Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 45. 4 november 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 I D U N iéôâ
Var glad, men kom i håg, att du är för god
Att flyta bort pä nöjenas syndaflod,
Det bästa nöjet kommer och går som vinden,
Men knappt den lek är äkta, som bleker kinden.
Sä slå dig lös en gång ur det tomma lif,
Som vill förslappa själen — och myndig blif!
Vänd sinnet bort från narrspel och lumpna flärden,
Och se med vaket öga din plats i världen.
j^RITHIOF jriOLMGREN.
De sïens^a ^vinnorna
på Chic&goutställningeii.
*
i bringa i dag våra läsarinnor trenne
porträtt, som stå i samband med det
lifliga arbete, som för närvarande be-
drifves, att äfven från de svenska
kvinnornas sida åstadkomma ett vär-
digt deltagande i den stundande världsutställ-
ningen. I dessa dagar, då med skäl öfver
hela vårt land de varmaste intressen knytas
kring denna sannt fosterländska sak, tala
våra bilder för sig själfva.
Hennes majestät drottningen har med varmt
nit omfattat företaget och ställt sig som dess
beskyddarinna.
Fru Ellen Ankarsvärd, född Nyström, in-
tager den ansvarsfulla platsen som den sven-
ska damkomiténs ordförande.
Friherrinnan Thorborg Rappe, född Rappe,
står vid hennes sida som komiténs vice ord-
förande.
I slutet af denna månad kommer här i huf-
vudstaden att anordnas en utställning i för-
ening med basar till det nämnda syftets förmån.
Idun som de svenska kvinnornas organ vill allt
framgent noga följa denna deras gemensamma
sak och i mån af sin förmåga främja den.
Här nedan läses den inbjudning, som af ett
trettiotal damer ur hufvudstadeus societet i
dagarne utfärdats rörande den nyssnämnda
utställningen.
* *
*
Inbjudning.
Från kvinnorna i de Förenta Staterna i Amerika
har utfärdats en inbjudning till Europas kvinnor att
deltaga i den stora världsutställningen i Chicago
1893, som skall firas till minne af Amerikas upp-
täckt. Ett särskildt palats har i Chicago blifvit
uppfördt för att inrymma kvinnornas utställning,
hvilken till omfång och betydelse skall blifva den
första i sitt slag. Denna utställning skall innefatta
alster af kvinnlig konst och slöjd, ett bibliotek med
kvinnliga författares arbeten och kompositioner samt
utförliga redogörelser för kvinnornas verksamhet in-
om olika områden o. s. v.
Äfven till de svenska kvinnorna har inbjudning
anländt att deltaga i denna stora utställning. Det
är en fosterländsk angelägenhet, att ej de må sak-
nas i denna internationella täflan, och man har den
vissa förhoppningen, att de värdigt skola deltaga
däri. En damkomité har ock tillsatts for att vid-
taga de åtgärder, som för detta ändamåls vinnande
äro af nöden, och h. m:t drottningen har behagat
blifva detta företags höga beskyddarinna. Det är
med hennes samtycke och gillande, damkomitén i
förening med andra för saken intresserade damer
härmed vädjar till de svenska kvinnorna och utbe-
der sig deras medverkan, på det att detta fosterländ-
ska företag må fullständigt kunna förverkligas och ej
af bristande medel endast delvis nå sin fullbordan.
En utställning å Stora börssalen i Stockholm
anordnas den 29 och 30 nästkommande november,
omfattande för Chicago-utställningen afsedda ut-
ställningsföremål samt i öfrigt alster af kvinnlig
verksamhet inom olika områden. I samband här-
med kommer att öppnas en basar, till hvilken bi-
drag af alla slag emottagas med tacksamhet af un-
dertecknade.
Stockholm den 26 oktober 1892.
Ellen Ankarsvärd, Thorborg Rappe,
f. Nyström, f. Rappe,
Kungsgatan 32. Norrtullsgatan 14.
Damkomiténs ordförande. Damkomiténs vice ordförande.
Lotten Abslin, Gustafva Adelsköld,
f. Zet.helius, f. Brolin,
Villagatan 2.
Karlavägen 14.
Anna Bsrgenstråhle, Hedvig Björklund,
f. Wallenberg, f. Rundstedt,
Karlavägen 15 B. Stora Vattugatan 18.
Lilly Bäckström, Kerstin Cardon,
f. Ehrenclou, , Drottninggatan 52.
Norrmalmstorg 4.
Calla Curman, Lotten af Edholm,
f. Lundström, f. von Heijne,
Floragatan 3. Nya garnisonssjukhuset.
Matin Fock, Ellen Fries,
Östermalmsgatan 25. fil. dokt.
Eva Fryxell,
Artillerigatan 20.
Georgine Georgii.
Regeringsgatan 89. f. Georgii,
Sofi Gumælius,
Strandvägen 33.
Agda Montelius,
Drottninggatan 2. f. Reuterskiöld,
Laura Netzel,
S:t Paulsgatan 11.
Gerda Nordenfelt,
f. Pistolekors, K. slottet.
Klara Bergsgatan 50.
Rosalie Olivecrona, Ingeborg Petrelli,
f. Roos, f. Eketrä,
Klara Bergsgatan 21. Amalienborg, Djurgården,
Lotten Reuterskiöld, Molly Rothlieb,
Linnégatan 7. Karlavägen 23.
Ebba Rudbeck, Sophie Settervail,
f. Ulfsparre, f. Billow,
Karlavägen 20. Sturegatan 18.
Hulda Sohlman, Ebba Tamm,
f. Sandeberg, f. Tersmeden,
Klara vestra kyrkogata 7. Slottsbacken 4.
Dagmar Thomas, Eva Upmark,
f. Törnebladh, f. Kindstrand,
Malmskilnadsgatan 26.
