Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 11 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 IDUN
i13 CO
Iftjl
s ^ ÿ
§*f
ïœa
4? a fi
J*3“
(3
H
PI
î>
O
PI
1892
D:r Hedin har redan vunnit godt anseende för
föregående arbeten i samma art och torde nu ock
kunna påräkna en intresserad pubiik, då han går
att föra läsaren genom trakter, om hvilkas natur,
folklif och fornlämningar de flesta knappast ha en
aning. Arbetet illustreras rikt och utkommer full-
ständigt i omkring 12 häften.
En framtidsblick af Ismar Thiusen. Adolf John-
sons förlag. Bland den »framsynthetsliteratur»,
som uppkallats af Bellamys bekanta »En återblick»,
intager detta senaste inlägg ovillkorligen en högst
beaklansvärd plats. Den framtidsstat, som förfat-
taren skildrar, äger mycken trovärdighet just genom
sin frihet från fantastiska öfverdrifter, och, hvad
mera är, den äger i all sin nykterhet både skön-
het och poesi. Den intrig, omkring hvilken för-
fattaren fogat sina sociala framtidsdrömmar, verkar
med intagande idyllisk enkelhet, och arbetets läsare
skola därför helt visst finna sig angenämt under-
vållna på samma gång som uppbyggda af det-
samraas nyttiga syfte att genom kontrasterna på-
hisa olägenheterna i månget af vår nuvarande
samhällsordning och verka sporrande på enhvar
att göra sitt till för att uppnå detta högre sociala
ideal. Öfversättningen är verkställd med mindre
vanlig smidighet och omsorg af vår framstående
translator hr J. Granlund.
Våra barns lif och hälsa, af d:r Ernst von Brücke.
Adolf Bonniers förlag. Om någon, en bok för
alla mödrar! Författaren, en framstående Wiener-
läkare, betraktades som en bland samtidens för-
nämligaste auktoriteter på barnavårdens gebit, och
detta hans efterlämnade arbete har på original-
språket rönt en ovanlig framgång. Med allt skäl
kan det därför ock rekommenderas åt den svenska
allmänheten, så mycket mer som professor Abe-
lins bok om vården af späda barn länge sedan
utgått ur bokhandeln.
Ur den finska sången af L. Saxen (Fågel Blå).
Andra häftet. — Vi anmälde i fjol det förslå häftet
af dessa teckningar ur Suomis folkliga sång af en
författare, som ej bör vara obekant för Iduns
publik. Den nu utkomna delen står i intet afse-
ende sin föregångare efter, utan utmärker sig
genom samma beaktansvärda förijänster af ett
rent och välljudande versspråk samt smidig trohet
mot originalet, så att det naiva behaget hos Kante-
letarsångerna och de finska folkvisorna på intet
vis lidit af öfverflyttningen.
M
Bara en bonne.
Utkas t af
Cecilia JBååth-Holmberg.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
en i gatan nära invid promenaden, samma
gata, hvari den adliga familjen bodde, fanns
ett hus, hvars första våning låg ganska lågt öfver
marken. I ett af dennas med en reflexionsspegel
försedda fönster hade en annan ung flicka sin
arbetsplats, och härifrån såg hon dag efter dag
den ensamma främlingen gå förbi.
Till en början hade hon med en viss nyfikenhet
iakttagit henne, funnit den mörka dräkten vacker
och af särskild enkel elegans, funnit det krusiga
mjuka håret förtjusande och önskat riktigt få blicka
in i de oftast sänkta ögonen.
Hon hade skakat smått på hufvudet åt sina
väninnors tal om detta »dunkla förflutna», som
man anade hafva funnits långt borta i alpernas
land, och menat, att denna allvarliga främmande
kvinna, som så allena vandrade sin egen bana,
och soro tycktes så oberörd af både beundrande
och stickande blickar, helt visst bar en »sann»
kvinnas ädlaste prägel.
Och hon hade fattats af en ökuflig lust att lära
känna denna stadens »gåta», att dela hennes en-
samhet, att försöka förmå henne att le och skratta,
och försöka förjaga det drag af tung ledsnad, som
så ofta låg öfver den vackra röda munnen.
Och hon försummade numera aldrig att sitta i
fönstret just vid den tid, dä bonnen gick förbi
med det vackra gullhåriga barnet med det rosiga
ansiktet och de kalla ögonen.
I reflexionsspegeln såg hon henne redan på
långt håll; och bief hon en enda gång hindrad att
passa på, kände hon det nästan, som om hon
svikit en förbindelse. Ehuru hon, ännu ej lyckats
vinna mer än ett eller annat likgiltigt ögonkast
af främlingen, hade hon dock en känsla af, att
dem emellan rådde ett visst hemligt samförstånd,
och hon inbillade sig, att den unga flickan därute
skulle känna sig än mera ensam, om ej hon, hen-
nes okända vän, dagligen frän fönstret bragte
henne sin tysta vänskapsgärd af hjärtliga blickar.
