Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. 2 december 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189Ö IDUN 395
de fattiga och aldrig tröttnaude omtanke om deras
intressen handhaft. Till ny ordförande har utsetts
fru Pauline Norrman och till medlem i styrelsen
fru Julia Sjöholm.
*
SchacJespelande damer äga numera att in-
gå såsom ledamöter i Stockholms schacksällskap.
Anmälningar om inträde göras genom någon förut-
varande ledamot hos grosshandlare S. Salomon,
Skeppsbron 44, eller bokhandlare R. Sahlberg, Freds-
gatan 17.
*
Regementet tackar för god vakt. Härom
aftonen samlades å dragonkasernen i Ystad varande
officerare af Skånska dragonregementet jämte damer
till fest, med anledning af att Patriotiska sällskapet
tilldelat uppasserskan ä kasernen Johanna Carolina
Valter medalj för långvarig och trogen tjänst. Ka-
sernen hade på grund häraf iklädt sig en festlig
skrud. Trapporna upplystes af kulörta lyktor, och
orderrummen voro rikt illuminerade och smakfullt
prydda med flaggor, vapen och dylikt. Ett af hör-
nen upptogs af en transparang med festföremålets
initialer. Utanför orderrummen var manskapet, till-
hörande kommenderingen, uppstäldt.
Sedan alla voro samlade, öfverlämnades till Jo-
hanna Yalter medaljen och frambars regementets
tack för det nit och den plikttrohet, som hon städse
lagt i dagen. Till trotjänarinnan hölls därefter ett
längre, versifieradt, högstämdt och delvis humoristiskt
tal, som åtföljdes af hurrarop. Johanna Valter har
tjänat sammanlagdt 19 år å kasernen, däraf 10 år
under hvilka dragonregementet varit förlagdt i Ystad
och dessförinnan hos kronprinsens husarregemente.
*
Ett lif i biljettluckan. En för Linköpings
teaterpublik välbekant person, nämligen biljettförsäl-
jerskan fru Albertine Valborg Schiele, har aflidit,
76 år gammal. Hon har under 30 år varit biljett-
försäljerska. vid Linköpings teater samt vid baler å
Stora hoteliet m. m. Sista gången hon skötte denna
funktion var då von der Ostens sällskap besökte
staden. Hon var redan förut krasslig, men därefter
insjuknade hon på allvar.
Den gamla fru Scheele var högt aktad’ af alla för
sitt tillmötesgående sätt, och de teaterdirektörer, som
besökte staden, kunde ej nog berömma den gamla,
trogna och redbara biljettförsäljerskan.
*
En kvinnlig afrikaresande. Kort efter
Stanleys återkomst från Emin pascha-undsättnings-
expeditionen, begaf sig en amerikanska, fru French
Sheldon, af på en forskningsfärd i Afrika, kom lyck-
ligt till baka och har nu öfver sin resa utgifvit en
bok med titetn : »Från sultan till sultan».
Kesan började egentligen i Zansibar, men äfven-
tyren redan i Calais, där vid hennes afresa vän-
nerna fulla af deltagande blickade — på den vackra
fruns kvarlämnade man.
Från Mombasa gick fru Sheldon till Kilimand-
scharo, beledsagad af 130 bärare, alla väl beväpnade.
Därpå tågade hon in på den blodtörstiga Masai-
stammens område, men hennes kvinnliga behag fjätt-
rade så de vilda, att hon banade sig väg, utan att
behöfva aflossa ett enda skott. Höfdingen för de
fruktade masai var älskvärdheten själf och gaf fru
Sheldon audiens, ehuru det eljes ej var hans vana
att mottaga fruntimmersbesök. Han visade henne
äfven sitt välförsedda harem, och man må hoppas,
att hans sträfvan att roa sin gäst, ej inbringat ho-
nom allt för många sparlakanslexor, ty första sul-
taninnan skall ha varit mycket »förargad och svart-
sjuk», emedan hon i fru Sheldon förmodade en ri-
val. Därpå drog förskarinnan (»fotograferande och
under lejonens rytande och shakalernas tjut») rundt
om Kilimandscharo och kom sedan tillbaka på tyskt
område •— så står det skrifvet i hennes egen bok.
Teater och musik.
Kungl. operan uppförde i lördags för första gången
Ivar Hallströms förr aldrig gifna 3-aktsopera »Gra-
nadas dotter» till text af H. Christiernsson. Salon-
gen var fullsatt och bifallet ljudade litet emellan.
Och dock torde det vara svårt att förutsäga, om
denna opera kommer att få något långt lif eller ej.
Musiken är visserligen ganska melodiÖB och
instrumentationen, särskildt hvad beträffar biåsinstru-
mentens användande, särdeles anslående, men af nå-
gon egentlig ursprunglighet eller helgjutenhet finner
man ej mycket. Måhända bär libretton till en del skul-
den åtminstone till den senare bristen. På program-
met står det »romantisk opera,» men det är en bland-
ning, synes det oss, af melodram, sagospel och opera.
