Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 2 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386 I D U N
Vill du icke blifva bättre, så upphör du snart att vara god.
j3:t ^Bernhard.
é**&¥*s¥¥¥¥¥¥¥W?W¥9¥¥¥¥¥9¥¥99¥¥9*¥?¥#»&fV¥&fW*¥¥W¥¥¥**¥*9&&é***&¥*99W**9¥¥&&¥9W9**W*W¥¥9*#¥v
än han själf. Man ruskade pä hufvudet åt
denna förening — båda så unga, så medellösa
•—- samt spådde allt annat än en lysande fram-
tid. Hela deras förmögenhet vid deras gifter-
mål bestod af 800 dollars, som mr Harrison
erhållit i förskott på en byggnadstomt han
ärft efter en afliden faster, och med denna
lilla summa började det unga paret reda sig
ett litet bo i Indianapolis, dit det kort efter
sin förening flytfade. Det var ett anspråks’
löst hem, bestående af endast trenne små
rum, som den unge juristen kunde erbjuda
sin brud, men där funnos kärlek och hopp,
förnöjsamhet och friskt ungdomsmod att er-
sätta hvad som fattades i utstyrsel och be-
kvämlighet. Den unga frun förrättade själf
alla hushållsgöromålen, hon kokade, städade
och sydde, och det finnes ännu många i In-
dianapolis, hvilka påminna ,sig den unga vackra
mrs Harrison, iklädd en enkel kalikåklädning,
med korg på armen göra sina uppköp för
det lilla hushållets behof.
Men så utbröt inbördeskriget, och hvarje
medborgare uppmanades att uppfylla sin
plikt mot fäderneslandet. Icke att mr Har-
rison tvekade ett ögonblick att göra sin, men
det kändes allt svårt att lämna maka och
barn just nu, då det började ljusna, för att
gå ett ovisst öde, ja, kanske döden till mötes.
Men hon bad honom i första rummet följa
pliktens bud samt öfverlämna allt i Guds
hand. Ej nog härmed, hon följde honom
ut i krigets alla vedermödor och blef inom
den brigad han förde från seger till seger en
verklig »Sister of Mercy», de sårades och sju-
kas vårdarinna, de döendes tröstande engel.
Vid krigets slut återkom han med rang, ära
och utmärkelse och hon älskad och välsig-
nad af tusentals, med hvilka hon delat kri-
gets alla vedermödor och fasor.
Från den dagen var Benjamin Harrison ej
längre den obetydlige juristen, utan en man,
af hvilken fäderneslandet väntade sig mycket.
Sedan mr Harrison år 1881 blifvit ut-
nämnd till Förenta staternas senator, inträdde
ett nytt skede i mrs Harrisons lif. Deras
hem blef för sex års tid i Washington, och
hon kom icke allenast i beröring med, uian
drog, genom sin älskvärdhet och sina många
förträffliga egenskaper, omkring sig allt, hvad
landets hufvudstad hade af framstående män
och kvinnor.
Slutligen, när fäderneslandet visade hennes
make den största utmärkelse, som kan ve-
derfaras en medborgare, och han blef högste
styresman öfver Förenta staternas mäktiga re-
publik, mottog hon allt detta med ett lugn
och en värdighet, som utmärka den sanna
ödmjukheten. Ej så liten saknad kände hon
öfver att ännu en gång nödgas lämna sitt
stilla husliga lif, som alltid utgjort hennes
högsta lycka, för att ikläda sig de mången
gång så tunga och ansvarsfulla plikterna af
en presidents hustru. Det synes också nu,
som dessa plikter blifvit henne för tunga
och att hon med sitt lif fått betala denna
sin aldrig eftersträfvade upphöjelse. Genast
efter hennes utbyte af det lugna hemmet i
Indianapolis mot Hvita huset i Washing-
ton märktes en oroande förändring i hennes
förut, åtminstone skenbart, starka hälsa. Så
kom influensan och gjorde sin påhälsning i
Hvita huset, och efter den dagen var mrs Har-
risons hälsa för alltid bruten. En tärande lung-
sjukdom ändade den 25 sistl. oktober, efter
outsägliga lidanden, denna ädla och upphöjda
kvinnas lefnadslopp, och hon begråtes och
saknas icke allenast af en älskad make och
sina tvänne barn, utan tillika af en hel na-
tion, som i henne för alla tider skall se sitt
ideal af en sann amerikansk kvinna.
Allt sedan Martha Washingtons dagar har
ingen med mera värdighet, behag och fin
takt uppburit det höga och ansvarsfulla kal-
let att vara »The first. Lady of the Land»
än Carolina Scott Harrison.
Signe Ankarfelt.
X^öffumia.
fpjär stoftets trappa af ef
åföriga muren sig flamrar,
bär citbuinet slingrar fånga
stänglar oetj törnrosfrasfarne ånga
— bär lyser nu månen blef,
bär smiba strålar i suärmelef
föfuen tneb siffnerfjamrar.
Ur ranfors od; grenars fång
en jätteros fram sig sträefer.
