Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 25 november 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892
I a c
> o ?-
© “Jr
’Ö o
a’Zjz
Is*
c-S 0
a ° +J
" 03
M
Sfa —
a ®
_ .4-)
“a<0
k a .
& c^j
I 1^
S ^
*-.s c
Ja *.2
c
a î
is.
M (h ®
© eS -rS
, to a
■g 03
©.3 ©
+3rd a
flflbB
■H« CJ
S3 >
3
wg S’
,S a«
a
g « ®
a * ^
!<
3 A-2
J oï :C
*-< bo _»
® a £
’S •? r-(
©s eS
S’S 2P
! ©,h
as5=0
0
+s> _
<0 s
Hi
CO
^ £
c
+30
•8 03
fil
•P* 5
ffl B
ÖÄ
P* C3
05 §■
HI
qB
es2
fi*
6 «
{H 3
~ -»
n
iDUN
ovedersägligen bäst tecknade typen, en ung notarie
med ett synnerligen rörligt stämmngdif, som flam-
mar upp för den ena efter den andra af de repre-
sentanter för det täcka könet, som komma i hans
väg, och alltid älskar lika »vansinnigt», fick genom
hr Personnes roliga, på humoristiska detaljer rika
spel både trovärdighet och lif. Fru Rundberg hade
i fru Eva binds parti fått en roll, som passade hen-
nes konstnärstemperament, som vore den gjuten
efter det, och hon inlade ock i sin framställning
en lekande och smidig elegans, som verkade beta-
gande. En tråkig uppgift hade däremot kommit på
hr Bceckströms del i med. kandidatens skepelse, och
man kan ej påstå, att skådespelaren lyckades för-
bättra författarens arbete. Fru Sternvall gjorde en
af sina intriganter oçh gjorde den väl, och fru Litt-
marck samt fröken Ahlander framställa hvarsin gam-
maldags gummtyp, ett par pendanter eller rättare kon-
traster af god karaktäristik, som vi skulle vilja kalla
»den hederliga landsenfalden» och den »mindre he-
derliga störstadsenfalden». Hr Gründers medgör-
lige brukspatron förtjänar ock en eloge.
Bifallet var rätt lifiigt.
Operasångaren Johannes Elmblad gifvtr sin bebå-
dade konsert nästk. måndag d. 28 dennes i Vetenskaps-
akademiens hörsal med biträde af fröken Jeanna
Höjer samt d:r Earl Valentin och hr E. Sjögren.
Filharmoniska sällskapet gifver sin första abonne-
mentskonsert i Musikaliska akademien nästk. tis-
dag, hvarvid kommer att uppföras Ant. Dvoråks
»Spökbruden», stor ballad för soli, kör och orkester.
Biträdande äro fru D. Edling samt hrr A. Odmann
och 0. A. Söderman.
©#fepsköi?d.
Berättelse
af
Vilma Lindhé.
(Forts.)
«
an var förmögen, och Agnes behöfde endast
kasta en blick på modern för att förstå, hvad
frågan gällde, och hvad slutet skulle bli.
Där satt Lilly vid fönstret med solskenet spe-
lande öfver det gyllene håret — sannerligen hon
behöfde kokettera som hon gjorde för att fånga
en mani
»Om hon gifler sig med honom och mamma
bor hos dem — som hon naturligtvis gör — blir
jag fri — för att lefva som jag viil — fri från
alla bördor!» jublade det upp inom henne.
»Dä flyltar jag upp till gossarne,» fortsatte hon
sin; tankegång och drog ett djupt befriande an-
detag.
Hon var genomtrött på alltsammans — inte så
mycket på det rastlösa arbelet som på att se
mor och syster gå helt och hållet upp i försöken
att dölja de små tillgångarna under sken af half
elegans — något mera kunde det ändock aldrig bli.
Deras toaletter liksom själfva hemmet buro spår
af detta oäkta, som ger en prägel af simpelhet åt
allt d*-t kommer nära
Agnes hade en medfödd smak och ett skönhets-
sinne, som blifvit starkt uppodlad! genom umgän-
get med fadern, och kunde ej fördraga värdelösa
glittrande smycken, brokigt utstyrda dräkter af
billiga tyger, godtköpsprydnader på väggar, hyllor
och bord samt dammiga konstgjorda krukväxter,
som stodo i blom år ut och år in.
För honom — uppkomlingen — som satt och
strök sina mustascher med den stora väiformade
ringprydda handen, passade det fuiikomligt i
stycke
»Intet i hela rummet är så simpelt som han,»
tänkte Agnes, medan han satt där alldeles genom-
trängd af öfvertygelsen om, hur bra han tog sig
ut, samt hur väl den splitiernya vårkoslymen
passade hans präktiga figur.
Modem var idel solsken och långt mera betagen
än dottern.
Samtalet hade varit lifiigt, innan Agnes kom,
men tvärt afslannat.
Konsuln reste sig fafatt och osäker, ty han var
ej dum nog alt ej vädra en fiende.
