Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 14 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 333
»Backfischens» rätt att vara till.
En allvarlig betraktelse af
Efraim Rosenius.
o kan lösa alla tillvarons gåtor?
En »backfisch», ett mellanting mellan
pojke, flicka, ängel, afgrimdsande, barn ocb
kvinna en backfisch — hvad tjänar en så-
dan till? — Hvad kan en dylik underlig va-
relse ha för uppgift eller för berättigande i
tillvaron ?
Mycket hafver jag tänkt öfver backfischarna,
och slutligen har jag måst böja mig för själfva
faktum och resonnerat som så, att då naturen
eller vår Herre nu en gång funnit lämpligt att
producera denna lustiga afart af Homo sapiens,
så måste hon väl också ha någon uppgift att
fylla, huru svårt vi än hafva att skönja den-
samma, vi som ännu döma endels och skåda
såsom i ett mörkt tal.
Först och främst har jag tänkt, att, om ej
backfischarna funnes, skulle en stor och förhopp-
ningsfull del af det manliga släktet ej hafva
några föremål att beundra och flamma för.
Flickan med halfiång klädning och hängande
fläta, mellanformen, som ej rätt vet, hvar hon
är hemma, i salongen eller barnkammaren, och
med samma nöje brottas med bröderna om en
pepparkaka som låter säga sig artigheter af
någon »stilig» kavaljer —- hon har sina till-
bedjare, äfven hon, svärmiska unga män i sko-
lans femte och sjätte klas3er, fördomsfria na-
turer, hvilka ej taga det så noga, om den sköna
flöjer öfver gärdesgården i stället för att gå
genom grinden, och alldeles ingenting ha emot,
att hon talar gaminspråk och hvisslar »Kalle
P». För dem är och blir hon dock den enda
sanna inkarnationen af det underbart lockande
»ewig weibliche». Och de förälska sig i henne
med en envishet, som vore värd en bättre sak,
lämna sina stojande lekar för att gå afsides
och skrifva melankoliska verser »till Henne»
och tro sig, de stackars gossarne, hvar i sin
backfisch med halfiång klädning och hängande
fläta ha funnit n:r 1 bland alla mönster af
ideal fullkomlighet. Det är en lycklig tid,
denna, och man borde kanske ieke skämta så
hjärtlöst öfver dårskaper, som mången gammal
öfverklok tok skulle gifva halfva sitt lif för
att få återupplefva. Kanske har backfischen
således också en uppgift att fylla såsom den
ljusa medelpunkten i kransen af gamla narrars
ungdomsminnen.
Kinkigare är det att komma till rätta med
den mindre älskvärda variation af backfischen,
som gör allt för att misshaga i stället för att
behaga. Ni känner henne nog, den efterhängsna,
som alltid infinner sig med spelad likgiltighet
och vidt uppspärrade öron, så fort äldre folk
har något att tala om, som ej är lämpadt för
barnaöron. Hon tillsäges att gå ut och aflägs-
nar sig, stortjutande, under sådana utrop som:
»Alltid ska ni ha så mycket hemligheter! Jag
är väl ingen barnunge heller.» Nej, men att
hon är en »slyna», det får hon ofta höra.
Jag kan inte med det där ordet. Jag tyc-
ker, att vårt språk är plumpt och oridderligt,
som kunnat finna upp en så ful och föroläm-
pande benämning på små uppväxande kvinnor,
hvilkas egentliga fel är, att de ej förstå att
vara barn, tills de trampat ut barnskorna, eller
att blifva fullvuxna, i samma stund de profva
sin första långa klädning.
Bland dessa, som få hålla till godo med
namnet »slyna», träffar man emellertid på be-
tänkliga exemplar — det skall villigt erkän-
nas — hvilka tyckas enkom skapade att vara
ett straffande gissel öfver föräldrar och måls-
män, lärare och lärarinnor och för öfrigt nästan
alla, med hvilka de komma i beröring. Syn-
barligen oemottagliga för all civilisation, ut-
bilda de sig till riktiga vildinnor, som sätta
sin största ära och hafva sin högsta fröjd i
att trotsa alla, äfven de billigaste af konve-
nansens påbud, det må gälla bordsskick, sätt
mot äldre och främlingar, kvinnligt uppträdande,
städadt språk o. s. v.
