Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 2 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 IDUN 1892
reus knif har söndersargat dem, kräftsjukdo-
mar förtära deras inre, feberbranden lyser i
deras ögon . . .
Till huru många af de3sa bäddar, där vå-
ra lidande bröder och systrar kämpa mot
plågor och död, har en kärleksfull hand bragt
några af de blomstervärldens glädjebringare,
som man är så snabb i att bryta åt lyckans barn?
Jag vet icke, men jag tror ej, att de äro
många, åtminstone icke i vårt land.
Och dock finnes äfven här en ansats till
denna kärleksverksamhet, äfven här har or-
ganiserats en »blomstermission», som, om än
icke mycket känd och utbredd, dock kan
vara en början till någonting, som en gång
skall utvecklas till ett lefvande och kraftigt
vittnesbörd om den kärlek, hvars lifsvillkor
är att gifva ut sig för andra.
I n:r 32 af Idun för i år förekommer en af fru
Ramsay skrifven uppsats om blomstermissio-
nen; varmt och lifligt skildrar hon däri, hvil-
ken roll blomstermissionen spelar i England,
hur nödvändigheten af dess tillvaro trängt in
i det allmänna medvetandet, hur på egendo-
marne man t. o. m. har en särskild liten
trädgård, där man odlar blommor till missio-
nen o. s. v.
Denna artikel har närmast gifvit mig an-
ledning att i Iduns spalter införa några ord
om Kristna föreningens för unga kvinnor
blomstermission, som måhända icke så många
ha reda på. Den verkar — om än i smått
— alldeles som blomstermissionen i England.
Hvarje söndag gå några af dess medlemmar
omkring på sjukhusen och dela ut blommor,
textade kort och frukter -—•. efter råd och
lägenhet; vid jul eller påsk anordnas kaffe-
bjudningar på Grabbens gärde eller något
annat ställe o. s. v. Medlemmar af före-
ningen, som hafva landtegendomar eller som-
marnöjen, skicka in blommor därifrån, andra
bidraga med textade kort eller apelsiner.
Men verksamheten behöfver ökas; vi be-
höfva mera blommor, mera frukter, flere ar-
betare. Ty sjukhusen äro stora, och de li-
dande, som ligga där och längta efter en fläkt
af tröst och lifsglädje, äro många. O, att in-
gen af dem behöfde vänta förgäfves — hur
mycket blommor vissDa ej nu i praktfulla
trädgårdar, utan att glädja någon — att de
i stället kunde hitta vägen till de dystra
sjuksalarne och blifva glädjebringare åt li-
dandets barn! —
Jag vet, att bland Iduns talrika läsekrets
finnas hundratals personer, som äro ägare af
drifhus och trädgårdar -— månne icke en
vänlig erinran om all den glädje och tack-
samhet, en sändning frukt och blommor till
K. F. U. K. blomstermission skall uppväcka,
kunde förmå en och annan att någon gång
komma ihåg blomstermissionen med en gåfva?
I den händelse, att någon skulle vilja följa
denna uppmaning, bifogar jag ett litet prak-
tiskt råd, nämligen att skicka blommorna,
så att de på lördags kväll eller söndags mor-
gon ankomma till K. F. U. K:s byrå, Ar-
senalsgatan 2 A, Stockholm, då de hinna
fram i rätt tid till utdelningen, som sker efter
gudstjänstens slut.
De blombuketter våra unga sjukhusbesö-
kerskor föra med sig äro vanligen icke mån-
ga och ofta ganska enkla, i synnerhet på
vintern. Måtte kärlekens drifkraft mång-
dubbla antalet och i gifvarens hjärta upp-
väcka känslan af att, om en skön blomma
fröjdar den friska och lyckliga, gör den det
i ännu högre grad med dem, som ligga fängs-
lade i sjukdomens bojor. Mathilda Roos.
Julfrid.
>’|AjA|jatbilda Langlets uppsats om »Jul och
JrjPJc julklappar» i ett af Iduns senasten:r
tilltalade mig särdeles mycket. In-
nerligt önskar jag framgång åt de behjär-
tansvärda sanningar, som den innehöll.
Får jag nu också i all anspråkslöshet kom-
ma fram med en tanke om »Jul och jul-
klappar» och få rum för densamma hos Idun,
likasom jag lifligt önskar hjärterum därför
hos Iduns flitiga julklappsarbetande läsarin-
nor? I kära svenska systrar, som just nu
ha edra älskande hjärtan och hufvuden fulla
af tankar på julfröjd och julgåfvor, läggen
dem åt sidan för en stund eller, ännu hellre,
uppoffren några af dem för min lilla fram-
ställning!
Jag skall försöka att inte säga för myc-
ket, och dock blir mitt hjärta öfverfullt, när
jag tänker på mitt ämne. Men låten mig
först, innan jag går vidare, se Eder in i ögo-
nen? Riktigt! Ännu stråla de i oförmin-
skad glans. Ännu rodna sammetslena kin-
der, och ännu finnes ett öfvermått af hälsa
och lefnadslust, ett rikligt öfverfiöd af lyck-
liga känslor och leenden vid tanken på alla
de glada öfverraskningar, som I stån i
begrepp att göra, och alla de vackra och kär-
komna gåfvor, som I skolen komma att få.
Men skall det också så vara några veckor
längre fram i tiden ? Fars älskade villiga
»tös», mors allrabästa hjälpreda, skall hon
äfven då stråla af hälsa och lefnadslust? Ack
nej! Bleka skuggor smyga genom hemmet.
