Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 14 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 I ô U N 1892
Mâ allmänhetens dom alltid göra dig eftertänksam, men aldrig försagd.
ft, YON fLATEN.
digheterna. I Castilien voro dessa då ovanligt
gynnsamma för alla planer att samla hatfön.
Isabellas broder, konung Henrik, var den siste
manlige ättlingen af Castiliens gamla konunga-
hus, och vid sin död 1474 efterlämnade han
allenast en dotter. Men hans gemåls äkten-
skapliga trohet hade varit af, lindrigast sagdt,
tvifvelaktig beskaffenhet, och den unga prin-
sessan Johannas legitima härkomst blef genast
satt under debatt på ett sätt, som snart antog
formen af inbördes krig. Med vapnens rätt be-
steg Isabella sitt fädernerikes tron, och då hen-
nes make 1479 blef konung af Aragonien, rådde
det kungliga paret öfver största delen af halfön.
Fastän båda rikena fortforo att regeras hvar
för sig, låg nu den tanken nära till hands att
söka varaktigt befästa den tillfälliga unionen
dem emellan. Till den ändan arbetade de
häda makarne hvar i sitt rike med kraft och
klokhet på att nedbryta hvarje hinder mot den
kungliga maktens höjande. Dylika hinder hade
icke saknats i den spanska halföns riken, sär-
deles i Aragonien, hvars fria författning ännu
i dag väcker eftervärldens beundran. Men
tidens anda gick i riktning mot det kungliga
enväldet, och i de nydanade, stående härarne
hade kungamakten ett fruktansvärdt verktyg
för sina planer, ett verktyg, som den icke hel-
ler lät rosta i brist på användning.
Ett synnerligen gynnsämt tillfälle till använd-
ning af båda rikenas kraft och därmed äfven
stärkande af den kungliga makten erbjöd sig
liksom af sig själft. Kampen mot de otrogne,
mot morerna, hade under ett halft årtusende,
eller allt ifrån den tid, då det spanska folket
började resa sig och hämta krafter efter neuer-
laget mot Islams härskaror, varit dess stora
nationela uppgift. Liksom på Balkanhalfön i
vår tid, se vi på den Pyreneiska balfön det
ena landskapet efter det andra resa sig och
göra sig själfständigt, under det tros- och stam-
fiender trängas tillbaka inom allt snäfvare grän-
ser. Till sist stod för morerna endast Gra-
nadas lilla rike åter, och nu skulle äfven pa
dess tillvaro göras ett slut. Men morerna
skulle dock icke gifva sig utan strid. Hård
och lång blef kampeD, innan deras sista fäste
föll, och mångtusenden af deras krigare med
sina höfdingar drogo i landsflykt bort öfver
Medelhafvet. På dess afrikanska strand sägas
deras ättlingar ännu i dag förvara nycklarne
till sina fäders hus i Spanien, och hoppet skall
hos dem ännu ieke vara utdödt att en gång
få göra bruk af dessa nycklar.
Det var i början af året 1492, som den sista
spillran sopades bort af morernas ättahundra-
åriga välde på den spanska halfön. Med mot-
satsen i stam följde äfven motsatsen i tro,
och under den långa, ofta afbrutna, slutligen
segerrika kampen för nationelt oberoende hade
den religiösa entusiasmen omsider slagit öfver
i den våldsammaste fanatism. Långt ifrån att
mildras af segern, tycktes den endast hämta
ny näring däraf. Det är under det mäktiga
intrycket af denna stämning, som en Torque-
rnadas dystra ande trycker sin prägel på half-
öns folk, och den till nytt lif väckta inkvisi-
tionen växer ut till en nationell institution,
som under århundraden sändt skaror af lan-
dets ädlaste, mest begåfvade män till bålets
kvalfulla död och fyller luften med den stygga
doften af brändt människokött.
Högsinnad och ädel som Isabella i allt öf-
rigt var, stod hon likväl i religiös tolerans
i intet afseende före sin tid, utan visade sig
i allo såsom en äkta dotter af det land, som
sett henne födas. Det var ej blott med hen-
nes goda minne, utan med hennes kraftiga bi-
stånd, som inkvisitionen lyckades vinna sin
fruktansvärda makt. Yisst blödde hennes hjärta
af medlidande, då kättarbålens hemska flam-
mor slogo mot himlen från alla vrår af hennes
rike. Men hade ej påfven gifvit henne och
hennes make ärenamnet de katolske, och skulle
de ej visa sig detta namn värdiga? Som god
katolik kunde hon aldrig ett ögonblick förgäta,
att utom kyrkan är ingen frälsning möjlig; och
den oeftergifliga följden däraf var, att en stunds
kval i timlig eld med all sin gräslighet dock
vore ett intet, om de kunde fria från eviga
lågor. Den allena saliggörande kyrkans orygg-
liga logik dref i främsta rummet tidens all-
varligaste och mest samvetsömma andar att
främja inkvisitionens ohyggliga arbete. Och
hvad Isabella vidkommer, nöjde hon sig icke
därmed. Det var egentligen hennes skuld, —
eller, som hon ansåg det, hennes förtjänst, —
att inom kort efter morernas besegrande följde
en fruktansvärd judeförföljelse, som dref flere
hundra tusen af landets arbetsammaste och
idogaste medborgare i landsflykt. Ännu mera
— då hennes äldsta dotter äktade konung Ema-
nuel af Portugal, gjorde hon till ett uttryck-
ligt villkor för sitt samtycke till denna förbin-
delse, att den våldsamma judehetsningen ut-
sträcktes äfven till hans rike.
