Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 4 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 355
Värdinnan.
jfSYrosshandlare Lundgren bebodde en nätt
liten våning vid Karlavägen. Sol hade
den, ljus och luft strömmade in, och i sa-
longen stod ett präktigt blomsterbord, försedt
med riktiga praktexemplar till begonier, chry-
santemum m. m. För öfrigt var hela salongen
en smakfull komposition af brysselmatta och
schagg; och tre större och fem mindre dukar
med celebra namn i hörnen; och i enkla, men
stilfulla ramar intygade grosshandlarens este-
tiska intressen. Skulle man nödvändigt an-
märka något var det, att man för mycket
anade tapetsörens konsterfarna händer.
Denna känsla har man däremot icke i mat-
salen. Den var ordnad con amore. Väggarna
pryddes af ekhyllor med gamla tennstakar,
kopparfat, stånkor, sejdlar, dryckeshorn o. d.
Genom buffetens glasdörrar såg man dråpliga
silfverpjäser glänsa mot väggen, som var be-
klädd med mörkblå sammet. Man anade, att
den gedigna möbelns andra afdelniDg innehöll
elegant äkta porslin.
Den öfriga våningen gjorde samma intryck
af gediget välstånd utan lyx och prål.
En psykolog hade endast behöft genom-
vandra våningen för att kunna ge ägarens
karaktäristik.
Grosshandlaren ägde fin bildning och god
smak, det omtalade de välfyllda bokskåpen i
biblioteket. Han tyckte om god mat, äkta
viner och fina middagar — det syntes på
den omsorg, hvarmed matsalen var dekorerad.
Hans håg låg alldeles från varietélifvet — där
fanns ej porträtt af en enda halfnaken, tjock
kafétyska eller engelska med knotiga kindben
och brist på vador. Med ett ord: intet enda
bland de pseudosångerskor producerande län-
derna fanns där representeradt. Däremot tyckte
han om Operan och Dramatiskan. Hvardera
hade sitt album på nedersta ateniennehyllan,
och öfver pianot hängde ett stort porträtt af
Mozart. Fotografier i allmänhet tycktes vara
mannens svaghet. En beslagen ekkista på
fyra snidade ben innehöll en mängd dylika
från hans utländska resor och från National-
museeum, och utom ofvannämnda album funnos
ett for släkt och vänner samt ett för kung-
liga personer och stora andar ur den veten-
skapliga världen.
I ena hörnet af biblioteket stod rökbordet,
och däröfver hängde cigarrskåpet. Hvarenda
cigarr bar om magen det lilla bandet, som
tycktes säga: »Gif akt! Äkta havanna!»
I spelbordet fanns knappt en rispa och jeton-
lådan var ovanligt elegant.
För två år sedan hade grosshandlaren ord-
nat våningen och satt bo på ungkarlsmanér.
I nästan lika lång tid hade hans onklar och
tanter, kusiner och andra vänner haft ett oänd-
ligt besvär att skaffa det gedigna och eleganta
boet en härskarinna, men grosshandlaren var
obeveklig. Han ville ej riskera att bli kom-
menderad på baler och supéer, springa gat-
lopp med ljusa sjalar på armen, obligatorisk
sommarsejour vid Marstrand och Dalarö och
mycket annat. Och dessutom! Han var ej
kär i någon. Hvarför skulle han gifta sig,
då han kunde få slippa!
Dock kunde han ej dölja för sig själf, att
han haft minst lika stora lidanden att utstå
under dessa år, då han varit både husfader
och husmor.
Hans kokerska, som lagade utmärkt mat,
gaf honom ofta tydliga vinkar, om att hon ej
hade något emot att bli fru i huset, utan
tvärtom väntade det som en belöning för alla
fina middagar då gästerna druckit hennes skål.
En afton då han gick från teatern efter
2:dra akten, öfverraskade han sin städerska
och hennes gardist i den bästa salongssoffan
och med hvar sin anisette framför sig på
divanbordets plyschduk.
På något mirakulöst sätt försvunno två
damastdukar, och efter en middag söndérslogos
sex kaffekoppar med fat. I hans nya säng-
kammargardiner gick mal, och hans mörk-
bruna nattrocksknappar isyddes regelbundet
med hvit tråd.
Yid hvarje sådan liten förtretlighet tänkte
han på onklarnes tanter, men så mumlade
han i mustascherna: »Bah, kvinnfolk som
kvinnfolk!» och kom ändå icke ut med frieriet.
Midtemot grosshandlarn bodde hans vän,
häradshöfding Smedberg. Eu dag gick han
upp för att se om denne, som fått influensan.
»Nej, se du, hedersbror,» ropade denne
emot honom. »Så snällt af dig att titta till
mig. Du har väl stök hemma efter festen.
Voro alla onklarne och tanterna med?»
Grosshandlaren stod som fallen från sky-
arne och började undra, om influensan med-
förde synvillor och yrsel.
»Genera dig inte,» skämtade vännen. »Jag
fordrade ingen invitation. Jag kunde ju ändå
icke ha det nöjet att infinna mig.»
»Min käre vän,» talade grosshandlaren i
låg och faderlig ton. »Jag hade visst icke
fest i går. Var ju själf på middag hos Ehren-
heims och sen på Operan och Bydberg med
Günter. »
Ett ögonblick såg vännen djupt öfverraskad
ut, men så gaf han upp ett skallande skratt.
»Nej, för katten, då var det naturligtvis din
tjocka hushållerska, som festade, » och härads-
höfdingen, som studerat skuggspelet på rull-
gardinerna med en svag misstanke, om att
vännen Lundgren ändrat åsikt om varietéen,
fann episoden utomordentligt komisk, men ej
så grosshandlaren. Samma dag skickade han
till Idun följande annons:
Värdinna,
bildad, musikalisk och af god familj, erhåller
plats hos äldre ungkarl. Svar till »Allvar-
lig», Iduns expedition.
Han strök ut »äldre» ett par gånger, men lät
det slutligen stå, ty 40 år voro ej så litet,
och hans lilla måne var ej just så ungdomlig.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
