Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 IDUN 1892
Ids
► » J» O
«5 Ml fl
s
"(5
bo
hf
<f
PS
s®a
i*3»
©
gä:
Sfli
iS§
liSd
® A
+o «rfT*
©■g 60►
>4
M
Pi
>
O
n
Tvänne konstutställningar.
I Konstföreningens lokal vid Kungsträdgården
har hofkonsthandlaren hr Theodor Blanch för när-
varande anordnat en utställning af den ryska
målaren Suchorowskis stora oljemålning »Fångad
för harem», hvilken väl torde förtjäna ett besök.
Den väldiga duken framställer en enda figur, en
ung, bländande skön kvinna, som med ett uttryck
af dyster förtviflan och förskräckelse kastar en
första blick omkring isig’ det haremsgemak, där
bon nyss blifvit inspärrad. Man kan visserligen
ej förneka, att det finnes något för mycket af
pose och arrangement i det hela, och att konst-
verkets innehåll ej är synnerligen djupt tolkadt, men
en mästerlig färgteknik gör emellertid dess åskå-
dande till en högtid för ögat, om än icke för
hjärtat. Genom ett effektfullt anordnande af de
omgifvande draperierna och belysningen har ut-
ställaren understödt det illusoriskt fristående in-
tryck, som konstverket gör.
* »
tit
Samtidigt pågår i våningen en trappa upp af
samma hus (Konstföreningens f. d. lokal) en ut-
ställning af en soensk konstnärs taflor, hvilken vi
på det varmaste vilja anbefalla alla vänner af
vår inhemska konst. Det är den framstående
landskapsmålaren Axel Lindman, som här samlat
ett fyrtiotal studier från sin senaste vistelse un-
der Italiens himmel, de flesta med motiv från
Capri, Napoli och Sorrento. Man blir glad in i
själen af en vandring mellan dessa ljusa bilder
från södern, i hvilka konstnären med mästerskap
tolkar den blåa golfens genomskinliga klarhet,
sciroccobränningens pärlskum, de vulkaniska berg-
formationernas pittoreska konturer, den rena luf-
tens underbart rika färgspel — otroligt näslan för
de nordiska ögon, som icke skådat det. Hos den,
som engång sträfvat uppför Capris krokiga gator,
medan månen mjölkhvit steg upp öfver de om-
kringliggande olivlundarna, eller gjort en van-
dring vid »stora marinan», där aftondyningen rul-
lade i guld och violett, väcka herr Lindmans taf-
lor vemodsfullt ljufva minnen. Och hos dem,
som det ännu ej förunnats att annorledes än i
bild umgås med dessa besjungna nejder, föda de
till nytt lif den gamla åtrån att, som den icke
mindre gamla, sydländskt vältaliga frasen lyder:
vedére Ndpoli e poi morir.
Familjen pd Annedal.
Novell
af
Åmtj Palm.
Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista
pristäfling.
(Forts.)
vörsynens ingifvelser komma i sådana ögonblick
öl Den späda gossgestalten släppte ej sitt fasta tag
om pälsärmen, fastän han med den andra handen
grep tömmarne och tvang hästen att stryka bak-
länges, så att slädan kom närmare vaken.
»Tag fast i fjättern,» hördes hans röst med un-
derligt lugn klang genom mörkret, och då Torsten
fattat tag, manade han på Pärlan och körde honom
upp ur vaken.
De voro fortfarande tysta, men deras händer
sökte hvarandra.
Återstod nu att finna vägen.
Torsten var genomvåt, och det var aderton gra-
ders kyla. De måste finna vägen.
Så försökte de köra öfver glanskisen högre upp,
ty Torsten var öfvertygad om, att vägen gick där.
Men Pärlan vägrade att gå öfver glanskisen,
utan gick’ i stället, som de trodde, åt land ett
godt stycke.
Torsten gick bredvid, han vågade ej sätta sig
upp i slädan, då skulle han frysa ihjäl.
Så förgick en stund full af pinande tankar.
Hvad skulle Henriette tänka? Hur rysligt orolig
hon skulle vara för dem.
Tilll slut tornade de emot träd, således voro de
i land, men hvar?
Torstens kläder voro nu en enda ismassa, men
han gick likväl framåt, ehuru trögt och dröjande.
Så förmådde han ej mera, snön låg här djup.
