Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 28 oktober 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 347
Oktobersnö.
nyss en gulvarm dager
r parkens grönska spred;
ner från rymd, som molndok drager,
fara fina flingor ned.
5fed från trädens löfverk sväfva
fjun på fjun i rastlöst fall;
åt naturen rén de väfva
på en svepning, hvit och kall.
3Xästa dag hvart Ilad i parken
ses från kalla grenar strödt:
öfverhöljd med grönt är marken
som vid hus, där någon dött.
Xy när första snön har gifvit
åt naturen vinterns hud,
innan höst och stormar rifvit
och förllekt den rika skrud,
och barn fått pä sina bästa kläder och sätta
sig ned till en måltid, som i all sin enkelhet
dock är förmer än de andra dagarne, då är
det makan och modern, som offrat egen hvila
för att bereda glädje åt dem, hon håller af.
När på sabbaten hjälpen bringas den insjuk-
nade, som vrider sig i sina plågor, när på
sabbaten tröstens ord talas till de bedröfvade
eller undervisningens ord till de okunniga,
när på sabbaten evangelium förkunnas, då
beror allt detta på uppoffring. Men då visa
oss också skriftens ord vägen: Man må ju
göra väl på sabbaten. Försök att fordra litet
mindre och gif i stället litet mera, ty det är
saligare gifva än taga. Hellre än att du
låter andra anstränga sig, för att du själf
skall få ha lugn, så försaka något af din
egen hvila för att hjälpa andra med deras
börda. Låt oss icke gå med tillslutna ögon
för de offer, som bringas oss själfva, isynner-
het af hustrur och mödrar, beredda att för-
saka, endast då vi tvingas därtill, utan låt
oss i allt bevisa oss som lärjungar af honom,
hvilken kom hit icke för att låta sig tjänas,
utan för att tjäna och gifva sitt lif till åter-
lösen för många. Ty söndagsfrågan, som ju
ock blifvit ett af tidens många brännande
spörsmål, kan lösas endast på den ömsesidiga
uppoffringens väg, men den rätta kraften och
förmåga till uppoffring kan du vinna blott i
vår frälsares skola.»
mMolen
hon med smärta Irådt sig reder
till sin sommarlefnads slut
och sin hela löfprakt Ireder
till sin egen graffärd ut.
Bernhard Risberg.
■ås»
Kvinnan och söndagen,
<|li| en profpredikan, som kyrkoherden H.
çffi* G. Blumenberg häromdagen höll i Norr-
köping, behandlade predikanten söndagsfrågan
och framhöll, huru önskligt det vore, att sön-
dagshvila kunde i möjligaste mån beredas
så många, görligt vore. Därvid yttrade talaren
bland annat följande behjärtansvärda ord, som
vi ansett skäl att återgifva, så mycket mera
som saken sällan ses äfven ur denna be-
rättigade synpunkt.
Frågan om söndagshvilans möjlighet är icke
lättlöst: »Vi ha hela klasser af yrkesmän, i
hvilkas befattning söndagstjänst iogår. Dit höra
i främsta rummet vid posten och järnvägar
anställda. Men vi hafva många flere; det en-
dast talas mindre om dem-. Söndagstjänst
åligger sjömän, den åligger läkare, den åligger
i mer eller mindre mån hela den talrika hus-
tjänareklassen. Och ändå är icke förteck-
ningen full ; ännu saknas de, som mer än
andra ha ständig söndagstjänst, fastän det
alls icke talas därom, nämligen de många
liusmöd-rar, som måste dela jämnt om jämnt
med tjänarinnan, och ännu mera de ändå
talrikare husmödrar, som alls ingen tjänarinna
ha, utan själfva måste passa upp i sitt hus
sent och tida, helg och söken.
Denna erinring leder oss också in på frågans
hjärtpunkt. Den enes hvila kommer alltid
att i mer eller mindre mån bero därpå, att
den andre uppoffrar något af sio. När på
sabbaten äfven i det torftiga hemmet man
Giftermålsagenter.
i.
Herr agenten Ström.
f
vilket bildergalleri kan icke stundom ett
enda ord frammana för minnet! Hur tyd-
ligt de stego fram vid ordet: frieriannons,
dessa män och kvinnor, som jag i skilda sam-
hällslager sett verka som giftermålsagenter !
De hafva formligt slagit ring omkring mig,
och för att blifva kvitt deras sällskap finnes
intet annat råd än att föreställa ett par, tre
af dem för allmänheten.
Egentligen borde jag väl först afteckna mina
tidigaste bekantskaper bland dessa egendomliga
affärsmänniskor, men i denna stund tränger sig
en bland de nyaste så i förgrunden, att jag
nödgas börja med honom.