En hel del saker, som nu åstadkomma longörer och
verka störande, borde hellre varit borta. Särskildt
gäller detta om Mateos (Lundqvists) långa och tröt-
tande melodramatiska ballad i första akten. Första
akten är nog ock den i alla hänseenden svagaste.
Jacintas romans är dock ganska intagande, liksom
ock mulåsnedrifvarnes sång, hvarmed akten öppnas,
Andra akten är otvifvelaktigt den bästa. Ett af
operans bästa nummer är den lilla växelsången i denna
akts första tablå mellan en gosse och en flicka, som
sitta modell för infantinnan-målarinnan Eleonora.
Skada att den ej utfördes fullt mönstergillt. En
mycket god ansats åt det humoristiska är den i
samma tablå förekommande kvartetteu. Vi tro ock,
att det ingalunda skulle skadat, om det komiska
elementet fått litet mera spelrum i operan. I andra
akten återfinnes för öfrigt ytterligare en ganska in-
tagande romans af JaciDta, en dylik af styckets äl-
skare Ruyz samt en kärleksduett mellan dem båda.
Genom den väl anordnade baletten och den präktiga
mohriska marschen med sitt iifliga tempo, gör denna
akts andra tablå ett ganska ståtligt intryck. Tredje
aktens hnfvudnummer är duetten mellan infautinnan
Eleonora och Jacinta. Ett framstående rum intager
ock bandolerons visa, föredragen af hr Lundberg.
Libretton är allt skäligen klen. En liten kärleks-
historia förekommer visserligen i operan, men hand-
lingen är för öfrigt så godt som ingen. Hr Chri-
stiernsson borde, synes det oss, med sin vana vid
dylika arbeten, bafva kunnat åstadkomma något in-
tressantare. Sådana osmakligheter som det farsar-
tade gycklet i andra aktens första tablå och sista
aktens knalleffekt med viaduktens instörtande (ulan
det minsta buller) hade varit bäst att utelämna.
Att musiken ej förmår höja sig till någon högre
Schwung, beror nog ock på libretton. I alla hän-
delser kvarstår dock så mycket af värde, att operan
mycket väl låter höra sig, Glädjande är ju ock att
finna, att den inhemska operadiktningen ännu ej är död.
Utförandet, som leddes af direktör A. Hallen,
vsr, om man frånräknar några missöden bland soli-
sterna, värdt allt erkännande. I främsta rummet
bör nämnas fru Sterhy (Jacinta), hvilken med varm
känsla och ädelt föredrag sjunger sina romanser.
Fröken Almaii (Eleonora) förtjänar ock att nämnas,
särskildt för sitt uppträdande i tredje akten. Hr
Ijemon (Ruyz) lär ha instuderat partiet för tonsättaren
själf. Han gör ock sitt bästa, men många brister
vidlåda ännu såväl sångtekniken som spelet. Hr
Lundqvist som ciceronen Mateo gör hvad göras kan
af den långa balladen i första akten. Att hr
Brag har mycket goda anlag för det komiska opera-
facket, fick han äfven här som musikapföraren Pe-
drillo Pedruga tillfälle lägga i dagen. Ofriga upp-
trädande gjorde sitt bästa. — Baletterna äro vackra
och anslående samt väl inöfvade.
Flere inropningar ägde rum. Efter sista akten
måste äfven kompositören upprepade gånger fram-
träda, Konungen, som med kronprinsen samt prin-
sarne Carl och Eugen bevistade hela föreställningen,
gaf flere gånger signal till applåder.
Vasateatern har under loppet af föga mer än en
vecka åter haft att uppvisa tvänne nya program.
Först drog Offenbachs glada »Pariserlif» en serie
goda hus, främst naturligtvis på grund af fru Anna
Petterson Norries briljanta tolkning af det kvinnliga
hufvudpartiet. Och i tisdags afton gjorde »Lilla hel-
gonet» sitt återinträde inför hufvudstad-^publiken un-
der ett bifall, som med skäl kan kallas frenetiskt
och till fullo förebådar, att »Sainte Nitouches» dyr-
kan än en gång bör kunna blifva både långvarig
och intensiv. Den äfventyrslystna lilla fröken de
Flavigny har ock i den nämnda celebra gästen en
framställarinna,. som genom ett betagande lifligt och
skälmaktigt spel får fram det kvicka partiets alla
pointer, på samma gång hennes öfverlägsna sång-
konst afvinner den spirituela Hervéska musiken det
mesta möjliga. Hr Warbergs organist-operettkom-
positör var också en alltigenom förträfflig prestation,
som höll munterheten uppe utan afbrott, och hr
Rönnblad hade i Fernands uniform en af sina bästa
aftnar.
