Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. 25 november 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1392 IDU N
i
381
De svenska kvinnornas Chicago-
utställning.
Kora vi förut omnämnt, förberedes till den
29 och 30 november â Börsen härstä-
des en utställning i förening med basar
af de föremål, som insändts ocli delvis anta-
gits att deltaga i de svenska kvinnornas Chi-
cagoutställning. Vi beböfva väl ej erinra om
det verkligt fosterländska syfte det här gäl-
ler att främja, för att alla kvinnor med in-
tresse mätte omfatta en sak, som till den
grad är deras egen. Utställningen pä börsen
lofvar att blifva en intressant och rikhaltig
uppvisning af alster af kvinnlig verksamhet
på olika områden, representerande litteratur,
skön konst, konstindustri och handaslöjder af
många slag, såsom väfnad, knyppling, konst-
och linnesömnad, glasetsning, föremål af gra-
verad koppar m. m.
Iduns redaktion utgifver i anledning af
basaren ett extra festnummer, rikt försedt
med porträtter, andra illustrationer och text,
allt med afseende på den svenska kvinnans
deltagande i Chicagoutställningen. Detta
nummer skänkes till basaren och kommer att
därstädes försäljas.
Den svenska damkomitén vågar emellertid
i ännu vidsträcktare grad än hittills påräkna
damernas i landsorten ekonomiska understöd
för sin nationella sak. Om någon vore väl
denna värd uppoffringar af litet penningar
och tid. Exempelvis kunde kretskomitéer bil-
das, som hvar på sitt håll anordnade någon
liten fest till kvinnoutställningens förmån.
På basaren å Börsen kommer, bland myc-
ket annat, en försäljning af fågel, vildt, fruk-
ter och sylter att anordnas, och vi ha sär-
skildt blifvit ombedda att påpeka, att gåfvor
till denna afdelning äro ytterst välkomna —
ett bland flere sätt att visa sitt intresse för
saken.
Redan ha från flere håll glädjande prof på
praktiskt intresse rönts, så har exempelvis
från Vesterbottens län insamlats och insändts
100 kr. genom landshöfdingskan Crusebjörn.
Men den yttersta tiden nalkas allt när-
mare, då alla för Chicagoutställningen af-
sedda föremål måste afgå och arrangementen
begynna på ankomstorten, och den nitiska
och arbetsamma svenska damkomitén har väl
förtjänat att stödjas i sin uppoffrande sträf-
van att bereda den största möjliga framgång
åt det svenska kvinnoarbetet vid den stora
världsutställningen.
För alla, som kunna göra något, hänvisa
vi dessutom än en gång till den inbjudning,
som var införd i Idun n:r 45.
Mormors vantar.
»S^Ij^SIormor, hvad skall jag fägna syster Maja
me(^ julen,» ropade lilla Elin förtvif-
jV-ll/ig ja(j) ty hon tyckte, att stora syster hade
så mycket rart, så mycket, att Elin icke kunde
hitta på någonting nyttigt, och nyttigt måste det
vara, så hade mamma sagt. Mormor visste nu
som alliid att råda i nöden, och inom kort såg
man dagligen Elin med hemlighetsfull min aflägga
sina små besök hos den snälla gumman.
Vi titta in till de två bundsförvandterna. I
stora länstolen sitter den gamla i hvit, krusig
mössa och med putsade, klara glasögon på näs-
tippen. Bredvid henne Elin, som lär sig att sticka
ett par varma, svarta yllevantar åt systern, som
är ifrig skridskoåkerska och därför behöfver något
varmt på den lilla handen.
Fastän garnet är fint, ha desmå fmgrarne redan
hunnit sticka »det tråkiga», den 10 ctm. långa
pulsvärmaren, afvigt och rätt — 16 maskor på
hvarje nål.
