Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. 2 december 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396 i DU N 1892
Ids
5h|
ï _j «
ۧ? S
a” ■“
10’
am
se co
5r— fl
h câ
bn
g(fl|
«
*0
PS
Pf^r
p, ?h:i
O © !
y«
pt£i
(ü o
-Ö O
Hon fattade det ej själf och ville ej kalla den
vid dess rätta namn — ty hvad hade väl hon att
längta efter?
Underliga människohjärta’! För hvarje tums-
bredd af den främmande jord hon lämnade bakom
sig var hon färdig att gråta af vemod och saknad,
och dock skulle hon velat flyga för att komma
fort nog till den plats af världen, där intet annat
än arbete, försakelse och bekymmer väntade, men
vid hvilken hon var bunden med olösliga band af
vana, plikt och tillgifvenhet.
* *
*
Lilly hade varit lycklig i det enkla hemmet på
landet, där dagarne förrunno en efter en utan att,
som det tycktes, lämna spår efter sig — lyckligare
än någonsin förut — men modern trifdes ej. För
henne var naturen som död. Det vackra såg hon
ej och tänkte endast på att finna afvigsidan af
allt.
Dam, sol, fukt, mygg, flugor, regn, knaggliga vä-
gar, brist på umgänge, lyx och bekvämlighet voro
i hennes ögon det, som karaktäriserade landet.
Lilly hade väl till en början känt sig främ-
mande i de nya förhållandena, men snart gått
helt och hållet upp i krocketpartier, skogsprome-
nader, fiskturer, landthushållning och trädgårds-
skötsel.
För att göra ett slut på alltsammans föregaf
modern, att hon ej tålte den starka luften, och
flyttade in till staden så tvärt, att det nästan lik-
nade en flykt.
Mer än allt fruktade hon, att det rika partiet
kunde gå om intet, och var angelägen få saken
afgjord, medan tid var och hon hade Lilly för sig
själf.
Denna återvände hem med hjärtat uppfylldt af
saknad efter det hon lämnat och fruktan för hvad
som väntade. Redan innan hon for, hade hon
kännt en vaknande motvilja mot den efterhängsne
kurtisören och afsiktligt uppskjutit afgörandet.
Hon var säker på, att han och modern kommit
öfverens om att träffas vid badorten, och det var
endast för att undfly honom hon föredragit
landet.
Alt han skulle fria, visste hon och hade afsikt-
ligt uppmuntrat honom därtill— liksom hon skulle
gjort med hvar och en, som skänkt henne sin
hyllning.
Hans ståtliga utseende hade ej förfelat att göra
intryck, liksom moderns berättelser om mer än
ett kärleksäfventyr, där han varit hjälten, eller om
den eller den kvinnan, som suckade förgäfves för
hans skull.
Att bli vald före dem alla — ung och medellös
som hon var — smickrade hennes fåfänga. Fat-
tigt som föräldrahemmet alltid varit, hägrade
också rikedomen såsom höjdpunkten af jordisk
lycka, och att hon skulle säga ja, var alldeles
gifvet.
Mor och dotter hade redan länge sinsemellan
dryftat saken och gjort upp högtsträfvande fram-
tidsplaner; men allt som frågan ryckte henne när-
mare på lifvet, blef Lilly förbehållsam och fåordig.
Det skulle varit henne omöjligt att reda eller
klargöra sina känslor, men säkert är, att friaren
blef henne allt mera främmande och motbjudande.
Det var så mycket han hade att gifva, som hon
ej kunde afstå ifrån, men allt oftare önskade hon
att kunna erhålla det, utan att få honom själf på
köpet.
På landet i en helt ny omgifning bland männi-
skor, som omärkligt utöfvat ett stort inflytande på
henne, glömde hon honom nästan; men när hon
rycktes ifrån dem, var hon osäkrare på sig själf
än någonsin och ett lätt byte för hans och mo-
derns förenade böner och föreställningar.
När Agnes kom hem, voro ringarne redan väx-
lade, och göra något till saken kunde hon ej, helst
Lilly drog sig mer tillbaka än någonsin, afböjande
hvarje försök till närmande eller förtrolighet.
Agnes hade aldrig haft något gemensamt med
henne och höll ej af henne som af bröderna; men
hon längtade efter hennes tillgifvenhet mer än ef-
ter allt annat och kände ibland en nästan sjuk-
lig trånad efter att smekas af hennes mjuka hän-
der eller kyssas af hennes barnsligt veka läppar,
som hon ansåg besudlade af fästmannens kÿssar.
Att se honom komma och gå, som om ban
hörde till familjen — hvilket han ju också gjorde
— tog bort ali känsla af trefnad, och mången
gång vände hon tvärt, när hon såg hans siden-
fodrade ytterrock i tamburen, och gick långa vä-
gar bara för att slippa träffa honom. Sedan han
fått fotfäste i hemmet, kände hon sig hemlös där.
Af bans välstånd drog modern redan fördel, och
det plågade henne ända till leda att se spåren af
hans frikostighet.
