Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 18 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 371
Jul och julkloppair.
tt julen står för dörren och julklapps-
köpandet skall begynna, det ser man,
om ej af annat, så af de profkartor
på lyxföremål, som utbjudas i alla butikfön-
ster. Hvem skall köpa allt detta utländska
kram? frågar sig enhvar, som med något all-
var tänker på lifvets förhållanden. »Kan
allt detta gå åt?» frågar sig den med dylikt
mera obekanta.
Men det går åt — det finnes köpare till
detta och mera därtill. De mycket omtalade
»dåliga konjunkturerna» förmärkas ej, då det
gäller prydnader och lyxföremål. Penning-
bristen försvinner alldeles inför de frestande,
onekligen mycket vackra och smakfulla mode-
sakerna. Men så gäller det ju också att
göra andra en glädje!
Gör man verkligen det? Ja, det är frågan
— that is the question. Först och främst,
är det någon glädje för den, som ger? Och
sedan - - är det någon glädje för den, som
får? Kanhända.
Likvisst hör man ju ofta, mycket ofta,
både den ena och andra beklaga sig öfver
svårigheten att »hitta på» någon lämplig jul-
klapp. An är det så — och detta är nu-
mera det vanligaste —- att öfverallt lyxartik-
lar äro hopade i den grad, att det gränsar
till det omöjliga att finna något nytt eller
något präktigare än det gamla. Än åter är
den, som skall begåfvas, kinkig, kritisk eller
öfverroätt på allt, som står att köpa. Och
att gifva något enkelt eller nyttigt, om det
aldrig så väl behöfdes, räknas i allmänhet
för en förolämpning. Och när år efter år
julklappar skola gifvas af samma personer åt
samma personer, så blir det till slut en tryc-
kande pålaga, som man helst ville vara af
med. När härtill kommer, att julklapparna
med hvarje år måste ökas i mängd och dyr-
barhet, kan man ej undra på, om mer än en
familjefader med bekymmer skulle motse ju-
lens annalkande.
Hvad åter vidkommer dem, som få jul-
klappar, är tillfredsställelsen ej heller alltid
obetingad. Om också mera sällan förekom-
mer, som en gammal historia förmäler, att
en familj öfverraskas med fem sockerskålar,
så händer det dock, att öfverraskniDgen, om
ej egentligen oangenäm, måhända blir rätt
besvärlig. Man får saker, som ej behöfvas,
som ej passa i den öfriga omgifningen, eller
man får dem af personer, som man ej gärna
vill stå i förbindelse hos, eller man får all-
deles oförtjänta gåfvor.
Men äfven antaget, att både den som ger
och som får erfar ett oblandadt nöje af gåf-
van, så är det ändå starkt fråga om, huru-
vida det är rätt att slösa en hel del pengar
på inköp af lyxföremål och öfverflödiga sa-
ker. Synnerligast gäller detta det utländska
kram af alla tänkbara och otänkbara slag,
som i långa banor införes i landet, glittrar i
oräkneliga butikfönster och förleder till an-
vändandet af penningar, för hvilka kunde
finnas vida bättre bruk. När man ser ut-
bredt inom väldiga spegelrutor dyrbarheter
och grannlåter af alla tänkbara slag, afpas-
sade för alla stånd och åldrar, och betänker,
hvilka oerhörda summor allt detta represen-
terar, hvaraf naturligtvis största delen måste
gå tillbaka till produktionsorten, så blir man
nästan förfärad. Hvad har väl vårt fattiga
land att i utbyte mot allt detta gifva dessa
stora kulturländer, hvilkas lysande glitter or-
dentligt öfversvämmar oss? Denna fråga må-
ste man göra sig, och man måste få ett gan-
ska nedslående svar. Ännu värre blir det,
om vi fråga vidare: Hvad nytta har vårt folk
af denna lyx? Är den förädlande, bildande,
gagnelig på ett eller annat sätt? Svaret på
denna fråga gifver sig själft, men det är icke
angenämt att höra.
Skulle det ej kunna gå an att organisera
en liten strejkrörelse i denna riktning? Skulle
icke förståndigt folk och folk, som vill anses
förståndigt, kunna komma öfverens om, att
i dessa tider, då så mycket nöd stirrar emot
oss, då allt är tryckt och stillastående —
inskränka antalet af de köpta julklapparne,
framför allt af det utländska kram, som
visserligen blänker och uppväcker ögonens
begärelse, men hvars verkliga värde dock så
föga motsvarar hvad man betalar därför, un-
der det den skada, som däraf i det stora
hela anstiftas, sannerligen är oberäknelig?
Jag tror bestämdt, att det går an, och att
ingen förlorar därpå, utom importörerna, och
de måste ju stå sitt kast och lära sig, att af
skadan blir man vis.
Någon utropar nu kanhända: »Sist skref
en knarrig misantrop mot julgranarna ■— nu
kommer en ännu värre och vill taga ifrån
oss julklapparne! Skola vi då förlora all vår
julglädje!» Värdaste! Missförstå mig ej! Jag
vill ej taga bort julgåfvorna —jag vill blott
inskränka dem inom rimliga gränser och rim-
liga kostnader. Jag vill ej heller taga bort
julglädjen, den ljufliga, välsignade julglädjen,
och ej heller de yttringar däraf, som omfatta
julgåfvor — jag vill blott leda denna glädje
i det rätta spåret, då den för mig och för
mången synes vara kommen på villovägar.