»Nu måste vi tänka på patriarken, som styr
hela familjen,» säger mormor, »därför taga vi här
på sidan en afvig, två räta och åter igen en afvig,
fortsätta sedan med räta maskor rundt sex gån-
ger, glömma dock ej de afviga på sidan.»
»Huru kan det blifva tummen, mormor lilla?»
»Jo, ser du barn, det blir en kil, som man små-
ningom ökar ut genom att taga upp en maska än
här än där, tills man har 20 maskor mellan de
två afviga. Då drager man en ylletråd genom
dessa 20 maskor och fortsätter stickningen en
liten bit. Se på din hand, där är ju ett litet af-
slånd mellan tummens slut och andra fingrets
första led.»
»Får jag inte sticka tummen först?»
»Jo — nog går det för sig, men skola vi icke
tänka på modern och barnen först? Elin minnes
väl fingervisan ännu?»
Elin betänkte sig en stund och sjöng sedan
liksom för några år tillbaka, pekande på fmgrarne
och börjande med tummen:
»Det är fadern med stort mod,
det är modern, mild och god,
det är brodern, stark och stor,
det är hjälpredan åt mor,
det är vår lilla, söta vän,
och det är hela familien.»
Vid de sista orden knöt hon lilla näfven, skrat-
tade hjärtligt och famnade den rara mormor.
* *
*
»Nu börjar det bli allt för kinkigt,» sade Elin
den dagen hon skulle börja med fingrarne Men
hon insåg snart, att det var ett mycket lätt arbete
mormor hade föreslagit sin lilla tös. Sedan hon
dragit en ylletråd genom alla maskorna utom ge-
nom 18, som voro tummen närmast, fördelat dessa
på 2 stickor, på en tredje sticka åt vänster slagit
upp 5 maskor och sedan fortsatt stickningen knap
past en fingerslängd för att afsluta densamma
som man vanligtvis afslutar en strumpa, så var
ändtligen pekfingret färdigt.
Nu gick det fort att från yllelråden lyfta 16
maskor, 8 på hvar sin sticka, taga 4 maskor upp
af de 5 sväfvande från det stickade fingret och
som förut åt vänster skapa 4 maskor till.
Dagen därpå stickade Elin tredje fingret precis
som långfingret, men kunde ifrån ylletråden en-
dast lyfta 14 maskor för att behålla 12 till lill-
fingret, som också ville vara med.
Det var den skönaste dagen Elin lillbragt i
mormors trefna kammare — den dag hon stickade
åt »Gullbrand».
Mormor hade tagit fram en liten förtorkad blom-
ma, den första morfar skänkt henne på hennes
sextonde födelsedag. Det var en stilla vårafton,
fönstret under häggen hade stått uppe och på
fönsterbrädet i det lilla syskrinet, som mormor
alltjämt ännu begagnade, hade hon hittat violen.
Sedan på kvällen, då man bad henne sjunga, fann
hon ej bättre än:
»Gullbrand, det är vännen min,
bärer ringen slät och fin,
om hans lycka vet min sång,
men den visan är för lång.»
Elin hade sett tårar i mormors ögon, men de
varma, stekta äpplen, som hängde i en tråd fram-
för brasan, togo hennes odelade intresse i anspråk.
Slutligen blef också tummen färdig af de 20
maskor, som bildade kilen, och af 5 maskor, som
togos upp på inre sidan.
Andra vanten gick mycket lättare än den första.
Men ej nog härmed. Då arbelet var fullbordadt,
skref Elin en liten vers öfver de trefliga stick-
kvällarne hos mormor, öfver den vissna violen,
öfver »Gullbrand» och stekta äpplen. Ty stora
syster kunde kanske anse hennes yllevantar för
en prosaisk gåfva, och det skulle smärta Elin och
mormor djupt.
Men då liten Elin senare af Majas fästman fick
höra de orden: »Jag tycker om yllevantarne, där
ligger liksom poesi mellan maskorna» — då sprang
hon åter till mormor, slog armarne om hennes
hals och hviskade : »Mormor, de äro poetiska.»