»Ekipaget borde vara här,» sade han och såg
ut genom fönstret. »Jag har beställt vagn,» fort- |
satte han vänd till Agnes. »Kanske roar det att
vara med om en åktur till landet?»
Hon hade kännt en sådan brinnande längtan
just efter att sitta tillbakalutad i en bekväm vagn,
känna vårvinden svalka de hela ögonen och se
andskapet träda fram med skiftande scener.
Visst hade hon önskat sitta ensam och tyst —
men i värsta fall. Det var nära, att hon svarat ja.
»Agnes har krior och sådant att rätta,» sade
modern afgörande.
Det var tydligt, att bon ej ville ha henne med.
Hon rodnade till — inte därför, att moderns
ord sårat henne, utan af blygsel öfver att bon
låtit fresta sig.
»Mamma har alldeles rätt, jag lackar, men jag
har verkligen infe tid,» svarade hon och kunde
ej undgå att se, hur glad han blef.
Vagnen kom i det samma.
»Vackra djur, inte sannt, fröken Lilly?» sade
han och slog ut med handen, som för alt visa
dem. »Kom och se, hur de kråma sig » Han var
så rädd hon ej skulle se eller förstå, att han skaf-
fat och kunde skaffa det elegantaste och dyraste
af allt.
»En sådan vagn!» ropade den unga flickan
ofrivilligt, medan en liflig önskan, att så många
som möjligt af hennes bekanta skulle få se henne
åka förbi, sköt upp inom henne.
»I en sådan vagn kan fröken åka alla dar,
om . . .»
Hon sprang ifrån honom för alt slippa höra
slutet och afgifva svaret.
Agnes hade gått in i sitt rum — ett litet krypin
åt gården, hvars egentliga värde låg uti att hon
hade det för sig själf. Var hon inte lycklig där,
så var hon åtminslone i fred.
Möblerna voro gamla och fula, så godt som
iagna ur skräpkammaren, men hennes skönbels-
sinne hade kastat ett skimmer af förfining öfver
det hela.
Några frodiga bladväxter, böcker, faderns porträtt
på ett stort staffli, ett par goda stålstick och en
afdelningsskärm hon själf målat gåfvo ett varmt
hemlrefligt tycke.
Hon satte sig vid det öppna fönstret. Några
äppelträd i en trädgård bredvid höllo på att knop-
pas, och hon tröttnade ej att betrakta dem. — Gud
vet, hur hon kunnat lefva utan de där träden !
Lilly kom instörtande i stålgrå kofta, öfverlastad
med broderier, och hatt med oäkta plymer.
»Vill du inte följa med ändå?» frågade hon
brådskande.
Agnes skakade på hufvndet. Hade hon talat,
skulle hon brustit i gråt — hon grät öfver allting
nu och skämdes däröfver.
»Jag önskar du vore med,» återtog Lilly rod-
nande.
Agnes såg upp förvånad. »Jag stör endast edert
nöje- som du vet,» svarade hon bittert.
»Inte när...» så hejdade hon sig. Förklara
kunde och ville hon ej, och det var en sanning
att hon aldrig kände sig tillfreds, när systern var
med; ty hennes blickar verkade som en indirekt
tillrättavisning, men hon var på samma gång så
trygg i hennes närhet, och ingen annan än hon
kunde hjälpa henne med att fördröja det hon
själf framkallat och som måste komma förr eller
senare.
Plötsligt var det, som hade ett ljus gått upp för
henne. »Gud, hvad du är blek!» sade hon på en
gång ömt och ängsligt, böjde sig ned och kysste
Agnes på pannan.
»Gå! Gå!» var allt hvad denna hade till svar.
Hade hon följt sin böjelse skulle hon kastat sig
om Lillys hals och gråtit sig mätt; men hon var
rädd för starka känsloutbrott och hade vant sig
vid att vara ensam med hvad hon kände.
När Lilly var utom dörren, rusade hon upp
som för att kvarhålla henne. »Tänk om jag stötte
henne bort just nu, när jag mer än någonsin vill
fasthålla henne,» snyftade hon.
»Hur vacker och älsklig hon är med sina blå,
dufvolika ögon, sitt burriga hår och skälmska le-
ende! Och detta barn, som säkerligen ännu kan
formas till något godt, skall falla i händerna på
en man, som under den polerade ytan döljer en-
dast råhet, egoism och tomhet. Hellre allt annat !
Hellre då arbeta dag och natt utan tanke på fri-
het, hvila eller ro för egen räkning!»
Medan hon fattade delta modiga beslut, grät hon
öfver att känna sig så svag och kraftlös — grät
tills hon inte orkade längre.
* *
At
Äppelträden hade blommat ut. Skolan var
stängd för sommarferierna, och Agnes höll på alt
göra sig i ordning till en utrikes resa.