Jag vill blott påminna om, att julgåfvor, som
ursprungligen voro en yttring af glädjen öf-
ver den bästa gåfvan i himmel och på jord,
nu börjat få så mycket af det jordiska, att
det är fara värdt, att julen blir blott en pen-
ningens fest och icke, som den borde och
skulle vara, en hjärtats och känslornas högtid.
Mathilda Langtet.
Giftermålsagenter.
ii.
Hennes nåd.
Ï
den lilla stad, hvarest hon som frånskild
hustru bodde i fiere år, hade man nästan
glömt hennes namn för den osmakliga titeln
»hennes nåd», hvilken hon lagt sig till, då
hon gifte sig med en adlig militär, samt lyc-
kats få behålla, äfven sedan äktenskapet blif-
vit upplöst.
Hon hade inga barn, men var däremot
försedd med en hel skara fattiga brors- och
systerbarn, som hon sysselsatte sig med att
»placera» i rika familjer; flickorna såsom
«sällskap», »lektricer» o. d. i hem, hvarest
»där var tillgång på manligt umgänge, med
utsikt till giftermål och försörjning»; de unge
männen såsom »umgängesvänner» i de rikaste
borgarfamiljerna.
På detta sätt hade hennes nåd verkligen
lyckats att få flere af sina skyddslingar bort-
gifta, och det är föga troligt, att hon under
denna tid drog någon ekonomisk vinst af
dessa affärer, som hon sköte med en förvå-
nande skicklighet.
Men bland de giftermålskandidater, som
hon ännu hade på lager, fanns en aflägsnare
släkting till henne, en landtjunkare med ett
vackert, klingande familjenamn och en öfver-
intecknad egendom, ett stort rykte för dum-
het i förening med kärlek till glaset, och det
var han, som kom hennes nåd på den tan-
ken, att hon själf borde kunna förtjäna pen-
ningar på de giftermålsaffärer, hon inledde.
Han kom nämligen till henne, samma dag
som han hämtat sig en korg hos en greflig
kusin, och föreslog hennas nåd helt tvärt att
mot en viss provision af den flickas förmö-
genhet, som hon lyckades »snoka upp», skaffa
honom en rik fru och det så fort som möj-
ligt för att »förarga kusin Lovisa».
Hennes nåd älskade penningar, tog därför
sakon i öfvervägande, och hennes tankar fast-
nade genast vid en granne, den tjuguåriga
änkan efter en såp- och tvålfabrikör.
»Men, min nådiga tant, mannens döds-
annons stod ju i tidningarna under förra vec-
kan,» utbrast landtjunkaren häpen.
»Just denna omständighet faller sig bra.
Den unga damen — ty hon är en dam med
nobel hållning — står fullständigt ensam —
alla hennes anförvandter ha emigrerat till
Amerika — och det kommer icke att dröja
en månad, innan hon är belägrad med friare :
det gäller därför att komma först till kvarnen
och få först malet. Har du någonsin sett
den unga damen?»
»Ja, på teatern ett par gånger — Mörkt,
vågigt hår, bruna ögon — Vacker, icke
sannt?»
»Rika damer äro alltid vackra i skuldsatta
herrars ögon. — Men du har naturligtvis
tuttat eld vid hennes första anblick, kämpat
mot din vanvettiga kärlek och slutligen stått
i fara att söka glömska i — drufvans safter.
Men nu, då din älskade är fri —»
»Nej, ta mig — förlåt tant! — om jag
vågar mig på att berätta henne denna hi-
storia!»
»Det behöfver du icke heller, min gosse;
du håller dig grannlaga i bakgrunden, tills
guldfågeln är i garnet. Ah, en titel, sådan
som du kan bjuda för detta mamsell Nilsson,
skall göra effekt i den tafla, som jag kommer
att måla för henne, och det redan i morgon
dag!» — —
Hennes nåds beslut blef verkligen till hand-
ling, men effekten däraf blef helt annorlunda,
än hon föreställt sig, ty den unga eukans
tacksamhet öfver »kondoleancevisiten» förbyttes
till harm, så fort hon fick klart för sig hvad
som egentligen åsyftades därmed, och gifter-
målsagenten fann sig föranlåten att betydligt
afkorta sitt besök.
Hon skulle möjligen hafva förnyat både
detta och »anbudet», om icke olyckligtvis en
af änkans väninnor, som besökte henne, flytt
in i matsalen vid hennes nåds ankomst och
där lyssnat till hela samtalet samt sedermera
— retad af sin väninnas förtegenhet — be-
rättat historien ute i staden.
Detta nederlag blef ännu förargligare genom
giftermålskandidatens oförsiktighet att förtro
en af sina närmare bekanta hela planen med
alla dess detaljer, och detta redan innan den
strandat, hvadan denna händelse, i förening
med vissa andra förhållanden, gjorde, att hen-
nes nåd flyttade från staden och bosatte sig
i ett af våra grannland.
Hon var så godt som glömd i sin forna
hembygd, då hennes namn åter dök upp,
äfven nu i. förening med en giftermålsaffär.
En af hennes forna yngre manliga umgän-
gesvänner hade genom ett öfverdådigt lefnads-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
