Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 7 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I D U N 323
där ingen enda ämnet värdig tolk
foån hvardagslifvets värj sig uppåt svingar
och dig ett högstämdt loj från fyra sekler bringar?
Förgängligt, dödligt föddes allt på jorden,
och mull blott äro själfva häfdens blad —
hur gripande besannas ej de orden
just nu, då halfva mänskligheten ylad
begår din höjtid öfver land och stad!
Min riddersman, hvar är din mull, din kista,
hvar fann du hvilan, hvarom sist du bad ?
Om det man stundom forskare hör tvista —
ett står dock fast: ditt namn skall ej sin krona mista.
C. L. Törnberg.
(CaLixTus.)
Kvinnligheten och de akade-
miska studierna.
S
år tid med sina fruktansvärda anspråk
fordrar af oss människor insatsen af vår
fulla kraft, om vi ej i den förtviflade kampen
för tillvaron ömkligen skola duka under. Den
fordrar duktiga, handelskraftiga samhällsmed-
lemmar, icke blott män, utan äfven kvinnor.
Men mannen, som sedan årtusenden varit van
att skrifva det gamla bibelordet: »Han skall
vara din herre» på sin sköld, kan och vill ej
vänja sig vid att i kvinnan se ett med honom
andligt jämbördigt väsen, en människa — lik-
som han. Stolt intalar han sig själf och an-
dra, att han ensamt är berättigad att vara en
människa i ordets fulla bemärkelse, åtnjutande
alla rättigheter, och ensam befogad att förvärfva
sitt lifs uppehälle på det andliga området efter
fritt val. Kvinnans kallelse vare blott att i
hem och familjekrets verka som hushållerska
och barnens uppfostrarinna och att med honom
dela det kroppsliga arbetet.
Likväl var vårt århundrade bestämdt att ändt-
ligen väcka kvinnan ur den andliga letargi,
hvari man invaggat henne, och så uppstod den
sträfvan, som fått namn af »kvinnofrågan»,
och som allt mäktigare gripit allt flere bjär-
tan, ju mera man velat dämma för densamma.
Nu brusar den i höga vågor öfver de flesta
europeiska länder, ja, kanske ännu högre på
andra sidan oceanen. Från små begynnelse-
ansatser har under de sista årtiondena åtmin-
stone elt nytt område öppnats för kvinnans
förvärfsverksamhet på akademisk grund, näm-
ligen läkaryrket. De ifriga förkämparna för
den goda saken ha säkerligen med glädje följt
de resultat Aesculapi kvinnliga lärjungar upp-
nått, och just dessa resultat torde vara ett
fullgodt bevis för, huru obefogade och fördoms-
fulla de äro, alla invändningar af motståndarne
till de kvinnliga läkarne, ty deras svarta pro-
fetior ha på ett glänsande sätt vederlagts af
obestridliga fakta. Hvad dessa motståndare
hufvudsakligen betona är, att «kvinnligheten
skulle gå förlorad genom studierna och läka-
rens praktik —- kvinnan vore icke andligt
vuxen denna uppgift —- och det funnes intet
absolut behof af kvinnliga läkare.»
Dessa tre hufvudpunkter stå likväl som full-
komligt godtyckliga antaganden, påståenden,
hvilkas riktighet af ingenting bevisas, men som
tvärtom vederläggas af många fakta.
»Kvinnligheten skulle gå förlorad!» Hvem
kan framlägga slående bevis för, att den kvinn-
liga läkaren måste förlora något af sin kvinn-
lighet vid studiet och utöfningen af sitt yrke?
Har man någonsin dristat sig att frånkänna
sjuksköterskekallet kvinnlighet, detta kall, hvil-
ket, liksom läkareyrket, fordrar lugn, mild-
het, människokärlek, tålamod, uppoffring och
framför allt uthållighet! Men detta allt är
egenskaper, som höra till kvinnans natur och
i förening med sann blygsamhet gifva prägeln
åt det kvinnliga väsendet. Sjuksköterskan har
i ett troget, samvetsgrannt uppfyllande af sina
plikter ingalunda någon lättare uppgift än läka-
ren gentemot det motsatta könet ; tvärtom —- hon
kallas utan skrupler till mannens sjukbädd,
under det den kvinnliga läkaren endast begär
att få behandla sina medsystrar.
Är icke den verkliga orsaken att söka på
annat håll, då man så mycket söker betona,
att den studerande kvinnan skulle förlora nå-
got af »das ewig weibliche?» Är det inte
månne mera tanken, att den akademiskt bil-
dade kvinnan skulle upphöra att vaia den
obetydliga salongsdam och modedocka, som en
stor del af skapelsens herrar helst vill finna
i henne? Är det icke fruktan att mista ett
angenämt tidsfördrif och en ypperlig kokerska,
hvilkens ideal är en lyckad maträtt? Att det
akademiska studiet måste efterlämna något
spår hos kvinnan, däri har mannen fullkomligt
rätt, men den, som resonerar rättvist, skall
aldrig frukta, att den allvarliga, handlingskraf-
tiga kvinnan skall i föreläsningssalar och hög-
skolor förlora sin bästa prydnad — kvinnlig-
heten. Visserligen skall den studerande kvin-
nan vara lika litet sympatisk för den sentimen-
talt svärmiske yngling, hvilken söker sitt ideal
i ett smäktande, poetiserande väsen, som för
vivören, hvilken fikar efter det kvinnliga endast
i kroppsliga behag. Men efter en sådan kvinn-
lighet sträfvar väl ingen ädel kvinna.
