Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 14 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334 IDUN 1892
Cobalt, French Blue (Ultramarin), Indigo, Prussian
Blue, Burnt Sienna, Sepia, Vandyke Brown. (De
af dessa uppräknade, som kursiverats, äro möjligen
mera umbäriiga.) Chinese White bör helst köpas i
tub eller glasflaska, Bose Madder och Brown Mad-
der helst i tub, Gamboge (gummigutta) helst i stycke.
Fördelaktigast är att använda engelska färger; de
äro nämligen hällbarare än de billigare tyska. Af
Yellow Ochre kan dock mycket väl tyski. fabrikat
användas. Prussian Blue bör så sparsamt som möj-
ligt användas; den är nämligen synnerligen ohållbar.
Vid akvarell målar man som bekant på papper.
Af akvarellpapper finnas många olika slag. Det
engelska s. k. Whatmanspapperet (obs. ej Watmans-
utan h) är utan tvifvel det bästa. Det säljes under
flere benämningar, beroende på den olika kornigbet
det besitter, Vid större målningar begagnar man
helst papper med större kornighet, vid mindre mera
slätt papper. För öfrigt kan man mycket väl, om
man så vill, till akvarellmålning begagna ritpapper
af god beskaffenhet. Detta är nämligen billigare än
det öfver hufvud taget dyra akvarellpapperet.
I handeln finnas också att tillgå s. k. akvarell-
block, som äro ganska bekväma och lämpliga för
amatören. De bestå af en pappskifva (af större eller
mindre storlek), hvarpå efter hvarandra spänts med
skifvan lika stora ark akvarellpapper. När man
målat färdig en skizz på det öfversta arket, skär man
löst detta och har under detsamma ett nytt papper,
färdigt att användas. Man slipper på detta sätt det
så besvärliga fastspännandet af papperet.
Begagnar man ej dylika akvarellblock, måste man
nämligen spänna hvarje papper på ett ritbräde eller
ännu bättre på ritram. Spännandet går så till, att
man viker upp kanterna af papperet längs efter si-
dorna af detsamma, fuktar papperet genom att på
rätsidan tvätta det med en tämligen våt (ren) svamp,
stryker stark gummi eller annat mera kraftigt bind-
medel på de uppvikta kanterna (på papperets bak-
sida) och trycker omsorgsfullt fast dem mot ett rit-
bräde. När papperet sedan torkat, drar det ihop sig
och blir slätt och jämnt.
I stället för på ritbräde kan man ock spänna
papperet på en s. k. ritram, förfärdigad af tämligen
tjockt och stadigt trä. Proceduren är densamma som
ofvan. Fördelen med att begagDa ritram är den, att
man under arbetets gång kan fukta baksidun af pap-
peret, hvarigenom färgtonerna förena sig bättre och
de skarpa kanter, som akvarellisten så ofta råkar ut
för vid blandningar och eljes, då olika ytor stöta
ihop, till allra största delen undvikas.
Detta spännande af papperet är nu mycket för-
delaktigt, man kan nästan säga nödvändigt, om man
vill komma till något resultat af värde. En olägen-
het medför det dock. Det är nämligen ganska be-
svärligt.
Ett något enklare sätt, hvarigenom ungefär lika
bra resultat vinnas, är följande. Man tvättar pap-
peret som nyss, men i stället för att vika upp dess
kanter klistrar man gummerade pappersremsor öfver
dem. Dessutom kan man, om så behöfs, trycka till
kanterna med häftstift. När papperet sedan i lugn
och ro torkat, är det befriadt frän alla rynkor och
fullkomligt slätt.
Såsom ofvan sades, är det af vikt att vid akvarell-
målning hålla papperet fuktadt. När man börjar en
målning, öfverfar man därför hela papperet med en
svamp eller stor pensel, fylld med vatten. När man
ser, att papperet torkat så mycket, att ej längre
några af vattnet blanka punkter på detsamma före-
finnas, kan man börja med färgläggningen.
Allmän regel vid akvarellmålning är, att man
börjar med de ljusare partierna och sedan efter hand
sätter i skuggorna kraftigt (men ej för mörkt!), helst
vått i vått. Så ock är att observera, att de allra
ljusaste ställena måste i det längsta utsparas, om
man ej vill begagna sig af hvitt, tämligen tjockt på-
lagdt, och med därpå, om så behöfs, följande lasering
(d. v. s. lätt öfverfarande af viss färgton, när under-
målningen torkat).
Stora ytor målas så, att man i en färgkopp till-
reder lämplig färgblandning och sedan med stor och
väl fylld pensel börjar färgläggningen från vemter til
höger i breda, horisontella drag, under det man lutar
ritbrädet eller ramen. Det öfverflödiga af färgen,
som samlar sig vid de nedersta konturerna af ytan,
upptar man med läskpapper eller en torr pensel.
