Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 2 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DUN 387
en liten suck. »Jag kan inte upptänka nSgot,
som jag kunde vilja hafva, om inte det. skulle
vara ett spann mjölkhvita kästar och en sju-
glasvagnü Och om jag finge det, så vet jag
knappt, hvad jag skulle med det att göra!»
Och så gäspade hon igen och sträckte på
sig. Men på en gång var det som om hon
fått nytt lif. Hon sprang upp och gick med
spänstiga steg in i mannens rum. Hon skulle
ju arbeta någon julklapp åt honom, och nu,
medan han var borta, passade det så bra att
gå dit in och se efter, om något felades, som
hon kunde ersätta.
Men därinne var det på samma sätt: toilet-
ten öfverlastad med lyxartiklar, skrifbordet
likaså, rökbordet, bokskåpet, klädskåpet — allt
fullständigt försedt och luxuriöst utstyrdt. In-
genting kunde upptänkas för att öka trefnaden
eller bekvämligheten i dessa rum. Taflor och
dekorationer på väggar och i hörn, blommor
och vaser och makartbuketter — alldeles som
i alla de andra rummen —- ■— Nej, hon må-
ste ut och se, hvad som fauns i butikerna, och
då skulle hon väl också kunna finna på något
att »önska» sig till julen!
Och så påtog hon sin dyrbara promenad-
dräkt och gick med en skymt af intresse ut
för att söka efter några lyxföremål, som möj-
ligen icke ännu blifvit införda i det eleganta
och stilenliga möbelmagasin, hon kallade hem.
Stackars barn! Välvilliga mammor, tanter,
systrar, väninnor hade i största välmening sam-
mansvurit sig för att göra henne själf till en
öfverflödspersedel i ett hem, där det fanns öf-
verflöd på allt och ändå en högst betänklig
brist — arbetsbrist!
Mathilda Langlet.
Giftermålsagenter.
in.
Soekenskräddaren.
åns Persson hade efterträdt den enögde
mäster Knut i yrket och äfven upp-
tagit sin driftige företrädares verksam-
het som giftermålsmäklare för ortens bönder.
Måns var en mycket säflig och fåordig man,
men när han, klädd i sin långrock och med
sin minst tre fot långa måttstock i vänstra
handen samt åtföljd af sina lärlingar, trädde
inom bondens stugndörr, gick en ilning af
glädje, blandad med bäfvan för något hemlig-
hetsfullt, genom familjens vuxna söner och
döttrar, för att icke tala om tjänstpigorna, som
hade kärleksbud från kärasten att vänta genom
lärlingarne samt tillika gladde sig vid utsikten
till att få den förtjänta klädningen sydd inom
de närmaste veckorna.
Under de första dagarne talade Måns icke
ett ord om något annat, än det som rörde
hans förelagda arbete, men då han tillklippt
och tråcklat ett halft tjog klädningar samt di-
verse manliga plagg, kunde en van iakttagare
märka, att mäster började tänka på den hem-
liga delen af sin verksamhet.
Med betänksam min betraktade han sina
lärlingars nedböjda hufvuden, kring hvilka sy-
trådsslingan satt hårdt spänd för att tillbaka-
hålla pannluggarne, strök sitt eget långa, i
pannan benade hår sorgfälligt bakom öronen,
fäste hållkroken fast i sitt ena byxknä, tog
plats i stugans högsäte och började vaxa en
tråd, så den skrek under hans blåstrimmiga
vaxkula.
Husfadern, som halflåg i kakelugnssängen,
reste på sig; husmoderns fot trampade något
saktare sin spinnrock ; man beredde sig till
ait tala och höra.
»Skulle jag kunna få anstånd med att sy
sängdynorna, tills jag varit hos Sven Knutsons
i Bolet?»
»Vi ville allt gärna ha de två äldsta bar-
nens hemgiftssängar fullt färdiga nu i höst;
en vet ju aldrig, när ens tid är ute, och det
är godt att ha beställt om sitt hus.» Det
var husmodern, som talade, medan hon i sakta
tempo trampade rocken och drog ut den klara
»ullråsan» till en fin, jämn tråd.
»Ja, det förstås, en vet ju inte, när en friare,
som anstår, kan komma till gården,» sade mä-
ster Måns med mycket a Ivar.
»Hvad är det som brådskar så hos Sven
Knutsons?» Husfadern styrde rakt på målet,
medan han stoppade sin sjöskumspipa.
»Sonen, Knut, är myndig nu och skulle
kunna öfvertaga gården — förstås om han får
ett bra gifte — de- gamla börja bli utslitna
och önska få hvila sig. Knut är en rask.
pojke och på allt sätt hygglig.»
»Hur’är det, Måns, finnes där inte mer än
en son hos Sven?»
»Nej, och bara två döttrar; den äldsta är
gift utsocknes och har fått ut sin arfvedel;
den yngsta går och läser sig fram i år ; hon
är visst jämnårig med er Nils. »
»Vår Nils läste sig ju fram i fjol,» inblan-
dade sig husmodern.
»Det är ju sant. Nå, då år det Knut och
er Anna, som äro ungefär lika gamla.»
»Hon är bara på nittonde året; är det icke
så, du mor?» —
Medan detta samtal ägde rum i stugans
öfre ända, sutto husets döttrar .och pigor vid
sina spinnrockar nere vid förstugudörren, och
det var omöjligt för de i smyg spejande skräd-
darlärlingarne att märka, om någon af dem
hörde eller förstod, hvarom den diplomatiska
underhandlingen rörde sig.