Han lutade sig mot slädkanten.
»Jag förmår ej mer,» sade han, och hufvudet
sjönk.
»Tag min rock, ack tag,» bad Maurice och bör-
jade knäppa upp den.
Torsten gjorde en ansträngning för att öfver-
vinna den besynnerliga domnande känsla, som
smög genom hans lemmar.
»Nej, nej, det tjänar till intet,» svarade han,
»jag vill försöka ännu en gång,» och han gick
ännu några steg framåt.
Så sjönk han åter ned, någon räddning fanns
ej, han förmådde ej längre, lemmarne domnade,
dödssömnen smög sakta och döfvande öfver
honom.
»Hälsa de mina, hälsa Henriette,» sade han
med sänkt röst.
Maurice gret tyst.
Ensam med en döende att rädda, utan hjälp,
utan att känna vägen, ensam i storm och mörker,
hvad skulle han taga sig till?
Plötsligt grep han svågerns arm och ruskade
den.
»Torsten, Torsten, jag ser ett ljus, ej långt
bort, Torsten.»
Hoppet vaknade.
»Ett ljus,» mumlade Torsten och höjde det
tunga hufvudet, »kan du arbeta dig dit genom den
djupa snön, kanske vi få hjälp.»
Så blef allt tyst en stund, och därefter hörde
Torsten en röst utropa: »Herre Gud, ha herrarne
kört ner i Erikssundsströmmen.»
Det var således strömfåran, hvilken genom den
starka kölden frusit till något, som de tagit för
glanskis.
Efter mycket arbete lyckades de komma fram
med häst och släda ur hagen, och Torsten, som
nu var en isstod, satte sig upp; Pärlan fick fria
tömmar och sprang glad genom mörkret rätta vä-
gen till Annedal, där de väntades med ångest
Klockan var elfva på kvällen, då de kommo
hem, och Torstens ur hade stannat på nio.
Henriette ömsom skrattade och gret, och Mar-
gareta kysste brodern med ovanlig ömhet.
Erland hade stannat kvar och skakade rörd
hand med Maurice, då han om och omigen fick
berätta förloppet.
Henriette nästan kväfde honom med sina kys-
sar. »Om du ej varit, hade jag ej Torsten kvar
nu,» sade hon och drog brodern intill sig.
Sedan Torsten kommit i säng, hvilket ej var
någon lätt sak, då hvarje plagg var fruset, drucko
han och Maurice varm mjölk med brännvin.
Sofva kunde han ej den natten, och besynner-
ligt nog slapp han ifrån med en lindrig snufva
och hosla.
»Det fordras Torstens järnhälsa för att ligga på
is i några timmar vid 20 graders köld och ändå
inte stryka med, utan vara kry dagen därpå,» ut-
ropade Gösta Drake, då han fick höra deras äf-
ventyr.
»Om jag tagit Svarten, som meningen var, hade
vi ovilkorligen kört ner, ty han är tung, och vi
körde flere gånger öfver strömmen, utan att veta
det.»
Lyckligtvis hade han tappat en sko.
En tappad hästsko I Förunderliga öde, hur litet
fordras ej ibland för att rädda några människolif.
»Och om Maurice stannat hemma, som du hade
tänkt,» inföll Margareta, »hvem skulle då ha stru-
kit slädan baklänges?»
»Ja, det var en lycklig tillfällighet, det där med
hästskon och Maurice,» svarade Gösta.
»Nej,» sade Henriette sakta, »det var Guds
försyn.»
* *
Det var en af de första vårdagarne.
På Annedal voro brådska och stök. Ej det van-
liga stöket, då man fejar och skurar för att få
hemmet i ordning, utan det stök, som föregår
hemmets upplösning.
Torsten Skog skulle afträda all sin egendom till
sina kreditorer. Löst och fast skulle gå under
klubban.
Blek och tårlös gick Henriette från rum till rum
och ordnade.
Det var med tungt hjärta hon putsade de saker,
som snart skulle vidröras af andra, ägas af främ-
mande.
I dessa soffor och stolar skulle de blott se
vanliga soffor och vanliga stolar, ej ana de små
kära minnen, som voro förknippade därvid.