Dyrbara smycken, sidentyger, lyxartiklar, viner,
delikatesser, blommor, frukter, åkturer och teater-
biljetter regnade ned dag efter dag, liksom köpte
han till högt pris en kurtisan i stället för att vinna
ett hjärta.
Slutna inom samma trånga väggar lefde mor
och döttrar, så skilda i känslor och tankar som
hade de aldrig haft något gemensamt.
Hvad som för Agnes var sorg och skam, var
för modern glädje och triumf, och medan den ena
kämpade en förtviflans kamp, bröstade sig den
andra själfbelåten, öfvermodig och skrytsam. Att
se henne sådan gjorde Agnes utom sig.
* *
*
Regnet slog mot fönsterrutan, höll upp ett
ögonblick, liksom för att hämta andan, och smatt-
rade på med förnyad kraft.
I äppelträdens grenar slet höststormen vildsint
och bårdhändt. Bladen voro till största delen
borta, och de nakna grenarne liksom jämrade sig,
där de vredos om hvarandra.
Det var söndagsförmiddag. Agnes satt vid sitt
skrifbord med hufvudet lutadt i handen. Framför
henne låg en hög obetalta räkningar.
Dubbelt så mycket penningar, som hon ansett
behöfliga, hade användts under hennes frånvaro.
Här framför henne lågo bevisen därpå.
Kreditsystem och smålån hade i alla tider varit
moderns hjälpmedel för tillfredsställande af fåfänga
och nöjeslystnad. Agnes visste, att det var på
detta fadern stupat.
Hon var hederlig ända till pedanteri, liksom
han, och det fanns ingen dag, då ej tanken på
dessa åsamkade småskulder brände henne som
en plåga och en skam.
Att modern aldrig ägnade dem en tanke, visste
hon. Blef det betaldt, var det bra, men egentligen
var det alldeles likgiltigt. Att bli kräfd var ett
obehag — eller snarare en oförskämdhet — ty
hvartill voro väl butikegarne ämnade annat än
till alt passa upp sina kunder och vänta, tills det
möjligen fölie dem in att betala.
Häftigare än någonsin smattrade regnet mot
rutan, och Agnes ryste till.
Ute och inne var lika mörkt, hopplöst och dystert.
Det var som hade sol och sommar aldrig funnits I
Med sitt arbete, sina krafter skulle hon betala
allt detta eller låta det vara, bära skammen och
tvinga samvetet till kompromisser.
Att veta, att det ej fanns pengar att köpa ved
till vintern eller möjlighet att skaffa varma under-
kläder och skodon, medan det frossades i lyx och
öfverflöd, så att det hela liknade en hvitmenad
griff, kom henne att rodna af blygsel och vrede.
Hon hade kommit hem, stark och förtröstansfull,
uppfylld af goda föresatser, och redan nu svek
henne modet.
Det försia som mött henne var ett bref från
Viktor, äldste brodern, som studerade till läkare.
Hon hade räknat på, att han skulle taga medi-
cofiien redan detta år, och nu skref han, att han
slagit om och ämnade bli skriftställare. Han hade
begåfning, det visste hon bättre än någon annan,
men det skrämde henne, att han kastade den
säkra brödkakan för något så osäkert som för-
fattarebanan.
Det var något annat i hans bref också, som
plågade henne. En frihet i lon, uttryckssätt och
lifsåskådning, som visade, att han kastat sig ut i
lifvet och med det samma slitit många af de band,
som förenat dem.
Det var som hade hon till hälften förlorat ho-
nom, och på samma gång visste hon, att om de
träffats dagligen, skulle de förstått hvarandra och
hans åskådningssätt blifvit hennes samt hennes
trånga värld öppnat sig för vidsträcktare vyer.
Det kändes så bittert att inte få följa med i
hans utveckling, utan sitta här insnärjd i nät af
lumpna småbekymmer, som väl en dag skulle
stjäla sista gnistan af lefnadsmod och själsfrisk-
het.
För den yngre brodern oroade hon sig ännu
mer. Själf skref han nästan aldrig, och hon sak-
nade hans glada, pojkaktiga meddelanden, men i
Viktors sista bref — som hon fått just denna
morgon — stod alt läsa. »För Ernst är jag myc-
ket bekymrad. Han har, som du vet, alla egen-
skaper, som göra honom omtyckt af kamrater och
i sällskapslifvet, men saknar karaktär och mot-
ståndskraft. Med studierna går det klent, oaktadt
hans goda hufvud, ty kvartettsång, glada lag och
galna upptåg taga det mesta af hans lid.
Kär är han också — som alltid — denna gång
i en skådespelerska, som gästar staden. Lyckligt-
vis reser hon snart, och då är det slut — tills
härnäst. Jag förmanar och föreställer så godt jag
kan, men tycker själf ej om rollen af mentor och
är rädd förlora något af hans tillgifvenhet. Lita
emellertid på, att jag gör hvad jag kan, du kära
lilla mor.»
Hennet ansikte ljusnade upp som alltid vid tan-
ken på detta smeknamn bröderna gifvit henne.
