Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. 18 november 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 î DU N 1892
Den, som icke kan skämta, är olycklig; men ännu olyckligare är den, som endast kan skämta.
f. jllCKERT.
skrift att för en sinnessjuk så fort som möj-
ligt söka inträde vid ett af våra hospital
med ett lika bestämdt: »Skicka min arma
hustru, mitt barn, min mor till dårhuset —
omöjligt! Förr vill jag då underkasta mig
alla svårigheterna vid den käras vård här
hemma.» Och under detta motstånd mot lä-
karens ordination förloras en dyrbar tid, sjuk-
domen får utvecklas och är efter ett eller
par år obotlig. Ty — och detta kan ej nog
ofta upprepas — för utsikten till förbättring
är särskildt vid dessa sjukdomar af allra stör-
sta vikt, att den sjuke genast kommer under
den sakkunniga behandling och vård, som al-
drig under de gamla förhållandena i hemmet
kan beredas honom.
* *
*
Det erbjuder sig emellertid för det ömtåliga
sinne, som ej kan öfvervinna sin motvilja mot
den offentliga hospitalsvården, en annan ut-
väg att bereda en älskad sjukling den vård
han kräfver. Vårt land har nämligen äfven
några enskilda vårdanstalter för sinnessjuka.
Där är de sjukes antal vida mindre, hvilket
medgifver en mer individuel vård, de utgöras
till största delen endast af personer ur en mer
bildad samhällsklass och hvilkas sjukdom är
af lindrigare art. Men vården, som de er-
hålla, är lika sakkunnig och lika kontrollerad
som på ett af rikets allmänna hospital. Sådana
privata vårdanstalter för sinnessjuke få, enligt
nu gällande lagstiftning, om de vilja mottaga
mer än fem patienter, ej öppnas utan kongl.
m:ts tillstånd, hvilket åter förutsätter, att alla
anordningar vid anstalten af sakkunnig myn-
dighet undersökts och befunnits tillfredsstäl-
lande, att föreståndaren eller föreståndarinnan
är sin ansvarsfulla uppgift vuxen samt att
slutligen läkare på platsen öfvervakar och le-
der de sjukes behandling. Vi äga af sådana
anstalter för närvarande tre och bland dessa
mottaga två endast kvinnliga patienter.
* *
*
Den bild, Idun i dag lämnar sina läsare,
visar dragen af grundläggarinnan till den första
af våra nuvarande privata vårdanstalter för
sinnessjuka. Det är nu tio år sedan fröken
Sophie Hermansson å villan Holmehus i Malmö
öppnade en enskild vårdanstalt för nerv- och
sinnessjuka fruntimmer, sålunda afsedd för
kurativ behandling ej blott af sinnessjuka kvin-
nor, utan äfven af sådana, hvilkas lidande än-
nu blott består i höggradig nervositet.
Behofvet af en sådan anstalt var då stort,
föregående försök i samma riktning hade ej
utfallit rätt lyckligt, och platserna på hospita-
len voro ytterst svåra att erhålla till följd af
det stora antalet sökande. Särskildt funnos
högst få platser för sjuka af en högre sam-
hällsklass, platser, som berättigade till eget
rum, bättre kost m. m., de s. k. första-klass-
platserna. Beträffande kvinnor blef nu denna
brist i någon mån afhjälpt genom Holmehus.
Fröken Hermansson hade, då hon öppnade
denna anstalt, redan samlat en rik erfarenhet
på sinnessjukvårdens område. I tjugu år
hade hon oafbrutet egnat sig åt denna verk-
samhet och det på ett i hög grad framstående
sätt. Hon började sin bana vid knappt fyllda
tjugufem års ålder, då hon af dåvarande öfver-
läkaren vid Malmö hospital, den människo-
älskande och för sitt kall entusiastiske doktor
Salomon, kallades att öfvertaga föreståndarinne-
platsen vid hospitalets kvinnoafdelning. Dok-
tor Salomon skref till henne: »Jag har hört
omtalas, att Ni har intresse för sinnessjukes
vård. Har Ni också mod, kraft och sinnes-
styrka nog för detta arbete, så kom och hjälp
oss, kom ju förr desto hellre, i öfvermorgon,
i morgon!» Den unga kvinnan hade snart
fattat sitt beslut, och den 15 oktober 1861 — en
dag, som aldrig, har hon sagt, skall gå ur
hennes minne — gjorde hon sitt inträde vid Mal-
mö hospital och i den offentliga sinnessjukvår-
dens tjänst. Bedan efter fjorton dagaro prof-
tid befanns hon så lämplig för den lediga före-
ståndarinneplatsen, att hon, trots sin ungdom,
därtill utnämndes. Hon fick nu närmaste
ansvaret för bortåt hundra sinnessjukas vård
och tillsyn, hon erhöll ett tiotal sjukvakterskor
under sig och därtill en mängd ekonomiska be-
styr med patienternas arbeten och dylikt. Hu-
ru han skött det allvarliga och ansvarsfulla värf-
vet, därom vittnar, bland annat, den skrifvelse
till kongl. m:t, hvaruti direktionen för hospi-
talet rekommenderade fröken Hermansson till
någon offentlig utmärkelse, då hon, efter det
Malmö hospital blifvit genom ett kongl. be-
slut förvandladt till asyl, skulle under år 1879
lämna detta hospital för att öfvertaga enahanda
befattning vid det stora, nyanlagda hospitalet
vid Lund. Det heter i denna skrifvelse om
fröken Hermansson : »Till förstånd och hjärta
rikt begåfvad, har hon under fullt klar upp-
fattning af pliktens bud, med sannt kristlig
kärlek och fördragsamhet verkat i sitt kall
samt genom sina huldrika omsorger lämnat åt
läkaren det mest verksamma biträde i hans
hemödanden att återväcka till lif det domnade
förnuftet hos de olycklige, hvilka måst anför-
tros åt hans omvårdnad.» Medicinalstyrelsen,
hvars yttrande såsom öfverstyrelse för rikets
hospital kongl. m:t infordrade, vitsordade detta
direktionens omdöme, och fröken Hermansson
erhöll af kongl. m:t den medalj »för nit och
redlighet i rikets tjänst», som på porträttet
pryder hennes bröst.