Både på hufvudets och framför allt på hjär-
tats vägnar var hon vida öfverlägsen sin ge-
mål, som dock visst icke var någon obetydande
regent och framför allt utmärkte sig för sin
diplomatiska begåfning, hvaraf han äfven för-
stod att göra ett ypperligt, om ej alltid så
samvetsgrant bruk till sin egen och sina sta-
ters fördel under de ändrade förhållanden, som
uppkomsten af stora stater vid medeltidens slut
framkallat. Men Isabella nöjde sig icke med
regentinnans berömmelse, utan besatt i hög
grad äfven kvinnans och husmoderns dygder.
Hon förstod lika väl att med egen hand sömma
sin makes linne som att lära världens stol-
taste adel att böja sina styfva nackar inför
henne; och åt sina barn gaf hon den yppersta
uppfostran.
Ende sonen dog i unga år, och hans död
gaf det kungliga paret ett tillfälle att i ännu
större omfång än förut fullfölja sina planer att
samla halföns riken till ett enda stort helt.
Den äldsta dottern, som bar sin moders namn,
förmäldes med Portugals konung Emanuel den
store, och därmed skulle föreningen af halföns
tre riken jämte hela deras begynnande, världs-
omfattande kolonialvälde i båda Indierna på
det yppersta sätt varit förberedd, — om ej till
all olycka den unga drottningen inom kort af-
lidit och snart följts i grafven af sin späde
son. Aldrig har väl ett barns död fört med
sig så omfattande världshistoriska förändringar.
Halföns förening omöjliggjordes genom tron-
följdens öfvergång till den andra dottern Jo-
hanna; men hon var förmäld med en prins af
huset Habsburg, hvilket så väl förstod kon-
sten att eröfra länder och riken i brudkam-
maren ; och med hennes son, — i historien
känd som kejsar Karl V — indrogos Fer-
dinands och Isabellas riken på ett i högsta
grad ödesdigert sätt i habsburgarnes vidtom-
famnande världspolitik.
Men omkring år I486, medan ännu den af-
görande kampen mot morerna förestod, kom
till det kungliga hofvet en främmande flyktig
man. I det spanska folkets minne lefver han
under namnet Cristoval Colon. Förklädd och
nattetid hade han måst lämna sin makas döds-
bädd och fly från Portugal, där högviktiga stats-
skäl bjödo att hålla honom fången, på det hans
stora plan, som Portugals konung ratat, dock
icke måtte komma en främmande makt till
godo. Men nu erbjöd hän Castiliens och Ara-
goniens kungapar att visa deras flottor vägen
västerut öfver världshafvet till Indiens så länge
förgäfves sökta skatter, — att finna en ny
värld, det drömde han aldrig om. Kung Fer-
dinand var en allt för världsklok man att lyssna
till dylika fantasier. Men hans gemåls svär-
miska trosnit blef mäktigt tilltaladt af främ-
lingens storslagna plan att lägga den yttersta
östern under korsets välde och, rustad med
dess omätliga skatter, tåga västerut mot de
islamitiska väldena och på deras ruiner trygga
de kristnes herravälde öfver den heliga grafven.
Ännu var dock allt för mycket att sköta
i eget land för att man skulle haft tid att
mycket lyssna till den äfventyrlige drömmaren.
Långa år fick han vänta och uppehållas af ett
bedrägligt hopp, under det han med nöd lif-
närde sig af det knappa understöd, som hofvet
gaf honom. Huru han var nära att bringas
till förtviflan och än en gång draga ut i värl-
den på vinst och förlust med sin stora tanke,
då till sist hans öde vände sig, är här icke
stället att förtälja. Vare det nog sagdt, att
då glädjen öfver Granadas fall beredde hans
plan ett bättre mottagande, var det Isabella,
som framför alla andra blef dess främjarinna.
En sägen går, att hon till och med låtit pant-
sätta sina egna juveler för att skaffa Kolum-
bus medel till hans stora färd. Denna sägen
hör till det myckna sagolika, som flätat sig
kring den store upptäckarens minne, och kan
ej historiskt bevisas, men den stämmer full-
komligt öfverens med hvad man känner om
Isabellas karaktär.
Samma år, som såg det sista moriska riket pä
halfön gå under, fick äfven bevittna början till
den jättelika utvidgning af dess makt, som följde
med den Nya världens uppdagande. Men dess
upptäckare skulle aldrig få veta, att det var
en ny värld han funnit. Det låg i själfva sa-
kens natur, att hans företag, så som han tänkte
sig det, måste misslyckas, att Eipangu och
Cathay (medeltidens namn på Japan och Kina),
på hvilkas mark han trodde sig ha landat,
städse veko undan i ett allt aflägsnare fjärran
och med dem deras rika skatter, som han trodde
sig blott behöfva sträcka ut handen för att
gripa efter. Kändt är, huru Kolumbus under
sin tredje resa, ej alldeles utan egen förskyllan,
invecklades i svårigheter, som lyktade med den
oerhörda skandalen, att han i kedjor släpades
hem från den värld han funnit. Väl skyn-
dade sig kungaparet att lösgöra honom, men
det var dock med knapp nöd han ens lycka-
des erhålla skepp till sin fjärde och sista resa.
•Sin ädla gynnarinna återsåg han aldrig mer.
Några dagar efter det han som skeppsbruten
landat i Cadiz, drog hon den 26 november 1504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
