Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 47. 18 november 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376 i DU N 1»92
> g * o
«:
SÖ
=h
fc JE
!<* bo
«r. g
iw «
ïKg
85
(5
►1
H
14
>
O
n
Ursprungligen var han vetenskaplig forskare,
men då det ej gaf bröd nog, blef han dessutom
lärare och föreläsare.
Hans kärlek till kunskaper, liksom han skarpt
utbildade skönhetssinne, känslighet och snabba
uppfattning tyoktes ha gått i arf till dottern.
Äfven till det yttre liknade hon honom, med
bred, intelligent panna, djupt liggande kloka ögon
och känslig mun.
Vacker var hon ej — såg ej ens bra ut — men
man glömde ej lätt detta viljekraftiga, uttrycks-
fulla ansikte.
* *
*
Först när hon tagit bördan på sig, förstod hon,
hur tung den var.
Om förmiddagarne läste hon i en skola, om
eftermiddagarne gaf hon privatlektioner, och kväl-
larne ville ej förslå till att laga syskonens kläder,
hjälpa dem med läxläsningen och se om hemmet.
Arbetet var henne kärt och skrämde ej, men
hvad som förtog modet var bristen på öfverens-
stämmelse med modern.
Förr hade fadern ställt sig emellan och skymt
bort hennes litenhet. Nu. såg hon henne sådan
hon var — fåfäng, skrytsam, egoistisk och for-
drande — och när hon såg, var det ej allenast
med egna ögon, utan liksom med den bort-
gångnes.
»Hvad han måtte ha lidit! Hur kunde han
vara så fördragsam?» Därpå tänkte och grubb-
lade hon. »Att inte kunna älska sin mor — att
arbeta på det dag och stund och inte kunna —
stötas bort åter och åter bort som af tusen nål-
stygn.» Det var detta, som pressade ner henne
och stal hennes kraft.
Syskonen voro tre. Två gossar i slyngelåren
och en flicka på tolf år.
I bröderna ville hon se fadern gå igen. Deras
studier och framgångar intresserade henne mer
än allt annat, och på dem hoppades hon, oaktadt
modern i svaghet och oförstånd gjorde allt för
att motarbeta henne.
Lilly — systern — var strålande vacker, mjuk
och behaglig, och mer än allt annat tryckte henne
tanken, att hon kunde gå förlorad genom den
ständiga samvaron med modern, tion försökte
tränga sig emellan dem, men misslyckades och
blef behandlad nästan som en fiende.
»Arbeta och slita för att skaffa dem ett lugnt,
angenämt lif eller tillfredsställa deras fåfånga, det
får jag, men af tillgifvenhet eller tacksamhet sy-
nes intet spår,» tänkte hon ofta.
Hennes sinne blef bittert, hennes väsen kärft
och slutet liksom faderns. Ibland grät hon öfver
sig själf, sitt hårda sinne och glädjelösa lif, och
allt oftare kom det öfver henne en längtan att
kasta ifrån sig alltsammans och lefva lifvet för
egen räkning.
Alltid var det tvänne slocknande, hjälplösa,
bedjande ögon, som manade henne att taga oket
på och gå framåt, tills hon stupade — liksom han
aort * *
*
Så hade åren gått. Hon hade blifvit gammal
och såg sliten ut, och denna vår var det ute med
hennes krafter, det stod ej till att dölja.
Gossarne lågo vid akademien, och hon saknade
deras hurtiga väsen och sällskap, mer än hon ville
erkänna ens för sig själf.
När de voro borta, kom hon också liksom när-
mare de små andefattiga intressen, mor och syster
omfattade som lifsvillkor, och pinades dubbelt.
Lilly var ganska mycket med — ehuru ej^ i den
finaste société — och modern lefde upp på nytt
i hennes triumfer. Att skaffa henne en man med
förmögenhet och samhällsställning hade blifvit
hennes lefnadsmål.
Agnes säg nog af koketteri och småknep för att
bli sjuk af vämjelse — och sjuk var hon, det
sågo alla utom hennes närmaste.
Hon arbetade som vanligt, utan att ge tapt, tills
hon svimmade i skolan och fördes hen mera död
än lefvande.
Sedan hon legat till sängs ett par dagar »för
att hvila upp», tog hon i som förut.
Lilly hade suttit hos henne en afton och smekt
hennes feberheta händer samt lagt kompresser
på det värkande hufvudet. Hon smålog vid tan-
ken därpå — det kunde vara behagligt nog att
ligga sjuk.
Hon behöfde vara frisk, för de sinas skull, och
en dag gick hon för att rådföra sig med doktor
Verner, en bepröfvad vän till hennes far och den
enda människa hon kunde tänka på att anförtro
sig till — om det behöfdes.
Hon kände honom för väl att låta skrämma sig
af det bistra gråskägget, de skarpa ögonen och
det tvära sättet, ty hon visste, hur varmt hans
hjärta klappade för mänskligheten.
