Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 42. 14 oktober 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 IDUN 1892
scenen. Kring Lénékas namn knyter sig en roman-
tisk liten historia. Den helt unge pariser-författa-
ren, polack till börden, skulle nämligen ha anträfiats
på en eländig vindskammare, halfdöd af hunger och
omgifven af manuskript, bland hvilka äfven befann
sig ifrågavarande stycke. Någon god vän hade upp-
täckt den blygsamme diktarens tillflyktsort, uppda-
gat hans drama och hembjudit det till direktören
lör Gymnase-teatern, som dock drog sig för att upp-
föra detsamma. Till sist lyckades han emellertid få
pjäsen uppförd i landsorten, på Célestine-teatern i
Lyon, där den faktiskt gjorde stormande lycka. Eg-
gad af framgången blef författaren modigare och lät
stycket i januari 1890 gå af stapeln äfven i Paris,
dock icke på någon af de stora teatrarna, utan på
en förstadsteater, Théâtre des Batignolles, där »Pe-
tite Maman» föll både publiken och kritiken i smaken.
»Lilla mamma», som snarare är en dram än en
komedi, lyckades äfven här i Stockholm tilltala sin
publik, tack vare den sceniskt verkningsfulla och
spännande handlingen, som gifver så rutinerade skå-
despelare, som här fått hand om saken, rika till-
fällen att utveckla bravour. Som debutarbete kan
det ock rent literärt betraktas lofvande, men röjer
den ännu föga öfvade handen i en hel del rent me-
lodramatiska öfverdrifter, långa monologer, afsedda att
orientera åskådaren, o. s. v.
Herr Palme ger styckets »hjälte» Lucien Dalbrey,
som ligger förträffligt för hans något patetiska konst,
med mycken värme oclx effekt, och fru Fahlman,
som åter engång till de många fått på sin lott att
spela styckets »onda» genius, ger åt Mathilde, hans
otrogna och sedan frånskilda hustru, den vederbör-
ligt mörka tonen, något som kan tagas bokstafligt
ända till toaletten. En »gods genius finnes natur-
ligtvis också : den unga Germaine Beauchamps, hvil-
ken tolkas innerligt och enkelt af fröken Seelig,
som nu som alltid med små medel förstår nå
våra hjärtan. Bland den långa listan på öfriga med-
spelande må nämnas hrr Thegerström, Skånberg och
Hamrin samt fröken Klefbcrg för väl genomförda
prestationer.
Lifliga applåder och varma fruntimmerstårar borga
för ett ej allt för kort lif.
Familjen på Annedal.
Novell
af
Ämtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
»rtjenriette,» sade Torsten och slöt henne intill
W- sig, »den gossen har ett hjärta af guld.»
Hon smålog genom tårarne.
»Lilla mamma, lilla pappa,» hördes Ingas röst
från rummet bredvid.
»Reser du till Robert Hertz?» frågade hon sakta
efter en s4unds tystnad.
»Ja, blif inte ängslig, om jag dröjer borta öfver
natten, om han behöfver mig, stannar jag.»
Robert låg i tyfus.
Läkaren bade förklarat allt hopp ute.
Utan en tanke på egen fara gick Torsten dit in.
»Torsten,» sade den sjuke med ett ögonblicks
sans, »tack för det du kom,» och ett leende af
tillfredsställelse spreds öfver hans ansikte.
»Margareta?» sade han därefter frågande.
»Hon är frisk och hälsade dig.»
»Gjorde hon?» hviskade han nöjd. Sedan kom
åter feberyrseln. Han stred med jättar, som ville
slita hans kropp i stycken, han flydde undan vid
under, som ville uppsluka honom.
Det var en svår natt.
Till slut, då han tycktes lugnare, iade Torsten
sig ett ögonblick i en säng, som blifvit bäddad
tör hans räkning, han slumrade till och vaknade
upp, vid att hans namn nämndes.
»Torsten, hvar är du? Gå inte din väg, Torsten.»
»Jag är här,» svarade han och reste sig upp.
»Det var bra. Jag kan inte sofva, om du visste
hvilka gräsligt stora och hvassa stenar de lagt i
min säng, och hur den krymper ihop och blir allt
trängre, man vill krossa mig, åh, bjälp mig.»
»Du skall få ligga i min säng, den är bra, och
då kan du få sofva.»
»Där skall du ju ligga,» sade den sjuke otåligt,
»du kan väl begripa, att jag inte vill köra upp
dig, du skall hvila.»
»Jag kan ju taga din säng, Robert, så blir allt
bra.»
»Ja, gör det,» svarade han nöjd.