»Lilla helgonet» artar sig otvifvelaktigt att bli
Vasateaterns högsta trumf för säsongen.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första
abonnementskonsert i Musikaliska akademiens stora
sal, hvilken var fylld till sista plats. Programmet
upptog tvänne större nummer, intetdera förut här
utfördt. Det första var Ant. Dvoraks dramatiska
kantat-ballad »Spökbruden», satt för soli, blandad
kör och orkester. Balladens innehåll är i korthet
det, att en ung älskande kvinna bortföres af sin af-
lidne fästmans vålnad. Till denna spökfärd har
kompositören satt en synnerligen målande och ori-
ginell musik, som ovillkorligen måste göra intryck
på hvarje någorlunda känsligt sinne. Själfva spök-
larden beskrifves för öfrigt i recitativstil af en solo-
stämma (baryton), beledsagad af växlande körsång.
Däremellan förekomma särdeles vackra solonummer
och duetter mellan flickan och hennes fästman, hvilka
båda partier utfördes af fru Edling och hr Odmann
på ett sätt, som på det hela taget måste vinna rätt-
vist erkännande. De vackra och melodiösa partierna
lämpade sig ock förträffligt för de båda framstående
artisterna. Det ansträngande barytonpartiet utfördes
förtjänstfullt af hr Söderman. Att bifallet efter de
olika afdelningarna i balladen ej var så lifligt, till-
skrifva vi uteslutande den gripande verkan, som
stycket synbarligen utöfvade på publiken, och som
hindrade denna att komma sig före att applådera.
Som sbitnummer uifördes första aktens final ur
Richard Wagners musikdrama »Parsifal». Ehuru
verkan i konsertsalen naturligen ej ens närmelsevis
kan varda densamma som på den berömda scenen i
Bayreuth, så förfelade dock ej de härliga körerna
med det storslagna orkesterackompanjemanget att
göra det djupaste intryck på åhörarne. Och om man
än genom åhörandet i konsertsalen af ett lösbrutet
stycke ur det genialiska musikdramat endast kan få
en aning om den högtidsstund, som beredes musik-
älskaren vid åhörandet af dramat i dess helhet i
Bayreuth, så bör man dock vara tacksam för hvad
som här bjudes. Hr Hallen, Ftlharmoniska sällska-
pets dirigent, är ock värd det största erkännande.
De båda styckena å aftonens program fingo ock ett
på det hela taget synnerligen godt utförande. En
andra konsert med samma program gifves i afton å
k. operan.
Operasångaren Johannes Eimblads konsert, hvilken
måst uppskjutas ett par gånger, gifves i morgon
lördag i Vetenskapsakademien.
Förebådade konserter. Den bekante pianisten Franz
Rummel och den likaledes väl kände sångaren Con-
rad Behrens gifva konsert härstädes i denna månad.
Dagen är ännu ej bestämd.
På nyåret hitväntas fru Teresa Carenno.
/^S
©ßfeFsköFd.
Berättelse
af
Vilma Lindhé.
(Forts.)
«
enne personligen hade ingenting händt, som
kunde göra framtiden ljusare, men hon hade
så mycket mera att lefva af. Hon hade aldrig ve-
tat, att världen var så stor, så skön och vid.
Hon satt ofta med tårfyllda ögon och såg —
bara såg — insupande i fulla drag skönheten
rundt om. Själfva tankarne tycktes domnade —
insöfda i ett opierus af lycka.
Detta var hvila!
Med hvarje dag blef hon starkare, gladare, an-
genämare och oumbärligare för sitt ressällskap.
Det var inte alltid så lätt att vara till nöjes,
sätta sig själf i sista rummet och endast tänka
på en annans bekvämlighet och trefnad, men i
den sinnesstämning hon var, såg hon inga svå-
righeter.
Solen sken liksom rakt in i hennes hjärta och
värmde upp där. Doften från skogar och fält slog
emot henne stark och kryddad, berusande som
eldigt vin.
Detta var att lefva!
Endast sparsamt nådde henne underrättelser från
hemmet, ty routen var ej uppgjord på förhand
och ändrades mer än en gång.
Böcker och tidningar såg hon ej åt. Det var
ej tid till läsning, och hvad natur och konst hade
att bjuda var så ötverväldigande stort, att allt
annat föreföll smått och intetsägande.
Vänliga ögon och händer mötte hennes, vänliga
ord upplifvade och stärkte hennes sinne; hon var
alldeles frisk nu, både till själ och kropp.
Så småningom — utan att hon kunde göra sig
reda för, när det började — smög sig hemlängtan
öfver henne.
Midt i skönhet och lycka kom den — tog först
en helt liten plats och så allt större och större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0401.html