Han hade en stor praktik — den största i hela
staden — men inte särdeles inbringande, ty han
hjälpte helst för att hjälpa och behöfde ej arbeta
för bröd, ensam i världen som han stod.
Det var ej svårt att se, hur välkommen hon blef,
eller att han glömde sina andra patienter af in-
tresse för allt, som rörde henne.
»Fullkomlig hvila — en utrikes resa eller en
längre vistelse vid en badort är hvad ni behöfver,»
sade han afgörande, i det han klappade hennes
hand.
»Det ena är lika omöjligt som det andra,» sva-
rade hon med ett svagt leende.
»Få se!» återtog han uppmuntrande.
Resa! Med ens kom det öfver henne en våld-
sam, stormande längtan efter frihet, luft, ljus,
skönhet, glädje! Efter allt detta, som hon glömt
att sakna, därför att hon ej fått tid tänka på, att
det fanns.
Hon blef varm om hjärtat samt gick fort och
spänstigt, som vore hon redan återställd. Det
var också en sådan härlig vårdag!
När hon kom hem, såg hon genast på den si-
denfodrade ytterrocken och eleganta spatserkäppen
i tamburen, att konsul Brink var på besök.
Hennes läppar krökte sig föraktligt — så kom
det som ett smärtsamt uttryck i ögonen.
Hon hade helst velat gå in till sig, utan att
träffa honom, men dörrarne till förmaket stodo
öppna, och han hade redan sett henne.
Hennes hälsning var knappast höflig.
Han var storväxt, med rödlett, fylligt ansikte,
mörkt vågigt hår och hvita tänder. »En grann
karl» var allmänna omdömet, »men dum och in-
bilsk» tilläde mer än en. (Forts.)
JSSt,
En liten nätt förtjänst tilljul!
En hvar af Iduns ärade läsarinnor kan genom
att bland sina bekanta försälja Iduns julnummer lätt
förtjäna in prenumerationsafgiften för Idun till nä-
sta år.
Nämnda julnummer utkommer liksom föregående
år med omkring 30 sidor, denna gång med bidrag
af mer än ett 30-tal författare och författarinnor,
däribland Here af vårt lands förnämsta, Sålunda
kunna vi nämna Cecilia Bååth-Holmberg, Sigrid
Elmblad (Toivo), Amanda Kerfsiedt, Ellen Key, Sel-
ma Lagerlöf, Mathilda Langtet, Vilma Lindhé, Char-
lotte Lindholm, Helena Nyblom, Mathilda Roos, Anna
Wahlenberg, Josefina Wettergrund (Lea) och Eva Wig-
ström (Ave) samt Ernst Beckman, A. U. Bååth, Daniel
Fallström, OskarLeverlin,WernervonHeidenstam,Ernst
Lundquist, Georg Nordensvan, Johan Nordling och
Birger Schöldström m. fl. Textbidragen komma att
illustreras med nära ett 40-tal teckningar af Jenny
Nyström, Viktor Andrén och Edvard Forsström m.
fl. framstående artister,
Iduns julnummer torde sålunda i år liksom före-
gående år varda ej blott den ojämförligt rikhaltiga-
ste, utan ock den i literärt hänseende mest framstå-
ende af alla jultidningar. Priset är det oaktadt satt
lika lågt som förut eller till
endast 50 öre,
hvilket torde kunna betraktas som särdeles billigt
för så mycken god och underhållande läsning, där-
till illustrerad. Som bekant erhåller hvarje abonnent
på Idun ett dylikt julnummer gratis.
Vid köp af minst 5 ex. lämnas dessa för 1 kr.
50 öre (= 30 öre pr st.), 10 ex. 2 kr. 50 öre ( =
25 öre pr st.), 20 ex. 4 kr. 50 (= 22’h öre prst.),
30 ex. 6 kr. (= 20 öre pr. st.), 50 ex. 9 kr. ( =
18 öre pr st.) och 100 ex. 15 kr. (=15 öre pr st.).
Att tidningen lämnas till detta fabulöst billiga
pris beror därpå, att den tryckes i en kolossal upp-
laga, och att utgifvaren mindre afser att på den-
samma göra sig en förtjänst, än att göra tidningen
känd i så vidsträckta kretsar som möjligt till års-
skiftet.
A rekvisitioner på mindre än 5 ex. lämnas in-
gen provision. Alla rekvisitioner måste åtföljas af
kontant likvid. Efter den 5 december mottagas inga
beställningar.
De, som hafva tid och lust, kunna sålunda lätt
förtjäna in prenumerationsbeloppet för Idun till nä-
sta år.
Med utmärkt högaktning
Frithiof Hellberg,
utgiïvare al Idun.
Från Iduns läsekrets.
Herr redaktör!
Iduns läsarinnor få så många råd och anvisnin-
gar, få del af så många rön och erfarenheter på
alla områden, som röra kvinnan, allt detta fram-
lagdt och framsagdt på ett vackert och korrekt
språk, utgånget från den bildade kvinnans penna
och skrifbord. För en gång må de äfven lyssna till
En röst från Hötorget.