Med starka armar bar Torsten honom till sin
säng och kastade sig själf i den febersjukes heta
bädd, utan en tanke på smitta.
Robert gaf honom en tillfredsställd blick och
slumrade in. Innan morgonen kom, var han död,
men han dog lugn, de hemska feberfantasierna
tycktes ha öfvergifvit honom, då han lämnat den
andra bädden.
Hans sista ord voro : »Hälsa Margareta, och
tack för din vänskap och alla glada stunder,
Torsten.»
* *
*
Så kom Margaretas förlofning med Erland Edel-
berg som en ljusglimt till Annedal.
Ehuru sorgsen, deltog Henriette i svägerskans
lycka och glädje och tackade Gud, att hon vunnit
en sådan man som Erland.
Och medan Erland och Margareta gemensamt
byggde luftslott för framtiden, försämrades till-
ståndet på Annedal.
Torsten var dyster, men det hände ännu någon
gång, att Gösta Drake kunde narra honom till ett
ögonblicks munterhet och glömska af de tryckande
bekymren.
»Humöret får man inte tappa, min gosse lille,»
sade han ocb klappade Torsten på axeln. »Det
är det sista man får förlora i denna snöda värld.»
»Då är det rättan tid därtill nu,» invände
Torsten.
»Har du ej hustru och barn, räknar du dem för
ingenting?» sade han med en ton, som skulle vara
skämtsam.
»Jo, Gud vare lof, men snart intet hem och in-
tet att föda dem med,» och han aflägsnade sig.
Julen var öfver.
Det hade varit en tyst jul på Annedal.
Endast Maurice kom från d’Orseaus ut på några
dagar.
Erland hade tillbragt julaftonen hos dem, och
Torsten och Henriette försökte antaga en ton af
glädtighet för att ej störa de andras julfröjd.
Fattigstugan hade ej blifvit glömd i år heller,
men de vanliga ransonerna voro något minskade.
Nere i köket låg också en prägel af dysterhet.
Det vanliga glammet och julskämtet ville ej komma
i gång.
Några dagar efter jul skulle Torsten resa in
till den närbelägna lilla staden S. för att i affårer
tala med en person.
Det hade snöat mycket under flere dagar, och
vid vägkanten låg snön högt uppkastad.
Strax efter middagen lät Torsten säga till om
att Svarten, en stor, grof häst, skulle spännas för.
Strax därefter kom stam-Gustaf in och omtalade,
att Svarten tappat en sko och frågade, om han
ej i stället finge taga Pärlan, en ölänning.
Snart stod Pärlan med kappslädan framför dör-
ren och Torsten klädd i skinnpäls och bottforer
för att ge sig af.
»Hör du, Torsten, får jag följa med dig,» bad
Maurice, som kommit ut på bron.
»Ja, kom, men sätt väl på dig, det är aderton
grader kallt.»
Henriette: stod på trappan.
»Du kommer väl snart igen, Torsten?» frågade
hon.
»Ja, senast klockan sju, nu är hon half tre,»
svarade han och klatschade med piskan.
Maurice satt bakpå hundsvotten med skinnmös-
san neddragen öfver öronen och iklädd stora ull
vantar.
Torsten körde.
Henriette stod och såg efter dem, så långt hon
kunde skönja den lilla rödbruna ölänningen och
kappslädan. Numera kände hon sig alltid orolig
och ängslig, isynnerhet då Torsten var borta.
Hon vankade af och an i rummen, tog ett han-
darbete och lade därefter bort det för att börja
ett annat.
Erland och Margareta sutto småpratande fram-
för brasan, Inga lekte med sin docka.
»Pela någe mamma, fåj Inga dansa,» bad hon
och kom fram till modern.
Henriette kysste den lilla och gömde ansiktet
bland hennes linfärgade hår, som ringlade sig i
små lockar kring nacken.
Så reste hon sig och slog upp pianot.
Det kära gamla pianot, det hade nu hvilat länge,
det låg damm på tangenterna.
Liksom motvilligt slog hon an några toner : det
blef bara melankoliska och vemodiga ackord, då
hon viile ha gladare melodier, men det gjorde
föga. Lilla Inga dansade lika bra med sin docka,
först var det folkvisan med klagande toner, som
dogo bort i sakta pianissimo, sedan kom Schumans
Träumerei, några takter af Chopin, och innan hon
visste ordet af brusade hennes känslor ut i Beet-
hovens sorgmarsch.
Hon ryste till och stängde instrumentet..
* *
*
»Fryser du?» frågade Torsten, då de färdats en
stund under tystnad.