Jag gratulerar den informator, som får en
dylik backfisch till elev. Jag gratulerar honom
särskildt, om han varit nog olycklig att förverka
hennes förtroende t. ex. genom att ge henne bak-
läxa »orättvist» eller genom bristande artighet
eller genom att »slå» för äldres yster, ett oskick,
som yngre syster sällan plägar finna sig i.
Då ger hon sig ingen ro, förrän hon pinat
honom till döds eller — ty vanligen räddar
sig informatorn genom flykten — drifvit honom
ur huset, med ett ord gjort sig af med honom
på ett eller annat vis.
Och med hvilken dämonisk uppfinningsrik-
het och uthållighet förföljer hon ej sitt offer 1
Under lektionstimmarne svarar hon dumt med
flit för att få magistern i dåligt lynne. Dess-
emellan ansätter hon honom med fiågor, af-
sedda att icke kunna besvaras. Eller också
moltiger hon, timme efter timme, tills hon bri-
ster i skratt, då klockan slår, och rusar på
dörren. Han, stackarn, tittar efter henne med
förvåning och undrar, om hon har alla skruf-
var i behåll. Jo vars, hvad hon är klokl —
Kanske bara litet för mycket.
Ibland förefaller hon att vara elak, ja oädel,
i en förfärande grad. Det får »magistern»
nogsamt pröfva. Finns det i hans toalett eller
hans garderob någon skröplighet, som han gärna
vill ha dold för världens blickar, nog spejar
hon ut hemligheten och drar triumferande sin
upptäckt fram i ljuset. Hvad hon njuter af
hans förlägenhet! Hon är listig som en räf
och grym som en vessla i sitt förföljande, dock
aldrig till den fruktansvärda grad, som då hon
har något mellan »magistern» och äldre syster
att hålla reda på. Hon tränger sig på dem,
då de vilja vara ostörda, hon får dem att rodna
med ett enda ironiskt ögonkast, hela hennes
lif uppgår i att låta dem känna hennes alle-
städesnärvaro och hennes allvetande, tills deras
»stora kärlek», var den också fast som berg,
ligger söndersmulad vid det lilla odjurets fot
som prosaiskt väggrus.
Medgif, att man har svårt att passa in en
dylik liten afgrundsande i en ändamålsenlig
världsordning. Kanske är hon till för magi-
sterns uppfostran i ödmjukhet och sedligt all-
var. Så synes hon åtminstone uppfatta sitt
kall. Hon känner tydligen lidandets föräd-
lande och luttrande inflytande Hon vill bara
luttra informatorn. Därför bjuder hon honom
lidandets och förödmjukelsens bägare, ifylld till
brädden.
Men som sagdt, alla backfischar äro icke så
där elakartade. Och till och med de allra
»vådligaste» bättra sig med tiden. I stället
för den lilla rasande furien står där en vac-
ker dag en förtjusande ungmö, liflig, kvick,
skalkaktig, allas älskling •— man har svårt att
i denna intagande varelse igenkänna henne,
som för endast ett par är sedan var hela hu-
sets fasa och förskräckelse.
öfvergångsperioden är genomlupen, egenska-
per, hvilkas frånsida backfischen fann ett nöje
i att vränga utåt, visa sig nu rättvända, hvar-
vid befinnes, att elakheten endast var en ytt-
ring af energi i förening med skarpsynthet och
oppositionslusta, att näbbigheten var utveck-
lingen till kvickhet i tal och svar oeh »skoj»-
lusten beroende på lefnadsfriskhet och sinne
för det komiska. Från det forna trotset mot
alla konvenansens fordringar härstammar en
fördomsfri uppfattning, som ger hela den unga
kvinnans väsen ett särskildt behag. Den forna
yrhättan blir en af dessa själssunda, frimodiga
kvinnouppenbarelser, som bättre än andra för-
stå sprida glädje omkring sig och till sist blifva
afgudade som »solstrålar» af de gamla, hvilka
de en gång gjorde så mycket förtret, de små
bångstyriga backfischarna.