Hon hade tidigt fått ett hem att sköta. Fått
alla bördorna, alla plikterna; men inte kärleken,
inte eganderättens myndighet och styrkande glädje,
och därför också i känslan af vanmakt mer än
en gång gifvit allt förloradt.
Eget hem, egna barn skulle hon aldrig få —
det var försent nu ! Den tidpunkt, då det egent-
ligen kunnat komma ifråga, hade hon ej haft tid
att tänka därpå, och nu var friheten henne kärare
än allt annat — så trodde hon åtminstone.
Barn hade hon ju dessutom, ty ingen mor kunde
älska sina söner högre än hon älskade sina
gossar, som hon kallade dem.
Deras framtid, deras intressen, framgång, ära
eller nederlag voro också hennes, och här satt
hon med sina moderliga farhågor, ulan att äga
moderns rättighet att gripa in eller modersnam-
nets helgade myndighet att stödja sig vid.
Och hvem är det, som motarbetar mig och gör
oss alla olyckliga, frågade hon sig.» Om hon
vore borla, som inte lefver till någons nytta eller
glädje!»
Det var inte första gången dessa tankar stego
upp inom henne. Hon förjagade dem, förebrådde
och anklagade sig själf, men bära sig åt hur hon
ville, kommo de igen likt hungriga gamar till det
lockande rofvet.
»Om hon gick bort — om...?»
Där kommo de på nytt, de upproriska, syndiga
tankarne.
Hon lutade hufvudet mot bordskanten och bad
om att kunna förlåta och fördraga som fadern
gjort ; men det var ingen kraft i bönen, och det
hjälpte ej att söka frammana hans bild. Det var
som hade hon först nu förlorat honom, och någon
glädje öfver att träda i hans fotspår kände
hon ej.
Plötsligt lyfte hon hufvudet som för en uppen-
barelse.
Hon hade lofvat sig själf under de lyckliga
sommardagarne att bära hvad än komma skulle
— bära det villigt och tåligt som ett stort tack
för det härliga hon genomlefvat, och nu svek hon
sitt löfte.
Den som skapat världen skön och stor, hade
han då ej makt att uppehålla henne — stoft-
grandet?
Det var som hade med ens ett vidsträckt per-
spektiv öppnat sig, ur hvilket tafla efter tafla trädde
fram för att göra sig påmindt. Doftande skogar,
bördiga dalar, breda elfvar och strida forsar.
Hon slöt ögonen som för att bevara, gömma och
bibéhålla den sköna synen och såg på nytt. _—
Mäktiga bergskedjor, där snön låg öfverst, glitt-
rande i solskenet likt glada tankar. Djupa, klar-
gröna vatten, leende ängar och fält, fridfulla män-
niskoboningar och — hafvet.
Här stannade tankarne.
Hon mindes särskildt en solnedgång.
Hon hade suttit uppe på en klippspets med haf-
vet under sig — till venster fritt ända ut till syn-
randen, men till höger uppfylldt af skär — och
därbakom fastlandet med oregelbundna blågrå
klippformationer.
Det var ingen leende tafla. Ett oväder var i
antågande, och solen stod blodröd nere vid hori-
zonten, omgifven af grågredelina moln, som allt
mer gingo öfver i svart.
Vattenytan låg oljigt blank — blott fläckvis
krusad — men långt från fjärran hördes ett doft
rytande som växte, vidgades, kom allt närmare
och inom kort skulle jaga skyhöga vågor upp mot
stranden.
Aldrig hade hon sett sådana molnbildningar —
sådana färger I Guld, purpur, blågult, grönblått,
violett oeh svartbrunt — och så reflexer på klip-
por och skär och återspeglingar i vattnet!
(Forts.)
y
Innehållsförteckning.
Carolina Harrison ; af Signe Ankarfelt. (Med porträtt.) —
Notturno; af Fredrik Nycander. — Arbetsbrist; af Mathilda
Langtet. — Giftermålsagenter. III : Sockenskräddaren ; af
Ave. — Glädjebringare ; af Mathilda Boos. — Julfrid; a.t Maja
Bernhardsdotter. — På Börsen ; en vandring genom utställ-
ningen oeh basaren till förmån för de svenska kvinnornas
Chicagoutställn’ng — Ur det extra nummer af Idun. — Sven-
ska villan och dess mästare. — Iduns julklappsbasar. —
Från farmors ungdom; berättadt af henne själf och för Idun
upptecknadt af Olacs Lundin. 4. — Husmoderlig almanack.
December ; af Stenia. — Blommor ; för Idun af Helena Ny-
blom. (Slut.) — Ur notisboken. — Teater och musik. —
Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé. (Forts.).
LÅSSON & C:o Juvelerare
1 Jakobstorg 1
TToligo "Hon utförsäljer ytterst billigt hela lagret af moderna juvel- ocli
ii.UlJ.n.U.loiCaj.iDCl LiUli, guldbroscher, armband, ringar, nålar och kedjor.
o4-T Edelweiss-broach af silfver från 3 kr., nålar med miniatyrer, skalbaggar etc.
__i______T Moderna, breda turkos- och pärlringar från 15 kronor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0402.html
