Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 14 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 SDUN 331
sin sista suck. Kuug Ferdinand aktade föga
pâ den store mannen, som icke kunnat infria
sina löften att tillföra honom Indiens skatter.
Inom halftannat är följde han, gömd och glömd,
sin beskyddarinna i grafven. Men hans minne
har stått upp i glans, och då det nu högtid-
ligen firas kring all världen, är det icke mer
än en enkel gärd af rättvisa, att jämte honom
den högsinta drottning ihågkommes, hvars högsta
ära det dock är, att hon lämnade åt Amerikas
upptäckare ett villigt öra och en hjälpande hand.
Emil Svensén.
I ^äFle^ens land.
Efter Théophile Gautier.
\C)i otto t. RatPeßen» faixt t dag;
4 ftoatt »fcgta vi Ro»an,( »äg.?
dCut »RoEa i>i j?at3a» du. ocß jag.
ßCanD wrangen ert vvnd ocn wag :
©mating 06» ät. oåt, någon ointet eg finn»,
ttg Rät. ott de-t waag, »a fangt man det
minn».
R
ato t RatPeßen» fand i dat
J’Coatt »tgta oi Ro»an, säg?
Sf’
€Lf gångna jäögSet det BPåset en oind,
ocß »otget, Rg»»ta tiff död», din Rin3
Piüt oing»fag »u»a jötßi.
Sn to» at oat ßatfaot, oi gunga jJtanråt,
RanßäniJa Rätßeßen Rännet oåt »ttåt,
da Rannet Ran met an oi.
H?i ato i flatCe&enÀ fane) t 3acj.
j’atûost at ^ogad aj; »fooûnad gfod,
ocß du|?oonaßßat ge ma»ten »töd.
©CJ: ädeft gufd at oått dâoû,
oåt tacßfing aj; ungmöts gtaj?ßPeßnac)e fiât,
oat Pa»t at aj; toda»te Rgattesåt,
»a jJPg.ga ot |tam i »ttäcß.
JCuat otCf du, Hate»ta, Panda med mig?
S)åt jJtämmantle fottet trampat o»» »tig,
dät oånnet gijwit o»» tum?
Sfand ßfommot aj; efd inoid »äPPReten» ö,
ßfand ßoitaste ßfommot aj; fifje»nö,
ßfand ßfommot aj; ßöPgesßum ?
octo c ßat£eüen6 CctnS i dcca.
fanda mig ßPott, dât RâtEeû Ran gto,
ett ßopp; ctt feam£a; eia ßtaj?t, en tto,
en tanûe, ett ßgätta, en Rand!
©fcß, Rata, den ôttanden, dem figget gu,
dåt man effet Roinna, dät gag effet du
eg någonsin pinna fand.
jSîgriït JîïittîtJaît.
(<£>niho.)
Rikedom.
r hou rik?» — »Han har väl förmö-
genhet?» — äro intresserade frågor,
som vi ständigt höra därute i världs-
vimlet, icke blott inom ett visst stånd, utan
inom alla klasser. Allt annat synes vara ovik-
tigt eller åtminstone af mindre betydelse. Fin-
nes det blott tillräckligt af den gula metallen,
så fordras inga andra garantier för att fånga
lyckan, för att kunna lifvet igenom bibehålla
och njuta af dess solsken. Försynens alla
outransakliga vägar, lifvets många hvirfvelstor-
mar, som allt emellanåt bortsopa glädjens blom-
ster och som agnar kringströ de ljufvaste fram-
tidshopp — de tagas sällan med i beräkningen,
då vi uppföra vår framtids byggnader. Högt
mot skyn skola de sträfva, med förgyllda ku-
poler och rikt smyckad fasad, med förnämt
sluten port och gyllne skylt. Huruvida grun-
den är illa lagd, eller att blixtstrålen en dag
kan träfifa kupolens spets, därpå vill man icke
tänka.
Det är helt naturligt, att hvarje människa
längtar efter ekonomiskt oberoende, att vara
frigjord från tryckande brödbekymmer och att
få något med af alla de njutningar, till hvilka
penningen utgör nyckeln. Det är ju sträfvan-
dets mål, arbetets frukt, sporren som eggar,
men vi må icke glömma, att rikedomen ensam
ej förmår att skänka någon varaktig lycka. Den
tvärtom trycker tungt på skuldrorna, isynnerhet
där hjärta och förmåga saknas att uppfylla
rikedomens plikter.
Hur ofta hör man icke utropet; »Tänk så
lycklig den familjen är, som är så rikl» Och
man beundrar den lysande våningen, de dyr-
bara toaletterna, det eleganta ekipaget, den yttre,
glänsande bubblan. Men hvad vet man om
lyckan, denna obeskrifbara fe, som med him-
lens återsken kring sitt änne tager sin hem-
vist hos utvalda människobarn, utan att taga
hänsyn till vare sig rang eller rikedom? Lyc-
kan är stilla och tyst, en jungfru med rent
hjärta, som gläder sig okonstladt ät allt skönt
och godt, som gladt pryder sig i siden och
juveler, men 1er lika vackert i bomullsklädning
och smyckad med ängsblommor. För lyckan är
rikedomen ieke hufvudsak; den kan vara ett
medel, men är icke alltid det ens.