Behöfva vi längre fråga oss, hvad backfischen
egentligen har för rätt att vara till? Back-
fischlynnet är ett den kvinnliga naturens upp-
friskande salt, den välbehöfliga reagensen mot
sipphet, pryderi, sentimentalitet och allt tant-
aktighetens väsen. Gån varligt tillväga, I upp-
fostrare och uppfostrarinnor, så att I ej upp-
rensen det goda med det onda! Om saltet
mister sin sälta, hvarmed skall man då salta?
Akvarellmålning.
För Idun af S. L.
ïjlWÏed fara att råka i evig onåd hos Iduns ärade
redaktör och älskvärda läsarinnor uppträder jag
eller rättare sagdt försöker jag ännu engång upp-
träda såsom ett slags artistisk rådgifvare för dilettan-
ter i målningskonsten.
Såsom förmildrande omständighet får jag emeller-
tid anföra, att knappt hade inina dyrbara »ord om
oljemålning» i det sista augustinumret af Idun set
dagens ljus, förrän jag på ett visserligen angenäm
sätt af Here unga tärnor bestormades med enträgna
böner att också författa ihop några lämpliga rader
om akvarellmålning, såsom varande af behofvet syn-
nerligen påkallade.
Huruvida det sista — det kännbara behofvet —■
är i allo med sanningen öfverensstämmande, kan jag
ej kontrollera, men mera obetingadt gäller ju sen-
tensen eller ordspråket, att »hvad kvinnan vill, vill
Gud.» Af denna anledning är det nu, som jag så-
som gentleman (anonymiteten försvinner allt mer
oeh mer!) försöker göra, hvad jag kan, d. v. s. lämna
de upplysningar i ämnet, som kunna vara af något
värde för dem, som roa sig med akvarellmålning
eller ämna börja därmed.
Redan såsom en liten ung tös på 10 å 12 år eller
så omkring ha nog de flesta af Iduns läsarinnor haft
sin färglåda och därmed efter bästa förmåga färglagt
diverse saker, kanske ibland till och m>-d väl omo-
tiveradt. Om då färgerna ej voro precis af allra
bästa slag, så gjorde det vanligen detsamma.
Vill man emellertid komma något längre och söka
måla med mera konstnärlighet och efter naturen, så
lär man ej i längden vara nöjd med dylika såsom
barnleksaker ju tämligen försvarliga godtköpsfärger,
utan köper sig nog en färglåda af mer eller mindre
prima art. För närvarande äro säkerligen af de i
handeln förekommande akvarellådorna de att före-
draga, som hafva färgerna — s. k. moist colours —
i porslinskoppar. De äro visserligen, om man köper
större kompletta lådor och ej inskränker sig till de
mera absolut nödvändiga färgerna i lösa koppar,
ganska dyra, men färgerna räcka ganska länge, och
tillsätter man ibland en eller annan droppe glycerin
till dem, så hålla de sig relativt länge fuktiga. Eljes
finnas ock i handeln att tillgå lådor med färgerna i
kapslar (tuber) ; målar man mycket, ha de sitt be-
rättigande, äro ganska trefliga och för den, som må-
lar i olja och till större delen använder samma tek-
nik vid akvarell som vid oljemålning, fördelaktiga
och bra, då man med den i början åtminstone lösa
färgen kan »sätta i» ganska kraftigt vid färgbehand-
lingen. Af dylika lådor finns för närvarande en för
amatörer ganska lämplig modell att tillgå i handeln,
nämligen en från Geo. Rowney & 0:o i London
utgången tublåda, innehållande 12 färger i en porta-
tiv, svartlackerad plåtlåda. Priset för denna akvarell-
låda är 2 kr. 50 öre.
För öfrigt finnes naturligtvis en stor mängd olika
slags färglådor att välja mellan. Den, som af en
eller annan anledning vill köpa lösa färger, råder
jag att köpa dem, förvarade i porslinskoppar. De
nödvändigaste akvarellfärgerna äro följande: Lamp
Black, Chinese White, Gamboge, Yellow Ochre,
Naples Yellow, Crimson Lake, Light Red, Rose
Madder, Brown Madder, Indian Red, Vermilion,
för tvättning af kläder.
’irsedda med vår firmas namn.
tbrik. Hylin & C:is Fabriks-Aktiebolag, 3< ÄL 31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