För henne är kvinnligheten pliktuppfyllelse i
utöfningen afförutnämnda dygder, och detta »ewig
weibliche» skall kvinnan aldrig förlora genom
akademiska studier. Och den sanne mannen,
som söker kvinnligheten endast i dessa dygder,
skall högakta, förstå och känna sig dragen till
en sådan kvinna.
Den andra invändningen, att kvinnan ej är
kompetent till akademiska studier, är lika litet
hållbar som den första. Det kan ju ej för-
nekas, att genom falsk uppfostran och sociala
missförhållanden kvinnan i allmänhet sjunkit
ned till en obetydlig modedocka, en salongs-
prydnad, som invaggat männen i den angenäma
drömmen, att hon redan af fysiologiska skäl
afstode från täflan med honom på intelligensens
område. Många kvinnor ha likväl nu vaknat
upp ur detta ovärdiga, själslösa tillstånd och
bevisa dagligen, att de äro fullt vuxna en täf-
lan med männen.
Kyska, engelska såväl som amerikanska uni-
versitetskliniker och laboratorier ha att uppvisa
ett jämförelsevis betydande antal kvinnliga assi-
stenter och praktiserande läkare, ett antal allt-
för talrikt för att kunna anses blott som un-
dantagsfall. Att dessa kvinnliga assistenter
kunna fullt mäta sig med sina manliga kolle-
gor både i teoretiskt experimental medicin och
i den rent praktiska kan ej omtvistas.
De medicinska facktidskrifterna gifva äfven
de kvinnliga läkarne hedrande vitsord. Månget
arbete af kvinnor har väckt berättigadt upp-
seende, och om bland dessa vetenskapliga ar-
beten intet blifvit ryktbart och epokgörande,
så är det ej underligt vid en tid, då äfven det
starkare könet, som likväl är många hundra
gånger talrikare representeradt vid universite-
ten, så ytterst sällan åstadkommer något fram-
stående. Under den relativt korta tidrymd af
15 till 20 år, som kvinnliga läkare förekommit,
ha de uträttat mer än nog för att till full
evidens bevisa, att de äro vuxna sitt kall.
M. Schmidt.
J&k,
Rivaler.
Skiss för Idun af Vilma Lindhé.
B
et är i allmänhet ingen lätt sak att bli
omtyckt och gillad af sina bekanta och
umgängesvänner, men mot Thyra hade ej själfva
afunden något att anmärka.
Då hon gifte sig vid aderton års ålder, ta-
lades vidt och bredt om, hur bortskämd, okun-
nig och tanklös hon var, samt hur olycklig
hon skulle göra sin man, den präktige, om-
tyckte kapten Hugo Stråle, som mer än en
mor önskat till sin måg.
Att välja någon annan än Thyra hade al-
drig fallit honom in, ty han blef förälskad
första gången han såg henne, medan han ännu
var löjtnant och hon okonfirmerad. Det var
långt nog att vänta, tills hon blef så gammal,
att han kunde framföra sitt frieri.
Han var flere år äldre än hon och hade
inom sig gjort det löftet att vara god och
öfvereeende som en fader, om det behöfdes,
ty mer än en hade afrådt honom från gifter-
målet.
Efter fyra års förlopp var han emellertid
lika lycklig och förälskad som den afton han
förde henne in i det egna hemmet som en
blyg, rodnande brud, och de, som beklagat ho-
nom, hade kommit på skam, ty var någon
hustru omtalad såsom klok och förträfflig, sä
var det hans.
I kamraternas lag syntes han aldrig, och
mer än en af dem gjorde sig lustig öfver hans
brådska att komma hem, hans sätt att storma
uppför trappan och in i tamburen, där hon
mötte, eller hans synbara stolthet öfver hennes
vackra utseende och huslighet.
Han hade varit den förste, som skänkt
henne sin hyllning, och när hon gaf sitt ja,
skedde det utan tvekan, men mindre af kär-
lek än tillfredsställd fåfänga, ty ingen af hen-
nes iämnåriga hade förlofvat sig så tidigt eller
med en så ansedd och framstående man.
Kärlek föder kärlek, och det dröjde ej länge,
innan hon gaf honom sitt hela hjärta.
De fyra åren hade förflutit som en lycklig
dröm, afbruten endast af tvänne nämnvärda
tilldragelser.
Thyra födde en son ett år efter bröllopet,
och Hugo mistade sin far några månader senare.
Var nu den första händelsen en outtömlig
glädjekälla, så var den andra orsaken till rätt
många bekymmer samt till de första menings-
skiljaktigheterna makarna emellan.
Hugo kände ingen djupare personlig sorg
vid faderns bortgång, ty denne hade så länge
varit sjuklig, att döden kom som en befrielse,
men den pension han innehaft indrogs med
hans död och lämnade änkan fullkomligt me-
dellös.
Hugo älskade sin mor och hade skäl att
göra det, ty utan henne hade han ej blifvit
den man han var, och så trofast hade hon
sträfvat för att hålla honom uppe, att hon väl
förtjänade en lycklig ålderdom.
Otaliga gånger hade ban också redan som
yngling sagt henne, att hon en gång i fram-
tiden skulle komma till hans hem — i fall
han fick något — och blifva den första och
käraste äfven där.
»Det hoppas jag att inte blifva,» hade hon
svarat med ett vemodigt leende.
»Om jag också gifter mig,» svarade han
raskt, »blir mamma ändå alltid den förnämsta.»
Hon strök undan hans mörklockiga hår och
kysste den rena pannan — det var hennes
enda svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
