Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 25 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kärleken, huru oegennyttig den än är, behöfver alltid något mera än att bringa offer — den vill älskas igen.
jj p. jloSTRUP.
¥¥¥¥¥¥¥¥#¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥?¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥¥»¥¥?¥¥¥
högt för föräldrarne nr Fryxells svenska histo-
ria. — Polens olyckliga resningförsök vintern
1862—63 och dansk-tyska kriget 1863—64
gjorde på den tänkande, lifliga trettonåringen
de djupaste intryck. Ar 1865 flyttade famil-
jen Wästfelt till Stockholm, där Augusta sedan
åtnjöt undervisning i en af de förnämsta skolor-
na. — Varmhjärtad och begåfvad klädde hon
nog som oftast sina tankar i ord, än i bunden,
än i obunden form, men anspråkslös och till-
bakadragen som hon är, gömdes dessa opus fort
undan allas blickar längst bort i skrifbordslå-
dan. Några af dem hafva dock sedermera
blifvit framdragna och synliga i den afSv. kvinno-
föreningen 1886 utgifna kalendern »Hervor»
samt i en barnbok, utgifven på Beijers förlag
1890, kallad »Ur historien och sagovärlden».
En bland Augusta Wästfelts största egenska-
per är dock hennes okufliga energi, hvilken,
sedan hennes första tidningsartikel, den här
ofvan omnämnda, vardt synlig, städse koncent-
rerat sig kring det vackra målet: fosterlandets
försvar, och genom hvad hon för denna sak
verkat, har hon visat oss, hvad kärlek i för-
ening med en god vilja kan uträtta.
Vintern 1883—84 hade på Augusta Wästfelts
initiativ åtskilliga fosterlandsälskande kvinnor
börjat intressera sig för bildandet af en svensk
kvinnoförening till fosterlandets försvar, och
den 9 april 1884 sammanträdde också ett
större antal likasinnade kvinnor samt konstitu-
erade sig till en förening under namn af
Svenska kvinnoföreningen. Samma dag blef
ett af 142 i olika delar af landet bosatta kvinnor
undertecknadt upprop infördt i de allmänna
tidningarna. Uppropet framhöll såsom förenin-
gens främsta mål att »lägga i dagen det varma
intresse, hvarmed den svenska kvinnan tager
del i fosterlandets viktigaste fråga, men äfven
att genom föredöme i offervillighet öfverallt i
Sveriges bygder väcka till lif och underhålla
känslan för fosterlandets frihet och själfständig-
het, liksom för de plikter, som i detta afse-
ende åligga alla, man eller kvinna, hög eller
låg, rik eller fattig.»
Mänga sanna fosterlandsvänner gladde sig
åt den svenska kvinnoföreningens uppkomst och
begynnande verksamhet, men många voro äfven
de, som med misstro, ja, hån både i tal, skrift
och tryck bemötte föreningen i sin helhet och
ofta äfven de enskilda medlemmarne däraf.
De funno3 ock, som blefvo så skrämda, att de
ej vågade kvarstå i föreningen. Den som dock
ägde mod och kraft att hålla ut var Augusta
Wästfält, hvilken blifvit vald till sekreterare i
föreningens styrelse och såsom sådan fick så
att säga kläda skott för icke blott styrelsen,
utan för hela föreningen. Med oändligt tålamod
mottog hon hån och motsägelser, alltjämt
arbetande för sitt mål, viss om den goda sakens
slutliga seger. Och icke blott hos sig själf
uppehöll hon modet, hon förstod äfven att hos
andra ingjuta intresse samt att, där detsamma
slappats, å nyo upplifva det och stärka till fort-
satt arbete för föreningens mål. Otaliga äro
de handbref, hvilka hon såsom uppmuntrande
hälsningar utsändt till Sveriges olika bygder,
och ofta hafva genom hennes ord de vacklande
blifvit återförda till kampen mot den likgiltig-
het, som så länge förlamade vårt folk. Det
gick icke fort för Svenska kvinnoföreningen
att vinna terräng, men så småningom har den
dock vunnit mer och mer erkännande och hade
den 26 oktober 1889 den uppmuntran att från
chefen för fortifikationen få mottaga en anhål-
lan, att föreningen för sina medel ville inköpa
den för Vabergets befästande nödiga marken.
Med anledning häraf beslöt föreningen vid all-
mänt årsmöte i november samma år att af
sioa samlade medel ställa till h. m:t konungens
förfogande den för den omtalade markens inköp
erforderliga summan 24,000 kronor.
Då . den Allmänna försvarsföreningen 1889
började sin verksamhet, var det med Svenska
kvinnoföreningens lokalkomitéer såsom grund
och stöd, som den framträdde, och säkert kän-
des detta erkännande af »det starkare könet»
godt för de inom Svenska kvinnoföreningens
led förr så ofta förkättrade kämpande kvinnorna.
Det är snart nio år, sedan Svenska kvinno-
föreningen först bildades, och i de olika af
sekreteraren författade årsberättelserna kan man
följa dess arbete och utveckling steg för steg.
Glädjande är att se, det den särskildt de sista åren
vunnit mänga flere medlemmar och låogt större
sympati än förut. Af detta års räkenskaper
framgår, att föreningen snart har samlat de
100,000 kronor, som hon föresatt sig såsom
sitt första materiella mål, utgörande ett bidrag
till fästningen KarL-borgs fnllbordan, och torde
detta resultat öfverallt böra framkalla både
beundran och tacksamhet.