Det finns väl knappast mer beklagansvärda
människor än de, som med ständigt giriga och
afundsamma blickar följa de rikes allt görande
och låtande, klandrande och på samma gång
krypande, hatande och på samma gång smick-
rande. De tänka ej på den depraverande ver-
kan, som guldet har på dem redan på afstånd.
Hur skulle det då verka på deras andliga män-
niska, om de ägde det? Skulle rikedomen
väcka ödmjukhet och människokärlek eller hög-
mod och hårdhet? Det är svårt, det fordras
karaktär och hjärta att bära rikedomens börda.
Guldet är på samma gång en ädel och en
mycket farlig och smittande metall. Den kan,
som Shakespeare säger i »Timon af Athen»;
––––––––— »göra svart till hvitt,
fult fagert, dum klok, feg tapper, lågsint ädel.»
Att begagna guldet som en i högsta mening
ädel metall, det är den stora, svåra konsten,
som är få gifven. Men där den finnes, där
kommer rikedomen till rätt välsignelse, och
där bor nog också lyckan, som visst icke be-
höfver hafva något emot en rik infattning.
Det är blott den afundsamma och dumma
inbillningen, att all lycka är omöjlig utan rike-
dom, som bör utrotas. Den låter tanklös och
ful från de gamles sida, den blir skärande
smärtsam från de ungas. Nog äger lifvet rosor
och fröjder att bjuda; de gamla hafva minnena,
de unga hafva hoppet, och de må betänka, att
blott ett fåtal i världen kan ernå en materiel
rikedom.
Men det finns en rikedom, som alla kunna
sträfva efter att tillvinna sig och med godt
hopp att ernå, och det är en inre, andlig rike-
dom, som sprider sol öfver lifvet äfven i de
mest anspråkslösa förhållanden, som gifver för-
måga att njuta af hvad naturen bjuder c ss,
att älska allt skönt och godt, som befriar oss
från den giftmängda afunden, sprider rent blod
i ådrorna och rena åskådningar i sinnet, och
som slutligen hjälper oss att skåda mot det
eviga allt grundligare utan fruktan och ängslan.
Denna stora inre rikedom kunna vi alla
ernå. Och äfven i den anspråkslösa infatt-
ningen trifves då den lycka, utan hvilken lifvet
vore glädjelöst.
Adolf Hellander.
Rivaler.
Skiss för Idun af Vilma Lindhé.
(Forts.)
lir det vaka i natt?» frågade hon.
___ »Mamma har vakat i fiere nätter och
behöfver hjälp.»
»Bara Lina kan göra sina sysslor ordentligt
i morgon, så... för det räknar jag på.»
»Det måste jag väl.» Det kom något hårdt
i stämman. »Det är bara svårt att hålla tan-
karna samlade.»
»Stackare 1» sade Hugo, då hon gått.
»Så förargligt att det skulle hända just nu!
Tänk, om hon inte kan sköta, hvad hon har
för händer?» sade Thyra med det raska, otå-
liga tonfall, som är så vanligt hos dugliga
kvinnor.
»Så är det i alla fall en världslig sak. Vet
du, om det är fattigt i hemmet?»
»Jag har skickat dit soppa två gånger.»
Han smålog. »Men inte varit där?»
Hon rodnade. »Hade du velat det? Då
skall jag gå.»
»För min skull? Ack, Thyra, jag önskade
vi hade litet mera hjärta för andra !»
Hon såg upp i hans goda, hederliga ansikte
och mindes intet annat, än hur kär han var
henne.
»Man får inte älska endast hvarandra, tror
jag,» fortsatte han allvarligt.
»Vill du, att jag skall älska dig mindre, än
jag gör, skall jag försöka äfven det,» svarade
hon och smålog på sitt mest förföriska sätt.
»Lilla troll!» Han slöt henne häftigt intill
sig; så gingo de in i sängkammaren, där gos-
sen sof.
Brasan hade brunnit ner, men rummet såg
varmt och hemtiefligt ut i skenet från den
glimmande kolhögen.
»Är det inte underligt,» hviskade hon, me-
dan de stodo lutade öfver barnet, »att fyra
trånga väggar kunna rymma så mycken lycka?»
»Här inne har jag allt, hvad som är mig
kärt i världen,» sade han sakta och tryckte
hennes hand.
Plötsligt rätade han upp sig. »Stackars
mamma — jag glömde henne!»
»Du kan väl inte hålla af henne lika myc-
ket som af hustru och barn?» Återigen kom
det något skarpt i hennes stämma.
»När Albert blir stor en gång . . . Tänk,
om du då inte har mer än honom?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