Doktor Werner hade möjliggjort sin ordination
genom att skaffa henne plats som ressällskap och
tolk hos en af sina rika patienter, en vänlig gam-
mal dam, som ej hade allt för stora fordringar,
och som af tillgifvenhet för sin läkare var färdig
att göra allt för en af hans gunstlingar -— hvil-
ket Agnes otvifvelakt.gt var.
Det var med en underlig blandning af känslor
hon packade sin koffert.
Ibland, när solskenet spelade in genom fönstret,
kunde hon blifva jublande glad öfver att få komma
ut — bort — se och lära ! Men oftast kände hon
intet annat än en ängslande beklämning, en tryc-
kande förkänsla af kommande olycka.
Att med ens kasta af sig alla förpliktelser mot
dem hon offrat hvarje tanke och sträfvan under
så många år, syntes båda som ett brott och en
omöjlighet.
Mer än en gång önskade hon att få stanna
hemma.
Det enda, som tröstade henne, var att hennes
plan, att mor och syster skulle inackordera sig i
ett stilla hem på landet under sommarmånaderna,
verkligen mot all förmodan gålt igenom.
Modern hade stretat emot med händer och fot-
ter. En badort, där det var möjligt att föra sina
behag till torgs, var hvad hon röstade för; men
Lilly hade så afgjordt gifvit landet företrädet, att
hon måst böja sig för öfvermakten.
Konsul Brink reste till Carlsbad alla vårrr; ly
han lefde högt om vintern och behöfde en späk-
ningstid för alt utplåna spåren däraf och kunna
börja på nytt.
De försök han gjort att träffa Lilly ensam hade
misslyckats, och han hade rest, utan att frambära
sitt frieri.
På afskedsvisilen hade modern afsiktligt varit
ur vägen; men Agnes hade kommit in och envist
hållit sig kvar, ända tills han måst gå med oför-
rättadt ärende och illa dold vrede.
Han var alldeles säker på sin sak och betraktade
den unga flickan nästan som sin tillhörighet ; ty
han hade tur hos fruntimmer — helst på de se-
nare åren, sedan han blifvit förmögen och börjat
lefva undan — och den uppmuntran han rönt
hade varit alltför tydlig, för att mer än ett svar
gärna kunde komma i fråga.
Han funderade på att skrifva, men visste med
sig, att han ej var mästare i konsten, och så for
han, lämnande allt åt framtiden och sin egen
oemotståndlighet.
Agnes andades ut som efter en öfverstånden
fara. När han återkom, hade hon mor och syster
i säkerhet på landet, och kände bon honom rätt,
skulle han aldrig uppsöka dem där. Till hösten
kunde hon således spara sin ängslan.
* *
At
Agnes hade aldrig haft någon ungdom, det för-
stod hon först nu, när lifsglädjen fyllde hennes
ådror med sitt berusande, föryngrande elexir.
Ju längre från hemmet hon kom, dess mera be-
friad kände hon sig. Dess mera glömde hon — inte
de sina — men alla de många tunga, pinande
småiankarne, som förkväft det bästa inom henne.
Umgänget med fadern hade mognat hennes tan-
kelif, men hans sorg hade blifvit hennes och ka-
stat slagskuggor redan öfver hennes barndomstid,
och den börda, döden lyftat från hans skuldror
till hennes, hade varit tyngre än hon själf vetat af.
Nu med ens — utan någon förmedlande öfver-
gång — fylldes hennes hjärta af jublande lycka.
Mörka tankar, fruktan, bitterhet, farhågor —
allt skingrades som dimmar för solen. Visst tänkte
hon åter och åter på dem hon lämnat — väl
visste hon, att arbete och bekymmer väntade —
kanske i dubbelt mätt — men öfver framtiden
hade lagt sig ett förtonande skimmer liksom öfver
de fjärran bergen, hvilka hon aldrig kunde se sig
mätt på.
Hon lefde endast för slunden!
(Forts.)
Innehållsförteckning.
Augusta Wästfelt; af E. F. (Med porträtt.) — I »skval-
lerfrågan»; af Florentin. — Från farmors ungdom ; berät-
tadt af henne själf och för Idun upptecknadt af Claes Lun-
din. 3. — »Motion» ; en stockholmsbild af Anna Knutson. —
Om pianoklink; af Efraim Rosenius. — De svenska kvin-
nornas Chicagoutställning — Mormors vantar; af Christel.
— »La parisienne». — Att stärka linne. — Iduns julklapps-
basar. — Blommor; för Idun af Helena Nyblom. (Forts.)
— Ur notisboken. — Litteratur. — Teater och musik. —
Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé. (Forts.).
LåBSQN & C:o 1 Jaköbstovu 1
TT/inlrnre^onliM+inn utförsäljer ytterst billigt hela lagret af moderna juvel- och
ii.UilK.U.ibIcai.löciL;iUiI, guldbroseher, armband, ringar, nålar oeb kedjor.
e+-T Edelweiss-brosch af silfver från 3 kr., nålar med miniatyrer, skalbaggar etc.
^ y u - jH0aerna breda turkos- och pärlringar från 16 kronor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
