Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 25 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 I DU N i 892
1er riksgäld i månaden mot att jag läste med
hennes skolflickor fem timmar dagligen. Min
far var glad öfver att vidare slippa betala 8
banko i kvartalet, och min mor var stolt öfver
sin lärda dotter. Det var endast min bror,
som dref gäck med den lärdomen.
.AfA
En stockholmsbild.
r-jf lenaste mårcl och sammet
hon svept sin dyra person :
det kära, älskade barnet
skall ut att ta sig motion.
Det ädla, det blåa blodet
är dåligt ; doktorn befallt :
»Ut, ut i den friska luften,
och gå, ja, gå framför allt.
»Massagen och medicinen,
de verka aldrig ett grand,
om ej af kväfve och syre
ni får er en sats ibland.»
Den klemade driflmsblomman,
hvad får hon ej pröfva pä.
Del brinner i mjälla kinder,
och vindarne bita så.
Hon gar genom Kungsträdgården,
men märker ej dagens prakt.
På snöklädd gren sig Huset
i blinkande gnistor lagt.
Hon går förbi snögruppshyddan
och tänker: tEn annan gång.»
Barmhärtigheten ej brådskar,
ty vintern är kall och lång.
Hon går förbi konstens tempel
och tänker ohågad på
dess trappor, taflor och bilder,
som bara trötta en så.
Hon gar öfver bron, men vänder
helt tvärt där midt för allén,
hvars pudrade kronor gnistra
så kalla i solens sken.
Hon längtar efter hvilan
framför sin varma choklad.
Det nöjet var lön på mödan
för hvarje dags promenad.
Så från strapatsen hon hamnar
till slut i Hellbachers rum
och ber från mjuka fåtöljen
om tårtor med sylt och skum.
Här sitter hon hela timmen,
en sannskyldig sybarit
som njuter långsamt och älskar
sin läckerhet bit för bit.
När så hon betalar, varsnar
hon snäcka vid snäcka full
med något gelé, som dallrar
och glittrar som glänsande gull.
Hon har ej hjärta att neka
sig något: sked efter sked
utaf det dallrande guldet
begärligt halkar nu ned.- - - -
Vet kära, älskade barnet,
så trött efter all motion,
nu sitter vid middagsbordet
och petar i sin portion.
Och mamma af lutter ängslan
förlorar rakt sin aptit:
»Det kära, älskade barnet
förmår ju knappast en bit.»
Så läser man öfver doktorn
en messa utan reson:
»Det arma, älskade barnet,
hon tål ej dylik motion 1»
Anna Knutson.
Om pianoklink.
Motto: Tra tatata ta ta.
Diabelli.
J
;|’ usiken är en gudarnes gåfva till män-
jj! niskorna, men, likasom elden, lika-
’v som vinet, en gåfva så väl till för-
bannelse som till välsignelse. En källa till
de gräsligaste kval så väl som till den hög-
sta njutniug.
Man kan tänka sig ett himmelrike utan
både messor och prädikningar, men bestämdt
icke utan musik — musik, som redan i jor-
delifvet är en upplösning i himmelsk har-
moni af alla ändlighetens dissonanser. Man
kan tänka sig plågoriket utan eld och svaf-
vel, men knappast —- så sade mig åtminstone
en gammal utpint pianolärare — knappast
utan klink på ostämda pianoD.
O piano, du bara af storproduktionen, som
producerar toner en masse, fabriksmaskiner-
nas musikaliska syster, hvad du är prosaisk
och tråkig och stel och tung, där du står
orubblig vid din vägg. Dig kan man ej ta
med i båten en månskenskväll, som förr man
gjorde med hornet, felan, guitarren, mandoli-
nen. Du frestar ej som herdepipan till
ljufva möten, ej som lutan till drömmar i
enslighetens ro. Ditt fält är balen och kon-
sertsalongen, där är du på din plats. Hem-
mets trefnad förstör du gärna, och sämjan
mellan grannar har ingen farligare fiende än
du.
Jag vädjar till alla, som ej äro musik-
handlare eller pianofabrikanter: finns det för
känsliga nerver något mera marterande än
pianoklink?
Ni sitter vid ert arbete och har just lyc-
kats få tankarne samlade. Då tränga toner
genom trossbottnen. Det är grannen inunder,
som spelar sitt älsklingsstycke, det där gamla,
ni vet. Lätt och obehindradt slamrar det
undan som en bryggarkärra i en utförsbacke.
Ni känner hvar enda ton så väl, som ni kän-
ner möblerna i ert rum. Vid femte takten,
andra reprisen, håller ni andan och rynkar
ögonbrynen, ty ni vet, att just nu kommer
det att köra fast.