Yid Lunds nya hospital arbetade hon en-
dast två år. Den högst ansträngande verk-
samhet, som hennes plats kräfde under denna
första tid, då den stora anstalten, mer än dub-
belt så stor som Malmö hospital, skulle iord-
ningställas, orsakade henne en svår sjukdom,
och hon såg sig nödgad att begära afsked från
statens och den offentliga sinnessjukvårdens
tjänst, där hon då verkat i tjugu långa år.
Efter ett halft års hvila öppnade fröken Her-
mansson den privata vårdanstalt för nerv- och
sinnessjuka fruntimmer, som hon ännu allt-
jämt förestår. Hon hade under sitt arbete vid
hospitalen allt mer kommit till insikt om be-
hofvet af en sådan mindre anstalt, ordnad mer
som ett hem; och lifvad af sitt gamla intresse,
satte hon nu planen i verket. Hon inköpte
en på Malmö stads område belägen villa, om-
gifven af en liten park. Här fick hon utan
svårighet kongl. m:ts tillstånd att mottaga tio
sinnessjuka kvinnor, och den 15 maj 1882 öpp-
nades anstalten. Platser där ha alltjämt varit
mycket eftersökta och arbetet har krönts med
stor framgång. Patientantalet ökades 1885 till
tolf.
Fröken Hermansson, som i dessa dagar fyllt
femtiosex år, har nu i trettioett år ägnat sig
helt och uteslutande åt vården af sinnes- och
nervsjukdomar. Den ledighet, hon under en
och annan sommarmånad kunnat få, har hon
begagnat till studier å hospital såväl i Norge,
Danmark och England, som inom sitt eget land.
Man kan förstå, hvilken fond af erfarenhet hon
sålunda skall hafva samlat, lifvad af det var-
maste intresse, rikt begåfvad till hufvud och
hjärta. De många, som hafva hennes kloka
och ömma omvårdnad att tacka för återvunnet
sinneslugo, kunna bäst vitsorda, hvad hon är.
Må hon ännu många år kunna fortsätta sin
ädla verksamhet för lidande medsystrar!
Vi hade önskat att ge en rikare och lifli-
gare bild af fröken Hermanssons verksamhet
och person. Vi begärde för sådant ändamål
af henne några materialier, men hennes an-
språkslöshet har gjort, att vi, såsom synes,
endast kunnat teckna de yttre dragen af detta
innehållsrika lif. Ur de rader, hon emellertid
tillskrifvit oss i ämnet, tillåta vi oss citera
följande, hvilket synes oss bäst vittna om den
anda, som lifvat denna kvinna under hennes
långa och svåra arbete i människokärlekens
tjänst.
Efter att ha omtalat sitt inträde vid så unga
år i hospitalsvårdens tjänst, säger hon: »Till ett
sådant arbete fordrades ungdomens mod och
förtröstan, ty det var ingen vandring på rosor
man bjöd mig på bland sinnessjuka och vilda
dårar. Min lifslycka har jag dock kännt spira
upp ur mitt arbete, och aldrig har jag ångrat,
att jag ägnat mig åt denna gren af sjukvårds-
kallet. Många, många af dessa kära, sorgsna
vänner har jag fått se blifva friska och
lyckliga, återskänkta till sin familj, att där
tillbringa återstående lefnadsdagar. Då jag
kännt mig trött af arbetets vedermödor, har
en liten ljusning i ett eller annat sinne bland
mina sjuka blifvit ett så stort fröjdeämne för
hjärtat, att jag åter med glädje tagit upp mina
plikters utöfning såsom vårdare, såsom trö-
stare.» Och hon slutar med följande ord:
»Min lilla anstalt har nu lyckligen fortgått i
tio år. Jag vill bekänna inför Gud och män-
niskor det nådefulla hägn vi, friska såväl som
sjuka, åtnjutit under denna tid. Vi ha varit
bevarade för alla olyckor — de sjuka äro ju
ej herre öfver sina handlingar — tillbud till
sorg och bekymmer ha ej uteblifvit, men med
Guds hjälp ha vi blifvit bevarade. Med Guds
hjälp! Detta är mitt lösensord.»
H. H.
■#)
Epigram.
För frestelsen hon först sig gifvit,
Och därför kvinncons skuld är störst,
Så sägs — men undras, hur det blifvit,
Om ormen råkat Adam först!
Snorre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0376.html