»Nej,» sade Maurice, »jag har Henriettes skinn-
fodrade bottforer, damasker och skinntröja inun-
der, jag slapp ej med mindre, det är bara näsan
det känns litet kallt om af farten och blåsten,
men det går snart öfver.»
Och så foro de tysta framåt.
Bjällrorna klingade, och ekot återbar deras
klang, skogen stod majestätisk och imponerande
i vinterskrud, kölden lade en lätt rimfrost öfver
Pärlans ruggiga hår och Torstens mustacher, utan
att han märkte det.
Han hade annat att tänka på. Undergången var
gifven, cessionen blott en tidsfråga.
De bade hunnit till sjön och närmade sig allt-
mera staden S.
Då de anländt dit, var den person, Torsten ön-
skat träffa, bortrest, hvarför de genast vände om
hem.
Klockan var nu fyra, alltså kunde de redan vara
hemma yid halfsextiden.
Just då de kommo till sjön, började det gräs-
ligaste yrväder. Himlen blef mörk och stormen
sopade snömassosna med sig i vilda ringdanser.
Isbarken for piskande omkring.
Vägen öfver sjön var försvunnen, Torsten måste
på måfå köra i den riktning, han antog vara
den rätta.
»Är du rädd?» frågade han.
»Nej.»
Framåt gick det, oupphörligt framåt, eller kanske
i cirkelgång, under det stormen tjöt och isbarken
piskade som nålar mot huden.
De hade nu varit på sjön i omkring två tim-
mar, efter hvad Torsten antog, utan att dock finna
land.
Då skingrades för ett ögonblick molnen, och
Maurice utbrast häpen:
»Ser du, Torsten, sådan glanskis vi ha på sidan
om oss, så var det inte, när vi foro bort.»
Torsten stannade, räckte tömmarne åt Maurice,
gick fram till glanskisen och stampade för att
pröfva den.
Så vände han sig om, med ansiktet mot slädan,
och stampade ytterligare.
»Nog känns isen fast här, men . . .»
Mera hann han ej säga, förrän isen brast, och
han sjönk ned ända till halsen.
Den venstra handen höll piskan, hvilken sålunda
kom tvärt öfver vaken och troligenjgaf något stöd
för handen.
Det var en fasans stund.
Att komma upp var en omöjlighet, den tunga,
oviga pälsen och resskärpet hindrade hvarje rö-
relse. Maurice var ett barn ; hur skulle han kunna
hjälpa honom, vattnet inträngde redan genom
kläderna, gjorde honom ännu tyngre och skulle
om ett ögonblick draga honom i djupet.
Ej ett ord växlades.
Maurice, som skakades af ångestens frossbryt-
ningar, hade genast fattat i svågerns pälsärm lik-
som för att hålla honom uppe, under det hans
ögon spejade genom mörkret efter hjälp.
(Forts.)
—c®8S»—
Med detta och nästa nummer följer priskurant n:r
3 från Percy F. Luck & C:os Handelsaktiebolags väl-
kända affär, och vilja vi särskildt fästa ärade husmöd-
rars uppmärksamhet å densamma.
Innehållsförteckning.
Isabella af Castilien ; af Emil Svensén. (Med porträtt.) —
I kärlekens land ; efter Théophile Gautier af Sigrid Elmblad
(Toivo). — Rikedom ; af Adolf Hellander. — Rivaler ; skiss
för Idun at Vüma Lindhé. (Forts.) — Hvem vill resa till Chi-
cagoutställningen? En ny pristäfling. — »Backfischens» rätt
att vara till ; en allvarlig betraktelse af Efraim Rosenius. —
Akvarellmålning; lör Idun af S. L. Vid sjukbädden; någ-
ra ord om grunddragen af en naturlig sjukvård, af Fr. Mül-
ler. — Ur notisboken. — Teater ocb musik. — Familjen på
Annedal ; novell af Amy Palm. Belönad med hedersomn.J vid
Iduns pristäfl. (Forts.)
"BäT® TET® HT"W" är det sundaste, mest närande, billigaste animaliska födoämne och bör bli lika omtyckt i Sverige, där bolaget nu skall inratta en
nüVR) W B«h H mJ depot, som i England ocb pä kontinenten, där Bovrilfabrikaten vunnit en exempellös framgång på endast några få år, ocb dar
mänga bundra tusen busmödrar icke för en enda dag numera kunna undvara Bovril i dess mänga former af soppor, såser, choko-
– — –––––- lad, vin o. s. v. Bovril är blifven en nödvändighetsvara i den fattiges bem ocb i den rikes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0340.html