Och det kör fast. Det har ännu aldrig
låtit bli att köra fast, så många tusen gånger
ni har hört det där stycket, i stilla skym-
ningsstund, i arla morgondito, under dagens
timmar eller nattens.
Och så börjar det om igen från början,
lätt och sorglöst utför backen, tills ni åter
rynkar ögonbrynen vid den ödesdigra femte
takten, och det skräller till och blir tyst,
hvarpå följer ett hjälplöst trefvande öfver tan-
genterna, som man trefvar efter dörrarne på
en mörk vind. Och så om igen — om
igen —
Ert arbete är förstördt, era nerver förstör
da, er själsfrid borta, och ni ledes vid lifvet.
Det talas så mycket i våra dagar om ner-
vositeten såsom en tidssjukdom. Man skyl-
ler på öfveransträngning i skolorna, på det
jäktande lif, som blifvit en följd af den allt
mer tillspetsade kampen för tillvaroD, på
missbruket af stimulantier o. s. v. Pianots
syndaregister låtsar ingen om. Jag vill ej
gå till öfverdrift och påstå, att pianomissbru-
ket är mer än en bidragande orsak, bland
många andra, till den allmänna nervförstö-
relse, som tycks vara en viktig sida af den
moderna kulturens »offerväsen».
Men jag vill våga det påståendet, att
kunde vi lägga tillsammans alla stötar och
hugg, som dagligen tilldelas ömmande ner-
ver med pianotagenten som tillhygge, skulle
summan bli så stor, att vi ovillkorligen må-
ste fråga oss: kan allt det oförskyllda lidan-
de, som pianospelet vållar, uppvägas af de
tvifvelsutau stora och uppfriskande själsDjut-
ningar, som kunna skrifvas instrumentet till
förtjänst och berömmelse?
Det är ej nog med att grannarne få lida
oerhördt, då ett barn skall lära sig spela
piano. Hur torteras icke det arma barnet
själft af dessa eviga skalor och öfningar, in-
nan det inhämtat så pass mycket, som anse3
höra till en god uppfostran! Många erinra
sig pianolektionerna såsom det sorgligaste de
upplefvat under sin uppväxttid. Och när så
den unga damen anses utbildad nog att kun-
na »roa främmandet» med sin talang, hur
ofta händer det icke, att hvad hon presterar
är en godtköpsanrättning, som, dränkt i en
sås af pedal, befinnes fullständigt onjutbar
för gästerna, utan att de därför behöfva vara
musikaliska finsmakare. Flickan har färdig-
het, det faller ingen in att bestrida. Det
enda felet med henne är, att hon är omusi-
kalisk. Ett fel tyvärr, som ingen doktor kan
bota och ingen pianolärare heller.
År af möda och tråkighet för att kunna
tråka ut andra!
Musiken har öfversvämmat världen som en
syndaflod.
Det är reDt förskräckligt sommartiden, då
man har fönstren öppna och kan få höra en
fyra-fem-sex pianon i samma kvarter släppa
ut hela floder af dissonerande oljud.
Det är som om man befunne sig i en
jättelik lefvande speldosa, som förlorat för-
ståndet och vefvade upp hela sin repertoar på
en gång. Man kan bli vansinnig själf af att
höra oväsendet.
Olyckan är, som sagdt, att hela världen
numera spelar piano, ej blott de, som hafva
anlag för musik, utan äfven alla andra. Det
måtte sammanhänga med hela den demo-
kratiska tidsströmningen, som, hur myc-
ket godt den för med sig, dock lider af det
stora felet att förbise anlagens och begåfnin-
gens betydelse. Det förhåller sig alldeles icke
så, att i alla möjliga hänseenden »en ann’
kan vara så god som en ann’.» Därför att
fru Petterssons döttrar spela piano, är det
alls inte sagdt, att fru Anderssons böra göra
detsamma. Ty det kan mycket väl hända,
att fru Anderssons döttrar sakna musikalisk
begåfning, och hvarför skola de då pina sig
själfva och andra med att använda sina små
flinka, arbetsdugliga fingrar till något, hvar-
till de aldrig varit ämnade.
Ned med den dumma fördomen, att ett
visst mått af färdighet i pianoklink skall
vara oumbärligt för den, som vill anses ha
fått en god uppfostran! Må endast musika-
liska människor handskas med musikinstru-
ment. Litet mindre — och — bättre musik än
den, som vanligen bestås i familjerna, skulle
inte skada. Musikaliska ungkarlar kunde
då våga tänka på att gifta sig. Ty näst att
få en hustru med verklig musikalisk talang
är det målet för männens drömmar att få en
hustru, som åtminstone ej äger förmågan att
störa hemmets trefnad med pianoklink.
Efraim Rosenius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
