Röhl var född på Skön-
stavik i Huddinge socken den 26 juli 1801.
Fadren, konsul Jakob Elias Röhl, förut an-
ställd på Barthélemy, hade med sin hustru,
Kristina F. Kjerrman, fyra döttrar, af hvilka
en ännu är i lifvet. Han var en genom re-
sor och läsning mindre vanligt bildad man
och gaf sina döttrar en vårdad uppfostran;
biand deras lärare nämnes en artist Hambrén,
som införde den lifliga, kvicka Marie på konst-
närsbanan. Hennes anlag visade sig så af-
gjorda, att man ansåg det böra göras allvar
med deras utvecklande, hvarför hon blef elev
(1823) hos kopparstickaren, professor K. D.
Forssell. I hans hus vistades hon sedan länge
och genomgick där en allvarlig skola, i hvil-
ken hon lärde sig väl sköta crayon och rit-
stift och äfven utförde ett och annat kop-
parstick. Emellertid blef porträttering hen-
nes hufvudsak, och sedan hon 1830 fått
egen atelier, blef hon snart för sin konst så an-
litad, att det började blifva en modesak, att
gå till »mamsell Röhl». Flitig som hon var,
strödde hon kring sig porträtt, och i mång-
faldiga bättre ställda familjer räknas dessa
ännu till husets klenoder. Hon ritade till
en början mest med svarlkrita, stundom äfven
med färgade kritor, men öfvergick allt mera till
crayonen. Flere af hennes porträtt, såsom de
af Franzén, Geijer, Holmbergsson (far och
son), Nils Månsson, Anders Danielsson och
Emilie Högqvist, graverades och litografiera-
des af Forssell, Ruckman, bröderna Cardon,
Herlin m. fl. och äro därför mest bekanta.
1849 begaf hon sig utrikes och for först
till Paris; åren 1851 och 1852 vistades hon
i London och Liverpool, men återvände 1853
till Paris, där hon uppehöll sig i tre år, dels
arbetande på Coigniets atelier, dels sysselsatt
med att kopiera i Louvrens galleri. Hon
hade nu vinnlagt sig om pastelmålning och
hann äfven i denna konstart till en viss höjd;
dels utförde hon fotografier i pastell, dels ko-
pierade hon bibeltaflor af Doré o. a., detta lik-
väl mera af eget intresse, ty sedan hon åter-
kommit till Stockholm, hade fotografien bör-
jat dominera. Hennes ekonomiska ställning
var emellertid så grundad, att hon kunde
bära det minskade tilloppet af beställningar,
och i sin atelier, fyra trappor upp i Brunke-
bergs hotell, arbetade den gamla konstnärin-
nan hädanefter mest på taflor, som skulle
glädja hennes vänner eller henne själf, med
samma flit som då hon i yngre dagar ritade
kunders porträtt. Stilla och tillbakadragna
förflöto hennes ålders dagar, och den 30 juni
1875 upphörde de.
1843 hade Marie Röhl blifvit medlem af
Konstakademien.
I sitt umgänge förrådde Marie Röhl ett
spirituelt hufvud och hade från ungdomen
bevarat ett lifligt lynne. Hon var ock god
och hjälpte alltid, där hon kunde; sin gamle
lärare Forssell visade hon en verksam tack-
samhet. På sätt och vis opraktisk, lämnade
hon sig t. ex. vid uppköp merendels på nåd
och onåd i den säljandes händer; men detta
oaktadt efterlämnade hon mera än mången
för »praktiskhet» prisad. Det porträtt af
henne, vi hafva den lyckan att kunna lämna,
är ett själfporträtt, ritadt framför spegel. En
samling af icke färre än 1,200 konceptritnin-
gar af henne finnes nu på K. biblioteket, där
den flitigt begagnas.
Richard Bergström.
1492 — 12 oktober — 1892.
m$jn man, en hjälte skilda kuster fira
med tacksamt minnes rika gärd i dag,
åt hvilken börden icke skänkt en spira,
men nästan kungligt mod och sinnelag,
en man, som aldrig tvekat, rädd och svag,
men framåt städse på sin fana skrifvil,
om också böjd af nödens tunga slag,
och som sin lösen alltid trogen blifvit —
ej minst när lyckan huld en härlig seger gifvit.
O, dagens hjälte, knappt behöfs att orda
om hvad din bragd har varit för en värld,
om hvad du velat, hvad du fick fullborda,
och hvad du lidit under vågsam färd;
men blef den lyckan icke mig beskärd
att tälja om igen din hela saga
om idrott vida skild från ytlig flärd,
jag ville dock på minnesbilden draga
ett par tre spridda streck — låt vara matta, svaga.
En mystisk värld du redan tidigt kände:
vårt Islands gamla sagorika ö,
där het vulkanens röda lava brände
i vild, förtvifiad kamp med evig snö,
och dit som ung du for på stormig sjö,
från början van att trotsa vreda vågor,
alt söka någon huld, förtrollad mö,
att grubbla på och lösa dunkla frågor,
om ock det ömsom gällt att trotsa köld och lågor.
Du var likväl ett barn af söderns länder,
och trogen hemmet städse blir en man;
du längtade att uppnå Indus’ stränder,
fast på en stråt, som blott ditt snille fann,
och se det mål, dit Alexander hann.
Till Österland flög djärft din håg mot v es 1er:
orimlig tanken syntes — men var sann,
och därför hyllas du på jubelfester
af adel och af folk, af konungar och präster.
För att till verklighet få bytt din saga,
i purpurglans af tjusadt öga sedd,
fick långa år från land till land du draga,
besviken, gäckad, misskänd och beledd;
din plans förintelse var nästan skedd,
när god och mild Castiliens Isabella
dig halft förstod och du från Palos’ redd
fick mot det obekanta kosan ställa
med vad till framtids dom att fria eller fälla.
Hvem skulle då ägt fog att dig förmena
triumfens jubel, när du. steg i land
med Spaniens höjda fana i din ena
och dragen värja i din andra hand!
En högre plikt likväl din känsla band:
för himlens herre fromt ditt knä du böjde
på nyupptäckt, på nyförvärfvad strand,
med glädjens utbrott än du stilla dröjde
och rörd till ödmjuk tack din milda stämma höjde.
I hätsk och giftig afunds mörka smedjor
man hvässte lömskt mot dig förtalets dolk,
men dina bojor blefvo hederskedjor,
ditt adelsbref är fritt från smuts och solk —
ja, hvar gifs denna slund ett upplyst folk,
där ej ditt namn bärs fram på ärans vingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
