Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346 ! D U N 1892
Det är sâ ljufligt att följas ât Ty det förkortar den längsta stråt,
För två, som vandra tillsamman gärna, Och mörkret skingras af hoppets stjärna.
Jf. jS. jjRUNDTVIG.
också Jane-Eyre, Syrsan, Ladyn af Worsley-
Hall. Yar det att undra på, om det senti-
mentalt uppskrufvade hos de Birch-Pfeifer-
ska »intressanta» hjältinnorna förledde deras
framställarinna till ett något konstladt spel-
sätt? Realistiska roller åstadkomma ett rea-
listiskt framställningssätt, uppskrufvade rol-
ler ett atfekteradt.
Men de verkligt stora uppgifterna höll
henne uppe, och hon förstod att se sina upp-
gifter stort, liksom hon i allt högre grad
lärde sig att se dessa med egna ögon.
Hon kunde vara excentrisk och patetisk,
men hon banade väg för sin egen personlig-
het, och ju längre hon arbetade sig fram,
dess större möjligheter till utveckling, till
själfförnyelse visade hon sig äga. Hon följde
med sin tid: från det tyskt romantiska skå-
despelet till det svenska — Jolins, Frans
Hedbergs, Ludvig Josephsons, Wijkanders
stycken — till den franska sededramen —
Dumas fils, Meilhae-Halevy, Sardou — och
till den norska, till Björnson och Ibsen.
Det behöfver knappast sägas, att denna
gradvisa öfvergång från en romantik, som
oftast var af skäligen blodlös och vattenhal-
tig art — den tyska såväl som den sven-
ska — och till skarpt personlig verklighets-
diktning medförde ett lika gradvist omslag i
skådespelerskans framställningskonst. Fru
Hwasser behöll alltid böjelsen och förmågan
att se sin uppgift i stort, och det var ej all-
tid hon kunde inpassa sig i en liten ram,
hon som var van att tolka stora känslor med
vild patos och i starka färger.
Det kom gärna något monumentalt in
i hennes framställningar. Hon som så länge
varit van att spela hjältinnor, att inneha den
roll, som var andligt öfverlägsen hennes med-
spelandes roller, hon förlänade gärna med
eller mot sin vilja ett drag af öfverlägsen-
het, af storhet i godt eller ondt, åt sina ty-
per. Det var ingen småaktighet i det hat,
den skadelust, härsklystnad eller elakhet, hon
tolkade, då hon spelade den svarta anden i
den franska komedien — i »Dora», i »Denise»,
i »Danicheffarne». Hennes Frou-Frou bief
ingen liten lättsinnig pariserflicka, och hennes
drottning Anna — i Scribes komedi »Ett glas
vatten» — bief vida mer än en indolent och
oskadlig nolla med drottningkrona på sitt
hufvud.
Fru Hwasser kunde icke göra sig liten,
men hon kunde gifva en liten människa drag,
som pekade ut öfver denna människas egen
synvidd och gjorde henne till en typ, på
samma gång som de individuelt belysande
dragen voro utarbetade med genialisk skärpa.
Hon passade aldrig — och allt mindre, ju
äldre hon blef — till att spela hvardagsmän-
niska, men så mycket mera till att fram-
ställa kvinnor, som voro hufvudet högre än
sin omgifning, och som hellre befallde än
lydde, excentriska kvinnor, som brydde sig
katten om människors prat, utan som gingo
sin egen väg och handlade efter egen känsla
och eget hufvud. Från hennes tidigare ty-
per af inbundna, stolta, själfmedvetna kvin-
nor — Jane Eyre, Anna Holm i »Blommor
i drifbänk», »Fröken Elisabet», Mathilda i
»De nygifta» — utvecklade hon sig till att
gifva fru Inger till Östråt, Lona Hessel i
»Samhällets pelare», fru de Varenne i »Prins
Panin », grefvinnan Danicheff, markisinnan i
Alfred de Mussets »Il ne faut pas jurer de
rien».
Det är ett nytt område inom diktningens
värld, hon nu kommit in uti, hon som förr
räknat som sina typiska roller Myrrha i »Sar-
danapalus», Thusnelda i »Fäktaren från Ra-
venna», Sigrid fagra i »Bröllopet på Ulf-
åsa». Men med de nya uppgifterna kommo
nya sidor i hennes naturell till sin rätt. Hon
kunde visa en djärf och blodfull realism och
en humor af en helt och hållet originell art.
Den kunde vara dämpad, fint och älskvärdt
själfironisk — som hos drottning Anna, den
närsynta och barnsligt bortkomna, inte vidare
klyftiga, men hjärtegoda och känsliga kvin-
nan på tronen — eller saftigt grotesk som
hos Mussets markisinna, en af de mest full-
lödiga sceniska skapelser, jag sett på svensk
scen. Så djärft hållen, så målad med tjockt
påbredda färger skulle knappast någon svensk
skådespelare våga anlägga en roll — allra
minst rollen af en förnäm dam — men de
skulle ej heller med en så suverän öfverläg-
senhet genomföra typen, så att åskådaren
fullt ut måste tro på den.
Som den gamla lefnadsglada hertiginnan i
»Sällskap där man har tråkigt» — en roll
som kunde tyckas enkom skrifven för henne
— säges hon också ha varit ypperlig, då hon
repeterade denna roll, som hon aldrig kom
att utföra inför publiken.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