Till slut var det också, som om dessa lifliga,
vänliga, halft frågande, halft bedjande ögon bakom
rutan lyckats genombryta den stela masken öfver
det fina ansiktet där ute, som om den unga
schweitsiskan förnummit den sympatiens makt,
som här tyst strömmade emot henne i detta för
ett söderns barn så kalla och ovänliga land, i denna
kvafva, trånga, gråa stad. Hon gick åtminstone
ej mera förbi, utan att nästan ofrivilligt se in; hon
blickade till en början förvånad, sedan litet ovisst
in i de grå ögonen innanför rutan; men snart
blefvo blickarne förtroliga ; det spända uttrycket
i dem försvann för ett leende af ömsesidigt igen-
kännande ; den mera formella böjningen på huf-
vudet öfvergick i en glad nick, och det dröjde ej
länge, innan den unga flickan därinne, klädd till
promenad, skyndade ut, då hennes fönsterspegel
visade, att den unga flickan därute sakta kom
gatan fram.
Ett utbyte af hjärtliga ord följde de hjärtliga
blickarna; flickan från fönstret sträfvade af all
makt att lefvandegöra sitt förråd af franska glosor
och vändningar; det gick knaggligt till en början;
man skrattade ömsesidigt åt misstagen; den en-
samma främlingens drag lifvades, läpparne logo,
så att de små mycket jämna och hvita tänderna
syntes; promenaden blef henne synbart ett dagligt
nöje, och äfven den reglementerade konversatio-
nen med lilla fröken, som ej fick försummas, gick
märkbart lättare och gladare.
Dessemellan berättade hon ljfligt och med lätt
bäfvande röst för sin intresserade följeslagarinna.
om sitt eget land; hon berättade om de »svarta
bergens» — Jurabergens —vilda majestät och om
den blå Neuchälelersjöns soliga stränder; hon be-
rättade om sin egen ungdom i detta land, där
rankan och sången trifvas, där glada och lyckliga
människor iefva, där granatblommans purpur lyser
fram mellan mörkgröna lagerlräd, där om våren
alla höjder äro klädda med allahanda löfträds unga
grönska, där de blommande fruktträden inhölja
nejden i ett hvitt. och rödt blomsterflor, smekt af
sjövindens ljumma fläktar, och där luften är fylld
af ljuflig doft.
Den främmande flickan drömde sig under dessa
samtal tillbaka till detla land; hon glömde den
verkliga omgifningen, den enformiga gången fram-
för den dystra byggnaden, hon gaf ej akt på dom-
kyrkoklockornas dofva klang, hvilken liksom rul-
lade ut öfver de höga trädens kronor: hon talade
om sitt eget hem, om kära fränder där långt borta
i den vänliga gamla staden vid den klara bergsjön
och med de snöhöljda Bernalperna söderut
Och det allvarliga ansiktet hade nu fått lif; de
blå ögonen sågo gladt och frimodigt omkring sig,
mötte de mötandes blickar, utan att egentligen se
dessa — fulla af nytt lefnadsmod ; känslan af att
vara så allena var försvunnen; det »gåtlika» öf-
ver hennes väsen var borta; det var en glad,
vacker, vänlig kvinna, som gick där, visserligen
en kvinna, som fick sitt bröd i andras tjänst, men
i hvarje tum en fin, en verklig dam.
»Ar det inte besynnerligt,» sade en af vänin-
norna, en af de vittra i staden, till flickan i fön-
stret, när dennas bekantskap med den schweitsi-
ska bonnen hunnit vederbörligen dryftas i väninne-
kretsen, Ȋr det inte besynnerligt, att det kan
finnas flickor, som begagna sig af andrås tjänare
för att gratis lära tala franska — hvad säger du
om sådant!»
Den tilltalade hade spärrat upp sina grå ögon;
ett ögonblick förstod hon ej meningen; därefter
flög det lifliga blodet upp i hennes ansikte, ögo-
nen gnistrade af harm, och hon stod i begrepp att
gifva ett häftigt svar, då väninnan med ett torrt,
retsamt skratt tilläde;
»Ja, ja, du, tag inte så illa vid dig — men vore
jag den schweitsiska bonnen, så skulle jag inte
låta locka mig att försumma mina plikter — hon
är betald att lära lilla fröken tala franska, men
inte för att ge andra gralislektioner.»
