Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 25 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 379
Bn lärjunge, vi kunna kalla honom Per L ,
trampar sidokamraten, Eskil K., pä foten upp-
repade gånger. Läraren märker, att Eskil ej
sitter stilla, ooli frågar honom om anledningen.
»Därför att Per trampade mig,» säger denne,
ej för att fä kamraten straffad, utan endast
för att fria sig själf. Emellertid blifver Per
afbasad och erhåller en anmärkning för oskiek.
Påföljande lofstund höjdes ett allmänt rop från
kamraterna: »Så fegt att skvallra!» »Usch,
skvallerkäring !» och den olycklige Eskil smög
sig rädd och gråtande ut, genast förföljd af
en ständigt växande hop, som snart letade
rätt på honom och så illa slog honom, att
rektor måste ingripa.
En annan historia: Anna L. hyste stor
förfäran för profskrifningen i svenska. Hon
väntade ett visst historiskt ämne och tog med
sig upp i skrifningen siu historia, som hon
gömde på sig. Därigenom lyckades hon få
ihop ett rätt skapligt tema, för hvilket hennes
lärarinna gaf henne rätt mycket beröm. Där-
emot hade kamraten, Ebba O., som för tillfället
ej så väl kom i håg, hvad hon läst om det
uppgifna ämnet, och beredt sig på ett annat,
lämnat ett underhaltigt skriptum, hvilket för-
anledde lärarinnan att säga till henne: »Hur
kommer det sig till, att Ebba skrifvit så dåligt
och Anna så bra? Det var verkligen oväntadt.»
Ledsen öfver att hafva misslyckats och harm-
sen öfver, att kamraten genom sitt oärliga till-
vägagångssätt ansetts skickligare än hon, brast
Ebba i gråt, och bekännelsen slapp ur henne,
huru h*’n hade sett kamraten fuska. Stor upp-
ståndelse! Anna L. blef ganska hårdt straffad,
men fortfor att stå i samma goda förhållande
till kamraterna, hvaremot Ebba af alla blef
ansedd som en elak och afundsjuk »Skvaller-
lotta».
Det händer verkligen nästan oftast, att
omtalandet af en straffvärd förbrytelse bland
kamraterna anses värre än själfva gärningen.
Underligt, eller hur, och likväl sant. Om tiil
domes ett spratt begås och läraren, okunnig
om den brottslige, frågar hela klassen, anses
det äfven då orätt att på lärarens uppmaning
yppa honom. Hellre sänkta sedebetyg för hela
klassen än den brottsliges bestraffande. Det
är denna falska uppfattning med alla dess
följder, tyranni af svagare kamrater, uppstud-
sighet mot lärare m. fl , som måste utrotas.
Det s. k. skvallret’, som så lätt skiljes från
det verkliga, illviljans och afund^jukans, är och
bör betraktas som något helt annat än detta,
om ej rättsbegreppet skall blifva förvändt, om
det skall vara möjligt för läraren att uppfostra
rätt.
Florentin.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
3.
a dag befann jag mig, till egen förvåning
och ej utan oro, på en bänk i mamsell
Holmans flickskola. Huru det bade gått till,
kan jag ännu icke begripa, då min far så kraf-
tigt satte sig emot all skolundervisning för
flickor. Mycket tänkte jag dock ej då för ti-
den på orsaken till den viktiga tilldragelsen,
men så mycket mera på denna själf.
Skolan låg vid en af den inre stadens trånga
gator, alldeles oberörd af hvarje solstråle och
lika obekant med frisk luft. I en föga rym-
lig sal voro några och trettio flickor hopträng-
da vid två långa bord frän klockan nio på
morgonen till klockan ett samt sedan mellan
tre oeh fem på eftermiddagen. Värmen var
ganska besvärlig sommartiden, då vi hade blott
en månads ledighet, mellan dagarne före mid-
sommar och den 20 eller 21 juli, och ej miu-
dre obehaglig var kölden under vintern. Luf-
ten i skolrummet var sannolikt under alla års-
tider mycket dålig. På den olägenheten tänkte
jag icke då, men inser den nu, då jag erin-
rar mig. hvilken tryckande känsla man erfor,
när man trädde in i skolrummet. Fönsterna
öppnades aldrig mellan september och maj, då
innanfönsterna voro insatta och noga klistrade
samt i saknad af hvarje slags draglucka.