Herr Ström gjorde sig vid ganska unga år
till grosshandlare, slog snart och vigt en eko-
nomisk kullerbytta och vardt så agent i flere
affärsbranscher, men höll sig med svårighet
uppe bland sina forna sällskapsbröder och så
kallade vänner.
Det föll honom dock i början aldrig in att
göra affärer i giftermål för sin nästa; han
hade gjort det en gång helt och hållet för
egen räkning blott med tillhjälp af sin gamla
moster, och hon hade skött denna affär gratis,
af rent intresse för systersonen. En tillfällig-
het, som det ju kallas, när länge gömdt ogräs-
frö plötsligt spirar upp i en människas tanke,
gjorde herr Ström till agent äfven för gifter-
målsaffärer.
Ludvig Hain, herr Ströms forne skolkam-
rat och senare kamrat bakom disken i en di-
versehandel, återkom från ett flerårigt vistande
långt fjärran från fäderneslandet. Gissningarna
och berättelserna om, hvar Ludvig Hain under
denna tid vistats, varierade, men ett var sä-
kert, han hade förtjänat sig en ansenlig för-
mögenhet, och då detta blef kändt, framstod
plötsligt mannens bild klar och ren, målad
på guldgrund och med en antydan till helgon-
skimmer kring hjässan.
Halft banbrytare för europeisk civilisation,
halft missionär och hel kapitalist vardt Lud-
vig Hain en storhet i sin fädernestad, och
dock kände han en oöfvervinnelig rädsla för
bildade kvinnors sällskap. Han hade blifvit
ovan vid de former, som iakttagas i finare
kretsar, sade han själf till Ström, men tillstod
på samma gång för honom sin önskan att
blifva gift med någon flicka, som ägde skol-
kunskaper i förening med en förmögenhet,
någorlunda värdig hans egen.
Ludvig Hain afskydde nämligen beröringen
med fattigdomen, där denna icke uppbars af
den humor, hvilken agenten Ström genom sitt
uppträdande lärt honom att beundra som ett
nytt och dråpligt sätt att lätt flyta öfver ving-
leriernas många blindskär.
»Jag har tänkt på det du sade angående
ett ansenligire giftermål, du Ludvig», sade
Ström en dag såsom inledning till ett nytt
ficklån, »och har nu funnit en passande hustru
åt dig.»
»Säger du det! Ro fram med varan då,
min bror! Är hon kurant, så slår jag till.»
■ Hains frivola affärston tände plötsligt vinst-
begärets gnista hos agenten. »Hvad får jag
i provision?» sporde han kallt.
»Det beror på varans hela beskaffenhet,»
svarade Hain lika kallblodigt.
I stadens norra utkant, där järnvägen stry-
ker fram, bodde ett äldre äkta par med de-
ras enda barn i ett större hus, som var deras
eget. Mannen hade i yngre dagar varit ar-
betskarl, sedan som gift man idkat handel
med matvaror, som hans hustru insaltade och
tillredde. Han var tillika en af dessa out-
tröttliga svenska lotterispelare, hvaraf vi hafva
så många, men i olikhet med de allra flesta
af dem vann han ett par gånger större sum-
mor, och då »en lycka sällan kommer utan
följeslagare», tillföll honom slutligen äfven ett
betydligt arf efter en ogift bror, som varit
sjökapten. Då lade Möller ned sin affär och
köpte det stora huset för att lefva på afkast-
ningen af sin egendom.
Flickan, som bar det klingande namnet Guld-
borg, var då tio år. Hon blef nu tagen frän
folkskolan och förflyttad in i stadens förnäm-
sta flickpension, hvarest hon visserligen be-
handlades på ett opartiskt sätt af lärareper-
sonalen, men blef i stället så mycket sämre
bemött af sina kamrater, hvilka betraktade
det som en fläck på den fiu-fina skolan, att
den forne arbetskarlens dotter skulle njuta un-
dervisning därstädes.
Flickans anspråksfulla dopnamn blef först
ändradt till Guldkorg, sedan till Guldkorf, ty
förståndsuppfattning, i förening med en ad-
lande själsbildning, hunno icke eleverna att
tillägna sig; därtill voro kunskapsämnena allt
för många i denna högre flickskola.
Guldborg bad att få kallas vid sitt andra
dopnamn Leontina, och skolans föreståndarinna
upptog detta namn, men förkortade det till
Tina, hvilket gaf kamraterna anledning till
nya speglosor.
Tina slet sig dock igenom alla skolklas-
serna och erhöll vackra afgångsbetyg, men
hennes sinne var blifvet hårdt och kallt, hen-
nes själ misstrogen mot alla människor.
Denna misstro fick ny näring genom de fri-
are, som snart anmälde sig, än hos hennes
föräldrar, än hos henne själf, och antingen i
samhällsställning stodo öfver henne eller ock
hörde till föräldrarnes klass och i båda fallen
icke gjorde sig synnerligt stort besvär att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