Villagatan 3.
Maria Wærn, A»na Wallenberg,
Baldersnäs. f. von Sydow,
Ebba Åkerhielm,
Kungsträdgårdsgatan 14.
Maria Åkerman,
f. Gyldenstolpe, f. Clason,
Nybrogatan 9. Kung-gatau 34.
’@^§5&
Att skrifva dagbok.
Gfept säkert och ofta anlitadt medel att re-
jtf dan i tidiga år fördärfva sin själ och
v gifva sin karaktär en snedvriden rikt-
ning är att skrifva dagbok. Påståendet må
ljuda som en paradox, men träffar, skulle
jag tro, dock sanningen ganska nära. Na-
turligtvis är här icke tal om sådana kortfat-
tade anteckningar, som endast afse att lämna
de nödvändigaste hållpunkterna för minnet
och vanligtvis äro affattade ungefär så :
Den 21. Voro vi hos N. N:s och hade mycket
roligt. Träffade Anna P.
Den 29. Min namnsdag. Fick af pappa och
mamma ett klädningstyg (svart helylle) och ett par
ljusa handskar. Sissi och Ellen voro hemma på
kvällen.
Sådana små oskyldiga anteckningar göra
ingen skada. Enda faran är, att de små-
ningom kunna urarta till skildringar i den
här stilen :
Den 2. Hur är det möjligt, att en dödlig kan
lida så, utan att förintas? Hvilka grymma marter
hafva ej söndersargat mitt arma, förtviflade hjärta
vid att åter och åter i nattens ensliga timmar ge-
nomlefva detta enda förkrossande ögonblick ! ! ! Hans
blick — jag glömmer den aldrig ! Evigt, evigt skall
ekot af detta sista: »farväl!» genljuda i mitt bjärta.
Med venstra handen pressad mot barmen, den högra
tryckt mot ögonen, vacklade jag, en bild af outsäg-
lig smärta, in i min kammare, kastade mig öfver
sängen och — grät — grät — grät —
O. s. v.
Men hvarför skulle då detta slag af själf-
biografi vara så förkastligt?
Svar: till en början har dagboksskrifveriet
samma faror som allt själfbiograferande och
memoarförfattande. Historikern betraktar
memoarlitteraturen såsom ett visserligen vär-
defullt materia], men endast för så vidt som
det studeras med kritik och användes med
] varsamhet. Historikern lämnar aldrig ur
sikte, att memoarförfattaren talar i egen sak,
skrifver sin egen historia, bedömer sina egna
handlingar och deras motiv samt följaktligen
saknar den första förutsättningen för att
kunna gifva en fullt sann framställning —
han står icke utom sitt ämne, kan ej se per-
soner och förhållanden tillräckligt objektivt,
allra minst sin egen person, som haD, äfven
då det sker omedvetet, frestas framställa i
möjligast gynnsamma dager.
Men medan memoarförfattaren skrifver med
allmänhetens och eftervärldens dom för ögo-
nen, har dagboksförfattaren intet, som ut-
ifrån påverkar honom att hålla sig till san-
ningen. Dagboksförfattaren är själf sin pu-
blik, och den publiken är så till vida lik
hvarje annan publik, att den vill smekas och
smickras, hänföras och beundra. Och då
publik och författare sammanfalla till ett, är
det ju lätt att tänka sig, hur publikationen
skall blifva.
Ej nog med att ynglingen eller ungmön,
som stjäl timmar af natten för att »anförtro
sig» — som det så skönt heter — åt sin
älskade dagbok; — ej nog med, säger jag, att
dagboksförfattaren lär sig att ljuga inför sig
själf; nästan värre är, att han lär sig ljuga
äfven för andra. Dagboken måste matas, så
att den ej blir för mager eller rent af dör
af svält. Anspråken på ett romantiskt och
spännande innehåll ökas efterhand, och så
blir resultatet ett uppsökande ute i lifvet af
allt, som kan ge nytt stoff och nya uppslag
till den lefvande roman, man håller på att
dikta fram med sig själf som medelpunkt.
Inbillningen får förgylla upp den prosaiska
verkligheten. Tycken affekteras, känslor skruf-
vas upp, små förbindelser ingås och tagas
kanske för kontant af den ena parten, me-
dan de för den andra ej äro annat än ett
slags lek, som tar slut i samma stund något
nytt och mera romantiskt innehåll kan an-
skaffas för den kära dagboken.
Verkliga och omedelbara känslor förytligas
under denna procedur af själfdissekering.
Fantasilifvet utvecklas sjukligt på både för-
nuftets och känslolifvets bekostnad. Den
dagliga själfbeskådningen skapar ihåliga Nar-
cissusfigurer, som kanske för sent vakna upp
öfver sin olyckliga brist på omedelbarhet,
sin oförmåga att helt och utan själfsmick-
rande observation hängifva sig åt glädje,
smärta, kärlek eller hvad det vara må.
Jag tror, att dagboksskrifvandet var mera
gängse förr än nu. Det frodades tvifvels-
utan bättre i det romantiska känslokvalmets
disiga atmosfär än i vår nyktra tidsålders
förståndsklara om än kyligare luft.
Men säkert är, att dagboken lefver ännu.
Ännu sitta gossar och flickor och unga män
och unga kvinnor och skåda ned i sina hjär-
tan och känna på sina känslor och annotera
allt, hvad de kunna fiska upp ur sina högst
intressanta personligheters djup. Hvart sådant
leder, har jag i det föregående sökt antyda.
Jag tror, att man gör ungdomen en tjänst
genom att förbjuda dem skrifva dagbok,
straffa dem för itererad förseelse och i nöd-
fall bränna upp skräpet för dem.
Efraim Rosenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0360.html