Någon tambur eller annat slags förrum fanns
icke. utan hängdes öfverplaggen, voro de än
aldrig så våta, i skolsalen, där de nog icke
förbättrade den redan förut dåliga luften.
Men hvad brydde vi flickor oss om sådana
olägenheter? Bleka voro vi visst, det kommer
jag ihåg, och många af oss ganska svaga, men
barnaglädjen saknades iDgalunda. Under det
korta frukostlofvet, som alltid tillbragtes i
skolrummet, lekte vi så godt det trånga ut-
rymmet medgaf, och dammet, som uppstod af
våra häftiga rörelser mellan och på bänkarne,
lade sig nog på bröstet kanske, men ej på
våra glada sinnen. Någon lekplats i fria luf-
ten ägde vi icke. Huset låg mellan två gator
och hade icke någon gård.
Undervisningen sköttes af mamsell Holman
ensam, med något biträde då och då af en
bland de äldre flickorna. Lärarinnan var glad
och vänlig, omtyckt af alla, men troligtvis icke
synnerligt kunnig. Efter hvad jag sedan in-
hämtat, hade hon först på äldre dagar valt
läroyrket, då äktenskapsförhoppningarna voro
alldeles uttömda.
»Något skall man väl ta sig till,» sade hon,
och så satte hon upp skola.
»Hon är mycket snäll i fransyskan, har jag
hört,» försäkrade min mor, hvilken själf icke
kunde bedöma den saken, men hade djup akt-
ning för sådan språkkunskap.
Stackars, snälla mamsell Holman och hen-
nes »fransyska»! Den var nog icke af första
ordningen, kanske knappt den sjunde. Då jag
vid mogna år kom till Frankrike för att »ever-
tuera mig i språket» och därvid sökte använ-
da den Holmanska franskan, fann jag, att den
dugde rakt intet. Men hvem kunde ana. det,
då jag gick i skolan? Min mor var mycket
lycklig, öfver att jag gick i en »riktigt fin»
skola, där man Sek lära språk. Min far hade
fogat sig i nödvändigheten, men suckade, då
han vid ingången af hvarje kvartal måste pun-
ga ut med 8 riksdaler banko.
»Fransyskan» var det läroämne, hvarmed
mamsell Holman skyltade, det lockbete som
hon lade ut för borgerliga mödrar, men dess-
utom läste vi både katekes och biblisk histo-
ria samt till och med Jakob Ekelunds läro-
bok för första begynnare i fäderneslandets hi-
storia, lärde oss de fyra enkla räknesorterna
och plågades med så kallad skönskrifning,
hvars resultat vardt eu mycket vårdslösad hand-
stil. Vår hufvudsakliga sysselsättning var dock
handarbeten, i synnerhet slätsöm i långa ba-
nor, högt uppskattad af mödrarna och uppta-
gande en oändlig tid. Symaskiner voro då
ännu icke uppfunna, och det ansågs alldeles
nödvändigt att offra en god del af skolunder-
visningen åt sömnad. Med slätsöm omväxlade
ock åtskillig konstsöm, i synnerhet hålsöm,
men äfven broderier på stramalj, hiskligt smak-
lösa i mönster oeh vanligtvis lika dåliga i ut-
förande, fastän detta arbete öfvades endast af
skolans äldre och mest försigkomna lärjungar.