Fordras ibland, att man öfvermålar en yta flere
gånger, måste alltid föregående färgläggning vara
fullkomligt torr. Exempel härpå är bland annat
målning af luft, specielt aftonhimlar. För öfrigt är
att anmärka, att man på ett mycket naturligt sätt
kan framställa moln, därigenom att man, innan den
sista lufttonen torkat, medels en från vatten och färg
befriad pensel med lätt hand formar molnen. Om
så behöfs, kan man ytterligare uppmjuka med rent
vatten de ställen af luften, som man vill förvandla
till moln. När man sålunda tagit upp tillräckligt af
det undermålade, låter man det hela torka och fort-
sätter därefter som vanligt lätt och luftigt med mol-
nens vidare modellering.
Behöfver man för öfrigt ur en torkad undermål-
ning uttaga dagrar, är lämpligt att förfara så, att
man med en pensel, tämligen fylld med vatten, fuk-
tar det ifrågavarande stället (t. ex. några blad eller
större strån i förgrunden). När det fuktade stället
sedermera är halftorrt, stryker man med en omkring
högra handens pekfinger lindad eämskskinnsbit hastigt
och kraftigt öfver stallet. Effekten blir härigenom
mycket naturtrogen, i synnerhet om man sedan med
behörig färg färglägger det från undermålningens färg
befriade stället. Att märka är emellertid, att ofvan-
nämnda tillvägagående blott kan användas, när fråga
är om att upptaga smärre dagrar.
Ungefär samma resultat kan också ibland på ett
mycket effektrikt sätt vinnas genom användande af
spetsen af en radérknif.
Ett konstgrepp, som amatörakvarellister ofta äro
okunniga om, men som är mycket användbart och
verkar illusoriskt, när det gäller att framställa gamla
trädstammar, stenar, murar och dylikt, är att medels
halftorr pensel, förd i spetsig vinkel mot papperet,
lätt öfverfara det som skall målas. Metoden är i
synnerhet att rekommendera, när man begagnar
kornigt papper.
Skulle eu färgläggning ej göra afsedd effekt, kan
man ofta reparera skadan genom att, medels svamp
eller pensel, med vatten tvätta det misslyckade par-
tiet och, sedan papperet torkat tillräckligt, ånyo börja
färgläggningen.
Vid akvarellmålning är en distinkt och natur-
trogen teckning af större vikt än vid oljemålning.
Att märka är emellertid, dels att man bör använda
tämligen hård blyertspenna därtill, dels att tecknin-
gen bör ske helt svagt och om möjligt utan alltför
flitigt begagnande af radérgummi; eljes kan papperet
nämligen lätt bli luddigt, hvarigenom färgen tar
ojämnt och åstadkommer fläckar.
Beträffande tekniken för öfrigt vid akvarellmål-
ning vill jag blott tillägga, att man bör använda så
stor pensel som möjligt; härigenom vinnes större
bredd i framställningen, hvilket i allmänhet är för-
delaktigt. Att vid akvarellmålning endast hårpenslar
finna användning, torde vara bekant.
För akvarellisten är slutligen att rekommendera
att, så ofta sådant kan ske, utan att färgernas liflig-
het och klarhet därigenom lida men, tillsätta hvitt
till färgerna. Därigenom får skizzen på samma
gång mera »luft» och »korpus», och färgerna bli ej
fullt så vattenhaltiga och tunna som eljes.
Ofvanstående råd och anvisningar få nu vara till-
räckliga. Det lönar nämligen ej mödan att lämna
några flere teoretiska upplysningar, då man egent-
ligen blott kan lära sig akvarellmålning såsom all
annan målning genom riktiga lektioner. Sådana
tarfvas nog ock, om man vill komma något längre,
ty akvarellmålning är verkligen ej så lätt, om man
tar saken något mera allvarligt. Ganska tacksam
kan den emellertid också vara, om man är litet mera
förfaren i konsten och lyckas träffa på vackra motiv.
Särdeles lämpliga sådana, men också ganska svåra,
äro mariner med dessa vattnets och luftens alla olika
nyanser. Mindre lämpliga äro däremot täta skogs-
partier. Insjöar erbjuda ofta vackra och trefliga
motiv — t. ex. en lugn, spegelblänk vik med neck-
rosor och vass, en klipp- eller sandstrand, en eka i
vassen, koboltblå himmel, belysningen nästan rätt
framifrån, så att konturerna öfverallt bli liksom stö-
tande i grågredelint. Har man då riktigt sinne för
färgen och äger tillräcklig teknisk färdighet, kan man
nog ock med akvarellfärg åstadkomma effektrika och
naturtrogna scenerier. Dock torde enligt min åsikt
de mötande svårigheterna här bli större än vid olje-
målning — jag håller nämligen fortfarande styft på,
att oljemålningen är lättare än och i de flesta af-
seenden går före akvarellen.