Far vill ha ett ögonblicks hjälp att leta reda
på en undangömd bok eller dagens tidning.
Alltför gärna ville han äfven ha ett litet
sällskap på sin hvilotimme, men tösen har
»inte tid», »alldeles omöjligt». Far drager
en suck och går helt resigneradt åter in på
sitt arbetsrum med en innerlig önskan,
att julen »väl vore öfver», att hans flic-
ka hade litet mindre julklappsbestyr och
litet mera tid för honom. Och mor, som har
stök och bestyr med julstädning, julslakt, jul-
bak m. m., dubbelt så mycket göromål som
eljes, hon näns inte säga något åt flickorna,
ty hon vet, hur olyckliga de skulle känna
sig, om »klapparne» ej blefve färdiga. Från
morgon till kväll gå hennes trötta fötter oför-
trutet omkring, på det intet skall blifva
ogjordt till den stundande helgen. När nat-
ten kommer och sömnen sänker sig ned öf-
ver jorden, då undrar den ännu vakna mod-
ren med oro, om ingenting är glömdt, men
troligtvis gå ändock de oroligaste tankarne
in till arbetsrummet, där tysta, beställsamma
tomtar sömma, brodera, måla och snida de
härligaste julgåfvor. Allt till beredande af
julens fröjd och glädje, men detta kanske äf-
ven och det utan att de kära, flitiga tomtarne
hafva en aning därom, på bekostnad af det
allra förnämsta, julens frid. Och det bara
för att tomtarne vilja ha så mycket gjordt och
börja därmed för sent!
När sedan julafton är inne, kanske råder
då ännu en nervös brådska, kanske lägges
då sista handen vid någon större, ej fullbor-
dad julklapp. När man så ändligen samlas
för att taga upp »klapparne», hvem har
klädt granen, hvem har dukat julbordet?
Flickor, flickor, Ni lackade julklappar, minns
Ni det? Eller sydde till och med i smyg
på det sista arbetet. Glädje och kärlek ba
Ni nog kännt därvid, men hvar är nu fri-
den, hvar äro de strålande ögonen, hvar de
rosiga kinderna? Ack, det fördärfliga natt-
vaket har härjat outsägligt. Sömniga, ut-
tröttade, utledsna äro Ni litet livar. Har
jag inte rätt? Jag vet ju allt detta så väl,
af egen erfarenhet, ty jag har också varit
en sådan där oförståndig, nattjulklappsarbe-
tande varelse. Men jag har insett fördärf-
vet därmed, och jag kan aldrig tänka mig, att
jag skall komma att bereda eller erfara min-
dre verklig julglädje, därför att jag inte äm-
nar sitta upp cirka 4 veckor hvar eller hvar-
annan natt och förstöra min hälsa både för
den stundande högtiden och’ kanske därige-
nom ock för all framtid.
En annan bild till den förra:
Det oundvikliga julstöket är öfver. (Det
vore visserligen ett önskningsmål, äfven det,
att därvidlag en liten reform kunde införas.)
Julgåfvorna, helt obetydliga, kanske så myc-
ket mera kärkomna, äro färdiga och inlagda.
Julaftons morgon rinner upp. Friden inne
i huset lyser ut genom de klara rutorna.
Frid ute i nejden, frid i hjärtan och sinnen.
Denna dag, en värdig förberedelse till den
heliga natten, då englar sväfva ned till jor-
den att åter och åter till troende hjärtan föra
sitt glada badskap. Och vid julgranen sedan
om kvällen, då julljusen dock allra skönast
återskimra inne i barnaögon, då talar far om
frälsningens evangelium och mor börjar sakta
att sjunga — »Nu segrar alla trognas hopp,
vid englars lofsång rinner opp, så skön och
klar en morgonstjärna.» — Du känner dem
väl, de heliga tonerna!
Jag har så många gånger undrat, hvarför
inte julen varit detsamma, sedan jag blef
»stor», som när jag var en liten en. Nu
har jag funnit det. Vi fullvuxna människo-
barn äro uttröttade af allt det arbete, som
föregår helgen, våra sinnen äro icke längre
spänstiga, de äro nedtyngda af jordiska om-
sorger. Mor och far skicka oss icke längre
till sängs »i god tid», så att vi med stärkta
och uthvilade lemmar kunna bli väckta till
»ottan». Långt efter midnatt äro vi ännu
uppe, och vakna vi för att begifva oss af
till kyrkan, så är det med tunga hufvuden
och värkande kroppar. Och huru skall det
då vara med den inre harmonien? Kan du
ännu inom dig känna samma nästan öfver-
väldigande känsla af lycksalighet som förr,
när du nu stämmer in i julpsalmen, den evigt
unga, den som i det svenska landets tempel
ljuder så godt som samfälld denna dagens
tidiga morgonstund?
Det gäller att bryta med gamla inrotade
fördomar. Jag beder Eder så innerligt, I
svenska systrar! Tanken, medan ännu är tid,
på att för edra hem, för far och mor och
kanske för en ännu kärare, bevara eder jul-
frid, eder hälsa och edert mod!
Af hela mitt hjärta önskar jag nu Eder
alla en god, en glad, en lyckosam och frid-
full jul!
U/Iaja Bernhardsdotter.
Mildhet och undergifvenhet äro kvinnans
starkaste vapen.
Ögonen och hjärtat äro alltför ofta källan
till kvinnans omdöme.
Meilhan.
Lättjan färdas så låDgsamt, att fattigdomen
snart hinner upp honom.
Franklin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