Christel.
»La parisienne».
f
urudan parisiskan, den äkta parisiskan är
såsom typ ooh individ, har en ung pa-
risare, m:r Bigeon, medarbetare i Le
Figaro, i denna vecka velat lära oss stock-
holmare och isynnerhet stockholmskor. Myc-
ket var det dock icke, sanningen att säga, som
vi fingo lära under den tre kvarts timme, som
det lätta kåseriet varade, åtminstone alls in-
genting nytt, ty en hvar af oss har väl läst
en eller annan af de några tusen chroniques,
essais, études, esquisses eller rätt och slätt
obetitlade tidskrifts- eller tidningsartiklar, att
ej tala om noveller och romaner, som behandla
detta samma ämne. Det får medgifvas, att
det under sådana förhållanden icke faller sig
synnerligen lätt att komma med några nya
uppslag. Hr Bigeon vedervågade heller icke
försöket: han höll sig till det gamla ooh kända.
Han genomgick ds särskilda klasserna af
det stora parisiska samhället, damen af stora
världen, bördens eller rikedomens, bourgeoisien,
ämbetsmannaståndet, artisterna, »folket» o. s. v.
och skildrade med mycket lätt hand de olika
förhållanden, hvarunder parisiskan ur den ena
eller andra af dessa kategorier lefver och haf-
ver sin varelse. Han hade för de flesta den
beundran, hvilken han såsom deras landsman
och talande om dem för en främmande publik
bör uttrycka, och som de verkligen förtjäna —•
nota bene de, som hr Bigeon uteslutaude fram-
höll, de bästa hvar och en i sin art. Han
lät oss emellertid kanske för mycket se blott
ljussidorna. Det beter jn, att undantagen äro
till för att bekräfta regeln, men vi fingo icke
en gång en aning om, att undantag gifvas.
Det skulle kunna vara anledning att fästa
oss vid några af de anmärkningar, hvilka före-
läsaren gjorde, icke så mycket för att kritisera
dem som ej mera för att med denna utgångs-
punkt uppdraga en jämförelse med motsvarande
förhållanden bos oss. Men vi måste låta detta
anstå till vårt nästa nummer, för livilket vi
skola anmoda en af våra medarbetare att med-
dela sina erfarenheter om »Parisiskan och
stockholmskan.»
Att stärka linne
är en konst, som egentligen är en uppfinning från
den senare medeltiden. Såsom en mäktig hjälp
för såväl kvinnlig som manlig fåfänga fann den
så godt som genast utbredning bland alla civili-
serade folk i Europa. Men icke nog härmed. Man
sökte göra konsten så fullkomlig som möjligt och
dref den formligen vetenskapligt, så att man in-
rättade skolor därför, hvilka lämnade både teore-
tisk och praktisk undervisning i konsten att stärka.
Alldeles särskildt gynnad var denna konst af
den lika statskloka som nyckfulla drottning Elisa-
bet af England. Hon tyckte icke blott om blän-
dande hvitt, stärkt linne, utan gynnade ännu mer
det blåhvita. Under hennes senare lifslid råkade
emellertid det »blånade» linnet i onåd, så att hon
strängeligen förbjöd det. Originalet till förbudet
finnes ännu kvar, och aktstycket är så kuriöst,
att det torde intressera, om vi återgifva det. Det
lyder i öfversättning sålunda:
»Vår nådiga drottning har hehagat befalla, att
hvarken man eller kvinna, af hvad stånd eller
ålder det vara må, får understå sig att bära blå-
nadt linne. Trots denna befallning ha några här-
varande invånare vågat öfverträda detta förbud.
För att dylikt må förebyggas, offentliggöres på
Hennes Majestäts befallning denna lag änyo, och
erinras om, att tredskande straffas med hårdt fän-
gelse.
Gifvet i vårt palats St. James.
Elisabet, Regina.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0387.html
