Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 50. 9 december 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 I DU N 1892
Att finna hvarandra, när själen är ung, Med glädje tillsammans den vandra:
Och följa till åldern hvarandra, Hvar finnes i världen för tvänne
När vägen är lätt och när vägen är tung, En lott, som kan liknas vid denne?
p.’ JloDHE.
återkomsten hit arbetade hon flitigt, men vi-
sade föga af sina arbeten. Ett och annat såg
man, fann det »ganska bra», men just ingen-
ting mera. Då företog hon 1889 en studie-
resa på fullt allvar till Paris och målade där
det året samt under 1891 på Julians atelier,
en af de parisiska »fria akademier», som upp-
sättas vanligtvis af någon modell, hos hvilken
unga konstidkare samlas och arbeta under hand-
ledning af någon känd lärare. På nämnda
atelier målade Ellen Jolin för Jules Joseph
Lefebvre, bekant konstnär, som bland annat
är representerad i Luxembouig-galleriet i
Paris.
Den studieresa, som dock tyckes ha mest
inverkat på konstnärinnan och fullt utvecklat
henne som akvarellist, är den hon nu senast
företog till Italien, där hon uppehöll sig i fjor-
ton månader, men icke arbetade under någon
mästares ledning. Hon deltog endast i mo-
dellmålning i Gercolo artistico i Roma, men
arbetade för öfrigt på egen hand, såg med
uppmärksamt öga, hvad det sköna landet har
att erbjuda, i synnerhet i måleriska byggna-
ders inre och gamla minnesmärken från konstens
olika skeden, uppfattade säkert och känsligt
samt återgaf med stor talang.
Det var det konstnärliga utbytet från denna
vistelse i södern, som fröken Jolin nu utställde
i omkring sjuttio större och mindre akvarell-
målningar, hvilka väckte konstälskarnes lifliga
intresse och gjorde henne med en gång till
hela allmänhetens gunstling. Förut föga känd
af denna allmänhet, är hennes konst numera
högt aktad, omtyckt och beundrad. Det säk-
raste beviset därpå torde vara, att ett stort
antal af de utställda kons; verken genast funno
köpare.
Målningarna från Firenze, Assisi, Roma m.
fl. platser i Italien gå nu att sprida glädje och
konstnjutning i många svenska hem, alla friska
ooh lätta, samvetsgrannt framställda samt ut-
förda med mycken noggrannhet äfven i detal-
jer, utan att det hela lider däraf, ingenting
tillkonstladt, allt ärligt, enkelt och fullt
konstnärligt.
* *
*
Bland de af konstakademien år 1879 belö-
nade täflingsarbetena med motiv »Syndafloden»
befann sig en tafla af ett ungt fruntimmer,
som då i fyra år varit akademiens elev och
ingaf stora förhoppningar. Hennes namn var
Emma Löwstädt, dotter till en aktad stock-
holmsborgare, skräddarmästaren C. R. Löw-
städt, och född 1856. Strax efter mottagan-
det af denna belöning begaf fröken Löwstädt
sig till Paris och stannade där några månader
for att studera målarkonsten. Efter åter-
komsten hit deltog hon åter i den af akade-
mien då utlysta täflingen »Lokes fängslande»
och vann 1880 andra priset.
Denna uppmuntran gaf henne anledning att
efter slutad kurs vid vår konstakademi å nyo
begifva sig till Paris för att riktigt grundligt
taga kännedom om det franska målningssättet.
I Frankrike målar man på många olika
sätt, och där gäller företrädesvis hvad vår
store skald sjöng: »i många former trifs det
sköna». Det är dock ett uttryckssätt, som
kanske mer än de öfriga får gå och gälla för
fransk målarkonst, det som fått namn af det
moderna och äfven gör anspråk på att vara
framtidens och är mer eller mindre impres-
sionistiskt, d. v. s. söker att på duken fästa
det ögonblickliga intrycket, skall vara verklig-
hetstroget och är vanligtvis ett uttryck af
konstnärens subjektiva uppfattning. I det ut-
tryckssättet ligger onekligen något frestande
för ett ungt konstnärssinne, och Emma Löw-
städt eller, som hon efter sitt giftermål 1882
kallar sig, Löwstädt-Chadwick, drogs allt mera
åt det hållet. I de taflor hon, strax efter det
hon för alltid slagit sig ned i Frankrike, då
och då skickade hem, märktes denna böjelse
icke mycket, men den har allt mera bemäkti-
gat sig den talangfulla konstnärinnan, och på
den utställning, som hon jämte fröken Jolin
nu haft här, har den slagit ut i full blom.
År 1882 ■ visade hon på »salongen», konst-
utställningen i Champs-Elysées i Paris, »Dé-
part pour la mer», hvilken vi fingo se äfven
här, och året därpå gjorde hon likaledes på
»salongen» lycka med »Soupe de marins», två
taflor som behandla måleriska scener ur den
franska kustbons lif. Den senare målningen ha vi
dock ej haft tillfälle att se i original, men fo-
tografien gifver otvifvelaktigt god föreställning
om taflans värde.