UTot trappsteget Iätt| fjon stöber
stn neeffabe fåff oefp boftar od; glober.
$ast fjotab af »anbrarens gång,
l]on bagar od? nätter sjunger en sång,
som färlefens yrsel näcfer.
Hîeit ni, som ej älsfa få,
oår bitterfjet är förflarlig:
när fram bäröfoer ni oattbra,
bystert slutna intill fjraranbra,
bett rosett ot trampa på.
fjott brinner od; rusar i natten så
— ocb färlef, färlef är farlig!
Fredrik Nycander.
Arbetsbrist.
f
vad är klockan? Ej mer än elfva! Åh
head tiden dock går långsamt! Hvad skall
man taga sig till innan andra frukosten? Man
kan ju ej promenera så här tidigt på dagen!
Den UDga frun steg upp ur den bekväma
hvilstolen, lade gäspande bort sin bok och såg
sig omkring i det Ulla täcka kabinettet, där
hon som oftast tillbragte förmiddagen. Allt
var i den förträffligaste ordning; hvar sak stod
på sin plats, icke ett damkorn var synligt,
intet spår af något, som kunde rättas eller
anmärkas på. Ingenting felades, vare sig af
det som var behöfiigt och nyttigt eller af det
öfverflödiga och vackra. Tapetserare och ar-
tister hade öfverbjudit hvarandra för att med
den moderna lyxen förena de estetiska fordrin-
garna, och hvartenda rum var så »stilenligt»,
så efter konstens regler utstyrdt som möjligt.
Det unga paret hade uppfyllt allan rättfär-
dighet och på kosmopolitiskt sätt genast efter
vigseln begifvit sig ut på bröllopsresa, läm-
nande åt gästerna att roa sig så godt de
kunde och hade lust till, sedan brudparet rest.
De nygifta hade på ett par månader galopperat
igenom Europas stora städer, beskådat museer
och vaxkabinett och köpt fotografier i massa,
af hvad de både sett och icke sett, och hade
nu för fem, sex veckor sedaa återkommit hem
för att inträda i den eleganta bostad, den hans
mor och hennes mor, hans och hennes systrar
och bröder, tanter och »öfriga anförvandter»
bemödat sig att fylla med allt, som kunde upp-
tänkas af lyx och komfort.
Hvart fru Elly — hon var döpt till Eleonora
efter farmor, men namnet förkortades natur-
ligtvis efter engelskt mönster — hvart hon
än vände sina blickar, kunde hon ej upptäcka
ens en tom plats och ännu mindre en brist i
det utsökta, stilenliga möblemanget. Kabinettet
var möbleradt i rococo, salongen i renässans,
matsalen i gammaltysk stil, rökrummet i moh-
risk stil o. s. v. Och alltsammans så full-
ständigt och genomfördt, att ej ens minsta
grand fanns att lägga till.
Hon gick ut i salen och slog upp dörrarna
till det antika linneskåpet, fyldt från öfverst
till nederst med finaste linnevaror af alla slag,
hvart och ett mönster ombundet med brode-
rade band — äfven här allt så fullständigt
som möjligt. Missnöjd slog hon igen skåp-
dörrarna och gick bort till buffeten ; redan
första blicken på de mot den mörkblå sam-
metsväggen innanför de blanka rutorna upp-
radade silfverpjäserna sade henne, att här var
också öfverfnllt, och hon gick tillbaka in i
salongen, där hon med en suck kastade sig
ned i ett soffhörn oeh med trött min slöt
ögonen.
Det är en helt annan sak att gå och be-
skåda fyllda skåp och visthus, när vi veta, att
det är vår egen flit och omtanke som fyllt
våra förrådskamrar, än när andra händer prop-
pat och stoppat dem fulla. Det är också med
en annan känsla man på äldre dagar går och
beser det man under sin arbetstid och i sin
krafts dagar församlat i ladorna, än när man
finner hvarje yttring af verksamhet på den
tid, då man ännu kan verka, stängd genom
att allt, hvad som skulle kunna göras, redan
är undangjordt.
Icke bättre var det ställdt med köksdepar-
tementet. Visserligen kom Mari — mammas
gamla Mari, som i tjugu år varit kokerska
»därhemma» -— hvarje dag in i kabinettet,
redogjorde för föregående dagens utgifter och
frågade pliktskyldigast, hvad frun ville hafva
till frukost och middag. Men som frun
vanligen ’ icke visste hvad hon ville hafva
eller kunde få, och Mari dessutom alltid på
förhand hade programmet uppgjordt, så var
den rådplägningen snart öfverstökad. Den ut-
märkta huspigan, som tant Jeanette skaffat,
och som fem år tjänat hos presidenten Y:s,
visste sina åligganden så väl och fullgjorde
dem så noga, att fru Elly ej heller här hade
något fält för sin verksamhet eller någontiDg
att hålla uppsikt öfver.
»Mamma ville veta, hvad jag önskar mig
till julklapp,» sade Elly halfhögt och såg sig
omkring. »Jag undrar just hvad det skulle
vara!» tilläde hon småleende, men ändå med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