Hvad som däremot skulle utföras af alla
var de på den tiden högt ansedda märkdu-
karne, hvilka kanske upptogo största tiden af
allt vårt arbete. Jag arbetade visst flere år
på min märkvärdiga märkduk och svettades
vid sybågen, knåpande med tviDnadt silke på
hårduk, men sä åstadkom jag också något präk-
tigt, enligt hvad min mor och mamsell Hol-
man försäkrade. Midt på duken syntes två
basunblåsande englar, hvilka höllo en krans af
rosor mellan sig, och inne i den kransen hade
jag sytt begynnelsebokstäfverna till mina för-
äldrars för- och tillnamn. Öfverst på duken
lästes mitt eget namn med årtal och dag, och
så kommo ett par rader med stora och lilla
alfabetet, icke blott i tryck-, utan äfven i
skrifstil, samt en rad siffror. Nederst i ena
hörnet syntes ett litet rödt hus och ett grönt
träd och i andra hörnet en kyrka med spet-
sigt torn.
Med stolthet öfver mitt arbete samt out-
säglig glädje, öfver att det ändtligen var full-
bordadt, sprättade jag slutligen märkduken ur
bågen och bar den i triumf hem, där den för-
skaffade mig loford och smekningar af mina
öfver detta storverk förtjusta moder. Duken
sattes i glas och ram och hängdes öfver sof-
fan, en hvitmålad pinnsoffa med svart läder-
sits, där den sedan förevisades för alla, som
besökte oss, och i åratal beundrades.
Mamsell Holman tillkännagaf en dag, att
om flickorna voro riktigt snälla och deras för-
äldrar ville kosta på eD tillökning af ett par
riksdaler i kvartalsafgiften, skulle de få lära
sig rita för en riktig ritlärare. Detta välvil-
liga tillbud antogs dock icke af flere än tre
eller fyra, och bland dem var jag icke. Min
far ansåg sig icke ha råd att öka på skolaf-
giften och kunde ej inse nyttan för en flicka
att lära sig rita. Den af skolmamsellen redan
anställde läraren var en ung norrman med det
svenska namnet Dahlblom, egentligen, som jag
tror, handtverksmålare och hvars namn ännu
fortlefver ifru Boberg-Dahlbloms frukt- och blom-
sterhandel vid Drottninggatan. Han upphörde
dock snart med sin verksamhet i skolan. Men
emedan mamse’l Holman ville, att flickorna icke
skulle sakna ritundervisning, åtog hon sig själf
att meddela sådan, hvilket var ett tilltag af
samma beskaffenhet som hela hennes skola.
Figurer kommo dock ej i fråga att teckna,
men väl landskap, och de utfördes i svart-
krita, utpetade med beundranvärdt tålamod,
och då någon förhöjning i kvartalsafgiften icke
mera afhördes, fördrogo föräldrarne äfven
denna gren af undervisningen samt till och
med gillade den.
Efter några års skolgång, hvarunder jag
lärde mig att hjärtligt hålla af den snälla mam-
sell Holman, som ville flickorna så väl, men
förmådde så litet, förklarades jag vara. fullärd,
och mamsell tillbjöd mig att taga plats som
underlärarinna i hennes skola. Hon började
nämligen känna sig något trött och obekväm
i följd af en tilltagande fetma. Hvarifrån hon
fick den, begriper jag ieke, ty inkomsterna
voro ganska magra.
Jag var då femton år ocb borde naturligt-
vis tänka på att på något sätt bidraga till
mitt uppehälle, ty föräldrarne hade nog med
omsorgen för min bror. Han skulle snart in
på gymnasium och kunde naturligtvis icke för-
tjäna något. Och så behöfde föräldrarne spara
till den tid, då han skulle ligga i Upsala, ty
därtill hade min far nu gifvit sitt samtycke.
Annorlunda var det med mig. Jag behöfde,
som man väl kan förstå, icke lära mera, utan
nu skulle jag lära andra och förtjäna pengar.
Jag fick af mamsell Holman hela tio riksda-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