I det dar soffhörnet hade hon och Torsten bru-
kat sitta de första vinteraftnarne, på den där
länstoln hade Inga med en karamell satt en
liten fläck, och framför den där trymån hade Inga
brukat dansa i nästan paradisdräkt, då mormor
var ute hos dem och satt i salongen om kvällarne.
Där låg Henriettes guldur, som hon fått af fadern,
då hon gick och läste, där stod Torstens chiffonier
med de många smålådorna, som Inga trodde in-
nehöllo så underbara ting, den där chiffoniern,
som han tyckte så mycket om — det var det första
han köpt till deras bo. Och pianot, det kära pi-
anot, allt skulle bort. Hennes ring med rosen-
stenarne, det där lilla bordet, som hon satt upp
Inga på, då hon lärde henne den första aftonbö-
nen, dessa toalettflaskor af slipadt glas med för-
gyllningar, hennes första gåfva af Torsten, dyrbara
endast för henne, dem kunde hon väl få behålla?
Men nej, det fick hon inte, här var ej fråga om
vilja eller icke vilja.
Hvart hon än såg, mötte henne tusende minnen
från alla dessa saker, som bildat deras hem.
Kunde andra förstå, huru dyrbara de voro för
henne. Det måste ske, det kunde ej ändras.
Hon hade Torsten och Inga, hon var rik i sin
fattigdom, bon hade vänner, sanna vänner, och
de skulle nog åter finna ett hem.
Hem?
Ack nej, de ägde ju ingenting, ingenting.
Torsten kom in.
»Är du färdig, Henriette?»
Färdig, ack, jaså, de skulle till tinget för att
svära på sin stat.
Stam-Gustaf satt på kuskbocken, och Johan
Nordström steg oombedd upp vid hans sida — han
skulle åtminstone följa sitt herrskap, öppna vagns-
dörren för dem och rödja väg åt dem vid tings-
huset.
Styf och rak satt han där i sina bästa kläder,
och styf och rak satt stam-Gustaf, utan att klatseha
med piskan som vanligt.
Tingssalen var öfverfylld.
Utanför stodo skockar af folk.
Då vagnen stannade, sprang Johan ner och
öppnade dörren, med mössan i hand.
Han behöfde ej bana väg, folket vek åt sidan,
och hvar dé gingo fram, flögo mössorna af, och
kvinnorna nego djupare än vanligt.
Gösta Drake kom emot dem på gården.
Han fattade Torstens hand med en tryckning,
som lämnade röda märken.
Vid dörren trängde gamla mor Kerstin sig fram
och räckte blyg och försagd några blåsippor åt
Henriette, det var hennes sätt att visa sina käns-
lor. Det blef dödstyst i salen, då de kommo in,
och då de trädde fram till domarebordet för att
med handen på bibeln svära, att de ärligt afträdde
allt och ej förhölle något för kreditorerna, var
intet öga tårfritt.
Gösta Drake, den glade, tokrolige Gösta Drake,
snyftade som ett barn.
Bibeln, som skulle användas, var glömd, men
domaren sprang själf upp och hämtade en annan,
så att de ej skulle behöfva vänta.
Henriettes smärta, svartklädda gestalt såg högre
ut än vanligt, och sorgen hade lagt något föräd-
lande öfver hennes bleka ansikte.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
En i Stockholm bosatt person sökes,
som är villig och kompetent att, efter närmare
träfiad öfverenskommelse, till nästa år åtaga sig
att i Idun sköta
en allsidig och underhållande
gåtafdelning\
Sökanden måste vara van författare på detta
område samt förtrogen med alla de skiftande for-
mer för dylika tankeöfningar, som numera äro
brukliga. Svar ställes i bref till Iduns Redak-
tion.
Innehållsförteekning.
Alfhild Agrell; af Hellen Lindgren. (Med porträtt.) —
Mariana; dikt af lord Tennyson, öfvers. af Edv. Hammarstedt.
— Hjärteäfventyr ; ett litet samtal, för mödrar att begrunda,
af Thesi Bohm. — Iduns julklappsbasar. — Måla eller icke
måla ... Af Georg Nordensvan. — Rivaler; skiss för Idun al
Vilma Lindhé. (Slut frän föreg. n r.) — Ur notisboken. —
Teater och musik. — Tvänne konstutställningar. — Familjen
på Annedal; novell af Amy Palm. Belönad med hedersomn.
vid Iduns pristäfl. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