Åsyftad verkan var uppnådd: »gratis lära fran-
ska» — »låta locka sig alt försumma sina plik-
ter» — den unga flickans hjärta sved; hon hade
menat så väl och varit så lycklig, utan en aning
om den elaka tydning, hennes fritt visade sym-
pati för främlingen hade fått; och nu våndades
hon under smäleken, hon förebrådde sig sin feg-
het att ej bätlre kunna trotsa det dumma förtalet,
men hon kunde det ej ; hon kände, att hon ej
mera gladt och obesväradt kunde deltaga i schweit-
siskans dagliga promenad, hon kände, att hon
under denna ej skulle kunna uthärda de mötandes
hånfulla blickar, i hvilka hon skulle komma att
tro sig läsa: gratis––– låta locka––––
Ett par dagar var det glada flickansiktet för-
svunnet från fönstret, och ingen vänlig blick be-
svarade bonnens frågande och sökande ögonkast.
Om någon tid var hon dock där åter, men endast för
en enda gång, och hennes tårade ögon och sorgsna
skakning på hufvudet kommo henne därutanför
att studsa och synbart känna liksom ett styng
i hjärtat. När sedan det glädtiga sällskapet, den
nyförvärfvade vännen, ej mera kom ut pä prome-
naden, utan i stället helt och hållet försvann från
fönstret, blef den mörkklädda främlingens ansikte
åter allt allvarsammare, nästan ännu mera slutet
än förr,
Ögonen upphörde snart att söka ett sympatiskt
gensvar bakom fönsterrutan, de blickade åter kallt
och likgiltigt framför sig; läpparne buro samma
sorgsna drag och voro fast slutna utom under
samtalsöfningarna med den lilla; i solsken eller
i regndisig luft, dag efter dag, alltid samma timme
vandrade hon med denna upp och ned på den
breda gången i promenaden, och ej en enda blick
skänktes de alltjämt melodignolande ungherrarne,
»gåtan» hade åter slutit sig; ensamhetens tyngd
hade åter förjagat ungdomsglädtigheten och det
lekande väsendet.
Den unga kvinna, som så stilla och mörkklädd
vandrade bredvid barnet med del skimrande buck
liga hårsvallet, och som syntes så känslolös för
beundrande eller stickande blickar, var »bara
bonne — litet förmer än en vanlig barnpiga.»
Kvinnor i den periodiska pressens
tjänst!
Vi ha blifvit ombedda att härmed rikta en
uppmaning till alla kvinnor, som i större eller
mindre . utsträckning - arbeta i den . svenska
pressens tjänst, det de ofördröjligen
måtte om arten af sin. verksamhet meddela sig
med Damkomitén för Chicagout-
ställningen, Stockholm, som behöfver-
dessa uppgifter för den statistik, som tilt ut-
ställningen utarbetas,
Red. af Idun.
Iduns Uträttningsbyrå.
Som bekant har under Here år med Iduns Ex-
pedition varit förenad en Uträttningsbyrå, hvilken
ombesörjt alla möjliga uppdrag, som Iduns läsa-
rinnor behagat gifva densamma. Då emellertid
under de senare åren såväl Uträttningsbyrån som
Tidningsexpeditionens arbeten betydligt ökats och
de förra hotat att inverka hindrande på de senare,
har Iduns utgifvare bestulit ätt skilja de båda
affärerna från hvarandra och öfverlämna Uträtt-
ningsbyrån till en person, som på grund af sin’
affär synes- särdeles lämplig att öfvertaga den-
samma, enär han ju står i flitig korrespondens
med fruntimmersvärlden. Det ar hr Henric La-
batt; och genom att vända sig till llenric Labatts
Varuförsähdningsbyrå, till hvars annons i detta
nummer hänvisas, torde en hvar af Iduns läsa-
rinnor kunna få hvarje som helst uppdrag nöj-
aktigt uträttadt.,
Stockholm i nov. 1892.
Frithiof Hellberg. ,
Iduns utgifvare.
Innehållsförteekning.
Wilhelmina Strandberg; al’ H. L. Victorin. (Med .pot trätt.)
— En skärgårdssaga; poem af Wilhelm Åkerberg. — Med egna
ögon; af Laura Fitinghoff. — Blott för roskull; för Idun af
Sigrid Elmblad (Toivo.) — Skolskvaller ; af J. F—lm. — Blom-
mor; för Idun af Helena Nyblom. (Forts.) —Iduns julklapps-
basar. — Från farmors ungdom; berättad af henne själf och
för Idim uppteeknadt af Claes Lundin. 2. — Husmoderlig
almanack: November; af Stenia. — Ür notisboken. — Lit-
teratur. — Bara en bonne; utkast af Cecilia- Bååth-Holmberg.
(Slut frän föreg. n:r). — Kvinnor i den periodiska pressens
tjänst. — Iduns uträttningsbyrå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