Såsom förströelse och behaglig omvexling mellan
oljestudierna kan emellertid akvarellen vara treflig
att taga till, och jag kan i detta sammanhang i för-
troende tala om, att jag öfverraskade mig själf i
somras med att göra ett par vilda akvarellistiska
ansatser och efter bästa förmåga begagna mina nu-
mera ganska illa medfarna och halft »förstenade»
akvarellfärger . ..
Om vi sätta ett rätt värde på dem, som bidraga
till statens framgång, borde vi gifva första rangen
åt dem, som undervisa barnen. Deras arbete in-
verkar på eftervärlden och på deras principer och
sträfvanden beror vårt lands välfärd till stor del.
Lorenzo de Medids.
Vid sjukbädden.
Några ord om grunddragen af en
naturenlig sjukvård.
Af Fr. Müller.
»]|œ|0PPet är den sjukes ängel, som alltid bör
omsväfva honom.»
Ja, hoppet om tillfrisknande är det, som hjäl-
per den sjuke att lida, att föredraga allt —
hvad som än må fattas honom —- och som
hjälper hans vårdare att aldrig förtröttas eller
bli otålig.
Hoppet, förenadt med den allt vinnande kär-
leken, dessa genier från en bättre värld, är det,
som bör råda vid sjukvården och bringa den
stackars lidande lindring i hans smärta, tröst
och mod i dystra stunder och ersättning för
så mycket, som han saknar. Men tyvärr finner
man ej kärleken i hvarje sjukrum, och särskildt
saknar man den ofta i anstalter för gemensam
sjukvård.
Därför riktas först och främst den uppma-
ningen till dig, kära läsarinna: tillåt ej, så
vida det står i din makt, att någon af de dina
föres till ett sjuhkus eller hospital. Betänk
dock, att den kärleksfulla, påpassliga vården
och vakandet öfver en sjuk icke blott äro veder-
kvickande och lugnande, utan äfven äro af ett
viktigt inflytande på sjukdomens gynsamma
förlopp. Håll därför den sjuke hemma hos
dig, och hur du där skall vårda honom, vilja
nedanföljande rader söka antyda för dig.
En naturenlig sjukvård fordrar jämte kärlek,
tålamod, fysiska krafter och förmåga å vår-
darens sida vissa andra betingelser, bland hvilka
framhållas som de viktigaste: ett passande sjuk-
rum med nödiga tillbehör, ett bekvämt sjuk-
läger och en naturenlig sjukvård i strängare
bemärkelse.
1. Sjukrummet. Detta bör vara tyst belä-
get med hänsyn till den sjukes stora ömtålig-
het för ljud eller buller, detta må nu råda i
själfva huset eller komma från närliggande gata
eller dylikt.
Men framförallt måste sjukrummet vara så
luftigt och stort som möjligt. Ren luft är det
viktigaste för ett sjukrum, viktigare än det
tysta läget. Det är bedröfligr, att många män-
niskor så litet förstå att uppskatta värdet af
ren, frisk luft, utan hvilken blodet i en frisk
kropp måste fördärfvas och i en sjuk kropp
aldrig kan blifva friskt. Därför bör man all-
tid, dag och natt, hålla ett fönster öppet, äfven
om omgifningen till en början hyser fördom
mot öppna fönster i ett sofrum. Till och med
om vintern lämnas en ruta öppen, den därigenom
reducerade värmegraden uppbringas åter genom
eldning. — Yidare luftar man sjukrummet flere
gånger dagligen efter behof, d. v. s. man öpp-
nar fönster och dörrar mot hvarandra, hvarvid
den sjuke öfvertäckes helt och hållet, så alt
han ej direkt utsattes för draget. Efter en
sådan luftning andas den sjuke synbarligen med
största välbehag. Naturligtvis får man i sjuk-
rummet ej företaga någonting, som medför af-
dunstning, såsom torkning af kläder, kokning
o. s. v. Lika litet bör man använda rökpul-
ver, aromatiska essenser eller eteriska oljor i
den villfarelsen, att därigenom luften förbättras
och göres behagligare för den sjuke att inandas.
Det är i stället raka motsatsen. Afdunstningen
retar och oroar den sjuke, och luften blir först
genom densamma riktigt oduglig.
Användning af artificiella desinfektionsmedel,
såsom karbolsyra, klorkalklösning, järnvitriol,
öfvermangansyradt kali o. s. v., är i de flesta
fall skadlig för der. sjuke. Behörig vädring
af sjukrummet är och förblir det bästa desin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