Jag gick där i dag utefter den rad af gummor,
som sitta där, säljande viskor, vispar och blommor ;
köpte en liten bukett grönt här, en liten gräsknippa
där och stannade till sist hos en gammal fryntlig
gumma och såg på hennes både färgade och ofär-
gade gräs och eterneller.
Sedan jag frågat efter priset på en knippa skära
sådana och fått besked därom, anmärkte jag :
»Jag tycker frun är bra dyr på en sådan liten
knippa.»
Men »frun» log på ett mycket knipslugt sätt och
svarade: »De’ kostar så mycke’ te varafru,si, såjag får
lof att ta’ bra betaldt, men» — hon nickade me-
nande, och på samma gång humorn lyste i hvarje
skrynkla på hennes gamla ansikte, såg hon mig är-
ligt och trofast i ögonen — »de’ hjälper inte ändå;
jag har inte kommit längre än i den här raden för
de’, jag, fast jag setat här å sålt så många år. Och
därför, vet frun, är de’ nog bäst, att så länge jag
sitter *här, bara vara »gummant.t
»Och det till en hedersgumma!» kunde jag ej låta
bli att utbrista. Men jag anmärkte också, att dock
inte alla gummor tyckte om att kallas vid det
namnet.
»De’ ä’ fruarnas eget fel,» försäkrade gumman be-
stämdt och tvärsäkert. — »Låt bli att kalla hvar-
enda traskärring, ni talar vid, å hvar gumma, ni
köper något af, för fru — — — De’ ä’ alldeles pa
samma sätt med de’ som med fruarnas jungfrur,
ska’ jag tala om. Jag skrattar så godt för mej själf,
när jag sir i tidningen, hur fruarna annonsera efter
landsflickor. De’ ä’ så danna efter sådana, gu’be-
vars — inga andra vill dom ha — tycker nå’n de’!
Nå, så få di en landsflicka.
En så’n har emellertid inte så godt om klädnin-
gar å ombyten, inte, å så får hon kanske snart en
af fruns egna klädningar, som är utstyrd å garnerad
på alla möjliga sätt. Och flickan, som kanske al-
drig haft annat på sej förr än räta å släta bomulls-
kjolen, blir ju nu så fino som själfva frun — i sina
egna Ögon förstås. — A till den där granna kläd-
ningen passar till slut inte sjaletten — å så går
frun själf sta’ å hjälper henne köpa en halt, eller
också kanske hon får en af fruns hattar, som ä’ bå’
plymer och rosor på och som brätten ä’ uppvikta
på i alla möjliga tokiga fasoner.
Ja, så duger hos flickan inte det sättet — å inte
de’ talet, för de’ ä’ så »bondskt», å många gånger
blir hon utskrattad till å med — å inte duger de’
te vara så, när hon ska’ gå in å passa opp — å
inte duger de te o vara så, när hon ska’ följa frun
till torget.–––-A hur frun arbetar å bråkar me’na,
gör hon landsflickan till slut till en riktig pippinett
stoekholms/rofere.
Men se’n ä’ de’ frun, som beskärmar sej öfver,
huru högfärdig hennes jungfru blifvit å ’så fin hon
vill vara — å undrar å undrar, hur de’ kommer sej,
att så fort flickorna komma till Stockholm, blir de’
alldeles bortkollrade.
Efter ett år — å mindre me’ — får den där högfär-
diga flickan flytta, å så annonserar frun efter en
landsflicka igen — å så går det till år efter år.
Frun får inte tycka illa vara nu» — slutade gum-
man — »att jag är så här frispråkig och framtalig,
men si, jag har sitt å hört de’ där så ofta, så jag
kan inte låta bli te säja ut min mening åt fruarna
själfva — när de’ ä’ nå’n, som vill höra på, förstås.»
Tycka illa vara/ Jag tyckte tvärt om, att det
låg så mycket sanning och lärdom i denna gum-
mans mening, att jag ville göra den känd för en
större krets, än hvad gumman själf kan genom att
säga ut den till en och annan fru, som har tid och
lust att stanna på Hötorget och lyssna till en gam-
mal granrisgummas reflektioner.
gummans kund.
Innehållsförteckning.
Sophie Hermansson; af H. H. (Med poiträtt.) — Epi-
gram; af Snorre. — Jul och julklappar; af Mathilda Langtet.
— Giftermålsagenter. II: Hennes näd ; af Ave. — Jag sökte
din bild förjaga; poem afHugo Gyllander.—Sonja Kovalevsky,
lecknad af A. C. Lefder-Cajanello ; af Georg Nordensvan.
Iduns julklappsbasar. — Att skrifva dagbok ; ett litet inlägg
mot uppsatsen i samma ämne i n:r 45, af Johanna. — Blom-
mor ; för Idun af Helena Nyblom. (Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och musik. — Efterskörd; berättelse af Vilma
Lindhé. — En liten nätt förtjänst till jul. — Från Iduns läse-
krets.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0382.html