I årsberättelsen för 1891 skrifver Augusta
Wästfelt några beaktansvärda ord, hvilka vi
här anföra: »Man talar nu för tiden så mycket,
kanske mer än nödigt är, om kvinnans rättig-
heter; den allra största, den dyrbaraste af dem
alla har hon redan, den att i hemmet upp-
fostra sina barn och där i deras unga hjärtan
nedlägga gudsfruktans, fosterlandskärlekens och
pliktkänslans ädla utsäde. Det är således i kvin-
nans hand, som nationens öde i viss mån hvi-
lar, ty om än männen styra staten, är det
dock kvinnorna, som uppfostra männen och
gifva gossens själ den första, måhända för all-
tid afgörande riktningen. Ingenting är därför
viktigare än att hos Sveriges kvinnor ingjuta
en varm och lefvande fosterlandskärlek, och
ingen tillfredsställelse kan heller för föreningen
gifvas större än den att se sina ansträngningar
i detta afseende krönta med framgång.»
Heder åt den kvinna, som så tänker och
handlar, och som offrat sitt intresse, sin tid
och sina krafter på detta Bätt såsom frivillig
i fosterlandets tjänst! Hennes arbete skall
bära rika frukter !
Vi hälsa henne och den svenska kvinnoför-
eningen, hvars stiftare och stöd hon är, med
Wennerbergs ord till dem :
Förfäras ej du lilla hop, gå fram!
Ett hopp som ditt ej komma skall på skam,
Och slutlig seger skall din kärlek vinna,
Gud signe dig, du ädla svenska kvinna!
E. F.
Må vi göra kviDnan rättvisa, hon sätter
ofta i verket det goda, som mannen nöjer sig
med att framkasta förslag till.
Aug. Gayard.
I »skvallerfrågan».
^|§j|nder rubriken »Skolskvaller» märkes i ett
af Iduns senaste nummer en läsvärd ar-
tikel af märket J. F—lm, hvilken förauledt
undertecknad att gripa till pennan för att med
några ord behandla det intressanta ämnet,
synnerligast som det tyckes mig, att förf. mera
tänkt på och afhandlat det fördömliga i att
lärares sympatier och antipatier göra siggällaDde
vid undervisningen än själfva »skolskvallret».
Ehuru fullt ense med förf. vill jag dock
yttra några ord till deras försvar, hvilka
möjligen kunna blifva föremål för klander i
detta afseende. Antag till domes, att i en
klass finnes en lärjunge, som ej blott ådaga-
lägger lättja och håglöshet, utan äfven ständigt
är ledare och deltagare i alla förekommande
streck. I början har man förlåtit honom och
efterskänkt straffen, då ban förefallit ångerfull,
men sedermera har han för hvarje gång straf-
fats allt strängare. Nu vill man, att läraren,
fastän han väl vet, huru nämnde lärjunge upp-
viglar de andre, huru han, så fort lärarne
vändt ryggen till, gör narr af dem, och fastän
han ser, hur trilskt och ovänligt han beter
sig, trots allt skall bemöta honom på alldeles
samma sätt som den flitige och artige lärjun-
gen. I annat fall heter det å den »förfördela-
des» sida: »Ja, jag har ett sådant mothåll,
så...,» fastän lian väl vet, att han med flit
och ett godt uppförande skulle kunna återvinna
sin lärares förtroende.
Isynnerhet får man ofta höra oförståndiga
mödrar säga : »Min stackars gosse har ett så-
dant mothåll af den och den läraren, han var
en gång med om ett litet spratt, man vet ju,
hurudana pojkar äro, de mena ju aldrig så
illa.» Sålunda skapas en opinion för de »stac-
kars förtryckta lärjungarne» och mot de där
»barbariska skollärarne».. Därigenom blir det
föreställningsättet rådande, att partiskhet vida
oftare gör sig gällande, än hvad som i verklig-
heten är fallet. Men är det att undra på,
att en lärare beter sig olika mot den af sina
disciplar, hos hvilken han finner flit och intres-
se, än mot den, som visar håglöshet och lättja.
Vore det ens rättvist och nyttigt, att lärjun-
gen ej i lärarens uppförande kände belöning
eller straff för sitt uppförande? Rättvisa kan
ju iakttagas i alla fall.
Nu vilja vi återvända till det, som egent-
ligen utgör ämnet för vår lilla uppsats: skolskvall-
ret. Det låter ju mycket fult detta ord —
skvaller — eller hur? Men hvad det betecknar
är inte alltid så fult, som man tror. Man är
mycket känslig för det. Ofta säga lärare och
föräldrar: »Intet skvaller!» Bland lärjungarne
är ordet äunu mera förhatligt. Det behöfs ej
mera, än att eu af kamraterna skriker: »Kalle
har skvallrat,» så är detta tillräckligt att för
lång tid beröfva den sålunda beskyllde med-
lärjungarnes aktning och tillgifvenhet, äfven
om anklagelsen är grundlös. Eu lärjunge, som
anklagas och — ofta på lösa skäl —? fälles
af kamraterna för skvaller, är bland dem så
godt som fågelfri. Stundom förfara kamrater-
na riktigt hjärtlöst och grymt mot dem, som
sålunda förbrutit sig! En dylik händelse, som
jag själf bevittnade, vill jag meddela som
bevis härför.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
