Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 21 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 343
det var som tändes en svag ljuspunkt långt
borta. »Hon hann med allt, hade tid för
allt!» Hur ofta hade hon ej hört dessa be-
römmande ord.
Men hvad hade hon väl egentligen hunnit
ined under detta gångna år annat än vara
lycklig? Egoistiskt lycklig -—• ty för andra
hade hon hvarken haft tankar eller hjärta.
»Man skall vara människa framför allt» —
nu förstod hon mannens ord och förstod, att
kärleken hållit på att göra äfven honom till
egoist, samt att han varit medveten därom,
utan att kunna stå emot, därför att hon aldrig
höjde sina blickar en enda tumsbredd öfver de
egna intressena.
Hon tänkte på tjänarinnan, som ängslats
öfver sin far och begråtit honom och måst
förrätta dubbla sysslor, utan att klaga.
Hon själf, som hade namn om sig »att
räcka till för allt» — hur illa hade hon ej
bestått sitt prof, och hur hade ej andra tänkt
på att bespara henne smärta. Hon kände
Lina alldeles för väl för att inte förstå, att
det varit hon som sändt återbud till gästerna,
låtit duka af bordet och återställt allt i sitt
rätta skick.
Och hans mor? Det var en småsak, att hon
förgått sig mot henne denna dag, då hon felat
möt henne hvarje stund. Stackars gamla
kvinna, hur ensam måste hon ej kännt sig i
sitt sollösa, afstängda rum! Hur måste hon
ej lidit af att se sig glömd och försummad ! —
Helst som hon älskade sin son af hjärtat!
Hon försökte tvifia därpå; men som ett
gensvar såg hon henne föi sig, sådan hon va-
rit, när hon stödde hans blodiga hutvud —
modig, stark, oförskräckt, med en underlig
blandning af ångest, ömhet och lycka öfver
de bleka dragen. Hon ville förjaga den bil-
den, men kunde ej, så vacker hade den varit
— och hvad var det annat än moderskärleken,
som hållit henne uppe?
Hon böjde ödmjukt sitt hufvud i känslan
af brist och otillräcklighet, knäppte sina hän-
der och bad om att kunna älska rätt. Inte
en enda — inte allenast sina närmaste, som
hon kunde nå, utan de många, många, som
likt bleka skuggor sträckte sina armar emot
henne, bedjande om kärlek och förbarmande
eller endast om en vänlig tanke, ett deltagande,
tröstande ord.
Hon reste sig upp så förunderligt, oförklar-
ligt lätt om hjärtat, som hade hon fått viss-
het om den älskades vederfående, kysste den
slappt nedhängande vänstra handen och smög
sig ut ur rummet.
Hon måste se sitt barn, som hon glömt i
sin allt uppslukande förtviflan, och svärmo-
dern, som hon längtade efter, men inte visste,
huru hon skulle våga närma sig.
Det lyste genom nyckelhålet till Hugos ar-
betsrum. Hon öppnade dörren ljudlöst och
trädde in.
Där sof g03Sen i sin korgvagn, och där vid
skrifbordet satt den gamla med bibeln fram-
för sig.
Hur åldrad hon blifvit på dessa få timmar,
hur härjadt hennes ansikte såg ut, och hvilket
ångestfullt frågande uttryck i ögonen, liksom
väntade hon ett sorgebudskap 1
Det ljusa uttrycket i Thyras ögon slog
henne. Ett ögonblick sågo de båda kvinnorna
spörjande på hvarandra — det nästa låg Thyra
på knä med armarna om den gamlas lif.
»Mamma, älskade mamma!» hviskade hon
smeksamt. »Låt oss hjälpas åt att få honom
frisk ! »
Hon bad ej om förlåtelse för hvad som
varit; ty hennes kommande lif skulle bli en
godtgörelse, och detta enda ord mamma, som
den gamla längtat att höra, var en afbön, som
ej kunde missförstås.
»Tror du inte,» frågade Thyra på samma
gång bäfvande och förtröstansfullt, »att Gud
bevarar honom för vår skull?»
»Inte för vår, utan för sin barmhärtighets
skull, barn,» svarade den gamla med seger-
visshet, och det var som hade detta enda lilla
ord barn, som hon först nu kunde gifva sin
sonhustru, fört med sig en frisk vårvind af
förhoppningar och framtidslöften.
Ur notisboken.
Hedradt minne. På våren 1889 afled som
bekant föreståndarinnan vid Högre lärarinnesemi-
nariet härstädes Regina Pallin, och Idun bringade
då sina läsarinnor hennes porträtt jämte skildring
af den framstående kvinnans lifsgärning. Till den-
nas åminnelse ha tacksamma lärjungar och kam-
rater på grafven å Nya kyrkogården låtit resa
en minnesvård, som i söndags afläcktes med en
enkel, men gripande högtidlighet. Sedan den stora
skaran af kamrater, lärjungar och öfriga vänner
till den hädangångna slutit ring kring värden, af-
sjöng först en blandad kör ps. 492 v. 2. Däref-
ter trädde lektor 3. Humble fram. Efter några
korta inledande ord bjöd han täckelset falla, och
för de kringsiåendes blickar visade sig på den vac-
kert uppkastade grafkullen en i granit huggen
sten, hvars kortfattade inskription lydde: Regina
Pallin, 1834—1889. Af kamrater och lårjnngar.
Lektor Humble höll därpå invigningstalet och
ristade i varmhjärtade, högstämda ordalag den af-
somnades lifsruna, ägnande minnet af henne, som
»med moderlig hand förde stormande ungdoms
stapplande slräfvan», erkännandets och tacksam-
hetens ord.
Efter minnestalets slut nedlade lektor C. A.
Zachrisson i lärarnes vid seminariet namn en vac-
ker krans på grafven. Sedan kören därpå afsjun-
git åttonde versen af samma psalm, deklamerade
lektor N. Linder för tillfället författade verser af
Selma Lagerlöf. Till sist uppstämdes hymnen
»Stilla skuggor», och den högtidliga akten Aar
slut.
»I«
Kunglig frikostighet. Till främjande af den
svenska kvinnans deltagande i Ghicagoutställnin-
1893 ha öfverlämnats af konungen och drottnin-
ningen 2,000 kr., kronprinsessan 300 kr. och her-
tiginnan af Dalarne 200 kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