Fru Chadwick har behandlat flere motiv
från Frankrikes kust, hvilka vunnit bifall på
de stora årliga utställningarna i Paris, på
hvilka hennes arbeten varit godt representera-
de under tio års tid. Hon har deltagit i »sa-
longen» i Champs-Elysées alla de åren, med
undantag af 1891, då hon pä den nya utställ-
ningen i Champs de Mars visade »Lecture»,
en genremålning af, såsom fotografiafbildniogen
intygar, mycket god verkan. I år deltog hon
åter i utställningen i Champs-Elysées.
Hennes arbeten ha icke blott vuDnit bifall
hos Frankrikes konstälskare i allmänhet, utan
ock erhållit officiela belöningar, hvilket var
fallet med hennes »Five o’clock», som på 1887
års »salong» fick mention. Den taflan har
varit utställd äfven i Stockholm. Det är icke
någon »Five o’clock tea» i den fina världen,
sådan som t. ex. den i Frankrike bekante
målaren Stewart framställt, med eleganta her-
rar och damer i en praktfullt möblerad sa-
long, utan bland några fattiga kvinnor som i
en vindskammare hålla en liten skvallerstund
vid koppen, en bild ur småfolkets värld, ka-
raktäristiskt uppfattad och återgifven med är-
lig konst.
Efter sitt giftermål med den nordamerikan-
ske målaren Francis Brook Chadwick har
konstnärinnan vistats mesi på landet och har
sitt hem sedan flere år i Grès i norra Frank-
rike. Hennes pensel behandlar också mest
scener ur det franska landtfolkets lif. Men
hon har äfven besökt norra Afrika och däri-
från medfört många intressanta ej blott figur-,
utan äfven landskapstaflor, såsom man finner
på hennes utställning här. Också hennes fä-
derneslands natur har gjorts till föremål för
hennes målning, hvarpå man såg flere prof på
samma utställning. TJnder sistlidne sommar
uppehöll hon sig i Jämtland och målade där
åtskilliga landskapsmotiv, mycket raskt ut-
förda. Sedan hon under flere år icke sett
Sverige, har hon nu kommit hit på ett längre
besök och stannar förmodligen ett år för att
riktigt studera svensk natur och svenska folk-
typer. Man äger grundad anledning att hop-
pas, det resultatet af hennes studier här skola
ytterligare bidraga att göra det svenska nam-
net aktadt och omtyckt på främmande jord
samt att visa, det den svenska kvinnan med
framgång deltager i samtidens kulturarbete.
C/aës Lundin.
Kvinnliga eröfringar.
®
åsom våra läsarinnor tilläfventyrs erinra
sig, har Idun tidigare i år meddelat en
revy öfver kvinnornas framsteg på det
juridiska området. Det är emellertid icke en-
dast på detta fält, som de kvinnliga emancipa-
tionssträfvandena gått framåt, och det torde
därför vara af intresse att kasta en kortfattad
blick på de öfriga områden, där dessa sträf-
vanden mest gjort sig gällande.
Besinnar man, att det redan i forntiden
fanns kvinnliga läkare samt i alla tider kvinnor,
som genom egen kraft arbetade sig upp till
ära och anseende, skall man anse kvinnorö-
relsen vara en urgammal sak, men denna rörelses
egentliga början har skett fö.rst pä senare tider.
I Amerika, de kvinnliga emancipationssträf-
vandenas hemland, kan emellertid dessas början
följas ända till oafhängighetskriget (1776), idet
att då, såsom fru Livermore skrifver, äfven
det svaga könet ville deltaga i det stora verket
och understödja sina kämpande bröder. Så
sammanslöto sig omkring 200,000 kvinnor i för-
eningar och började deltaga i männens sträf-
vanden och arbeten. Man satte sig icke här-
emot, ty de voro högst nödvändiga, men man
trodde, att de efter krigets slut åter skulle
draga sig tillbaka. Detta giorde de dock ej,
utan stannade på de eröfrade platserna. I början
af detta århundrade förstodo de redan att själfva
leda offentliga angelägenheter, formulerade lag-
förslag, kort sagdt, de utvecklade slutligen en
sådan verksamhet, att männen ieke mer kunde
underlåta att taga hänsyn till deras sträfvanden.
De utstakade målen uppnådde visserligen
endast få, men de läto sig icke afskräckas
häraf, utan sträfvade modigt vidare, tills det
lyckades dem att på fyrtiotalet göra en stor
eröfring. Det var universitetet Génève i staten
Newyork. Detta öppnades för kvinnor, och
miss Elisabeth Blackwell var den första kvin-
na, som besökte denna högskola och där. 1850
promoverades till medicine doktor. Snart erhöll
miss Blackwell till och med tillåtelse af staten
att upprätta en medicinsk skola för kvinnor
och att där undervisa.
Äfven på andra områden började kvinnorna
alltmera konkurrera med männen och efter
1868 i sådan utsträckning, att de kvinnliga
läkarnes antal i Förenta staterna år 1891 upp-
gick till öfver 3,200, därjemte räknade man en
mängd kvinnliga professorer, advokater, apote-
kare och öfver 4,000 innehafvarinnor af stats-
ämbeten. Till och med i krigsministeriet i
Washington ha 64 kvinnor vunnit inträde.
I förbundsskattkammarkontoret äro 1,400
kvinnliga biträden anställda, och af dessa ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0404.html