»Det var något jag ville fråga dig om,
Måns,» återtog husfadern efter en liten paus,
»men jag kan inte komma på’et. — Jo, vet du
någoi, om Sven Knutson har köpt någon kalf
af den nya rasen från Axelvall ? »
»Nej, det har han inte, ty han sporde mig
just, om jag inte hade sett, hur den nya rasen
trifdes hos er.»
»Han kan ju komma hit och se, när han
får tid,» genmälde husfadern och gick ut.
Han hade nu gifvit sitt bifall till sin dotters
giftermål med en yngling, som var henne så
till vida obekant, som hon endast sett honom
i kyrkan några gånger och aldrig talat ett ord
med honom.
Nu var den svåraste delen af sockenskräd-
darens hemliga uppdrag fullgjordt, men det
återstod att af husmodern få besked om, huru
många sängkläder och hur stort linneförråd
som dottern medförde i boet, ty detta intres-
serade mor Sven Knutson på det lifligaste.
»Kanske jag kunde sy åtminstone Annas
hemgiftsdynor med detsamma, ifall de icke äro
allt för många,» sade Måns begrundande.
»Till fyra sängar. Hur många får Knut
Svensson ? »
»Han skall ju ha gärden med löst och fast.
Det är ett godt bo för en ungkvinna. Men
mor Sven Knutson hade hört talas om er nya
randning på dynor och ville nog, att jag skulle
skaffa henne den.»
»Jag skall randa af den på en bit väfsticka,
som du kan lämna henne vid tillfälle.»
»Kanske Anna ville göra det; mor Knutson
har hört så mycket godt om hennes väfkonst. »
»Mäster kan ju själf spörja henne, när det
bär sig.»
Spinnrocken sattes i raskare fart; Måns
visste nu, att samtalet i det föreliggande äm-
net var afslutadt och saken afgjord, ty det föll
honom ej in, att flickan skulle säga nej till ett
så ansenligt anbud.
Med den mest oskyldiga min randade Anna
stickan och räckte den själf åt mäster, som
nästföljande söndag begaf sig till friarens hem
med sitt goda budskap.
Så kom under loppet af veckan Sven Knut-
son »för att se på Axelvalls-boskapen», och
nu hade sockenskräddaren spelt ut sin roll och
kunde med lugn afvakta sakens vidare utveck-
ling, under det han tänkte på att skaffa sig
nya mönster till brudens klädoing och till brud-
gummens kostym.
Utom detta för sockenskräddarens ärelyst-
nad mycket smickrande syarbete var han så
godt som själfskrifven bröllopsgäst samt kunde
emotse en ansenlig »förning» af gillesmat med
sig hem till sin hustru och rina tystlåtna lär-
lingar. Men långt innan detta bröllop kom
till stånd, var sockenskräddaren i färd med att
på annat håll och på liknande sätt inleda nya
giftermåls’ affärer.
Ave.
je.
”Gladjebringare”.
«
ar ni någon gång en vår eller som-
mar, medan trädgårdarne blomma
och fälten stå gröna och det susar i
de lummiga trädkronorna, legat bunden vid
er bädd, med sjukrummets fyra väggar obarm-
härtigt skiljande er från det brusende vårlif-
vet därute?
Har ni då känt, hur underbart lockande
detta vårlif ibland kan förefalla, hur en sol-
stråle, som silar in mellan jalousiens spjälor,
kan sätta hela fantasien i skälfning, hur en
vindfläkt från vårlifvet i de feberheta ådrorna
kan väcka den meät förtärande längtan efter
lummiga skogar, efter svalor, porlande bäc-
kar, efter fågelsång och blomsterdoft, efter
allt det som gör våren så skön och som i
det tysta, mörka sjukrummet förefaller som
en hägring från en annan värld?
Och har ni erfarit, hvilken obeskriflig glädje
man känner, då man ligger så där och dröm-
mer och längtar och en vän kommer in och
sätter en bukett friska blommor bredvid ens
bädd? Dessa blommor föra liksom genom
ett trollslag hela naturens tjusning in i rum-
met; de bära med sig en hälsning ifrån sko-
gar och ängar, den sjuke pressar sitt ansikte
mot de svala, doftande bladen, och med ögo-
nen slutna drömmer han sig fri ur den kvafva
kammaren, bort dit hans längtan drar honom,
där fåglarne sjunga och stora susande sko-
gar sluta honom i sin famn.
Blommorna, vårens och sommarens barn,
föra alltid glädje med sig, emottagas alltid,
hvart de komma, med tacksamhet, men al-
drig sprida de så mycken glädje, bringa de
så mycken tröst som vid en sjukbädd. Vid
glädjens fester, som de måste vara med om
att smycka med sin fägring, få de oftast blott
ett flyktigt erkännande, ett tanklöst tack,
men den sjuke, som förbränner dem med sin
febervarma hand, sin heta andedräkt, han
skänker dem sin kärlek, sin tacksamhet, de
få trösta och hugsvala honom i hans plågor
och läDgtan.
I denna stund, medan du läser dessa ra-
der, lida tusen och tusen människor i hundra-
tals sjuksalar — bleka, utmerglade, skepps-
brutna, ligga de där på sina bäddar, läka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
