Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18Ô2 IDUN 423
VII.
Men han känner till slut, att det icke kan
gå längre. Han måste tala, ha luft! Tala om
något annat än dessa syror och baser, dessa
viktprocent och dessa eviga formler. Tala om . ..
ja, om sin kärlek! Ty nu vet han, att han
älskar henne.
Dorrit, Dorrit, da stod dock där dag efter
dag så omedveten och trygg, som om ingen
ondska funnes på jorden! Icke en aning af
en tanke gick bredvid ditt arbete eller en dall-
ring af en känsla gled fjärran från dina prof-
glas och retorter. Och din hand darrade icke,
och icke värmdes dina kinder med bråkdélen
af en grad.
Och likväl brann där en eld bredvid dig,
rundt omkring dig, en eld, förtärande i hvarje
ögonblick! Och blickar omsvärmade dig som
glödande gnistor och borde ha stungit din hud
med sveda, då de träffade din hvita nacke eller
din hand.
Kanske tror du icke på själarnes frändskap,
fast du hvarje dag sysslar med kropparnes och
löser och binder efter dess mäktiga lag? Kanske
tror du, att syran äter metallen, men att elden
lefver af sin egen låga?
Du vill vara fri och bero af ingen.
Dorrit, Dorrit, -ännu tiger han. Men om en
dag, en timme, om en sekund kanhända skall
han tala. Den stormen, som är i honom, skall
tala; den elden, som bränner honom, skall
tala . . .
Hvad svarar du då, du intet anande?
So■fian (SfCozdîin<^.
En kvinnobild från 1700-talet.
Med tvä illustrationer af G. Åberg.
\T< ’
m du till-
bragt nå-
gon vecka
eller möj-
ligen en
sommar
på Drott-
ningholm, har bilden
af den kvinna, vi gå
att tala om, ovillkor-
ligen manats fram för
ditt inre öga — bilden
af den svenska drott-
ning, som här firade
sitt biläger, härvistades
under smekmånadens romantiska dagar och sedan
flydde hit undan stormarne och partistriderna för
att njuta det lugn, hon ej fann i konungaborgen
i staden, som här var själen i lysande hoffester
och glada fêtes champêtres under jägarhornens
smatter, som här fann ett fält för sitt rastlösa
verksamhetsbegär — vi mena Lovisa Ulrika, Gustaf
den tredjes moder. Hon liksom går igen i parkens
gångar, i gemaken och framför allt i det lilla lust-
slott, som ligger och drömmer i en vrå af denna
värld för sig, Kina ! Försök att gå dit, icke ledd
af en vaktmästare, som tröttar dig med en enfor-
mig läxa, under det att en flock besökande från
staden, kanske en och annan spotsk engelsman
och några »geschwätzige» tyskar, kompletterar sam-
lingen; nej, att gå dit, säga vi, utan något säll-
skap, ensam en hösteftermiddag, då de fallande
gulnade löfven påminna om alltings förgängelse
och allt inbjuder till vemod––– intrycket skall
blifva nästan öfverväldigande. I denna kinesiska
infattning, egendomlig för 1700-talets senare hälft,
då man i enlighet med den uppfattning, Voltaire
satte i gång, ansåg Kina för förståndighetens och
korrekthetens land, skall du tycka dig se herrar
i långvästar och broderade sidenrockar, kortbyxor,
stångpiska, spetskrås och manschetter, damer i
styfkjortlar och snörda korsetter, konstrikt upp-
lagdt och pudradt hår och rödklackade skor, dan-
sande, skämtande, svärmande och alla kretsande
kring en gemensam sol. Och du vaknar ur din
dröm och frågar dig: Hvart togo de vägen? Ack,
med sin stolta drottning hafva de styrt af till det
stora obekanta, och ännu skall ett och annat släkt-
led genom traditionen erfara något om Lovisa
Ulrikas hof och känna intresse, då det talas om
en grefvinna Tessin, Fersen eller Ribbing, men
ännu längre fram i tiden skola dessa vara föga
sägande namn, till hvilka intet af bild eller saga
förbinder sig. Förbi, förbi!
_ Den bild af Lovisa Ulrika, som möter oss på
historiens blad, är icke tilltalande, det måste med-
gifvas. Må det tillåtas oss ett anspråkslöst försök
att fixera den långt mer sympatiska bild af henne,
som omsväfvar oss på Drottningholm, hennes älsk-
lingsställe — bilden af kvinnan mer än af drott-
ningen. Hon visar en konkret ande, full af lust
och håg, och hon verkade ifrigt för åstadkommande
af ett uppsving i den svenska odlingen, hvarför
hon är väl värd att föras på tal bland vår tids
kvinnor i hennes andra fosterland. Det förringar
ej hennes värde, att hon på Here punkter miss-
lyckades i sina företag, snarare väcker det ett
vemodigt deltagande. En sak, man ofta blifver
vittne till, är, att den, som »kör förut» och visar
vägen, förolyckas, medan efterföljare i andra, kan-
ske tredje led skörda vinsten såväl som äran.
Vi lämna åt historieskrifvarne att utreda, huru-
vida den roll, hon i det politiska lifvet spelade,
var förtjänt af allt det tadel, den fått, och påminna
som en ursäkt för henne endast om, att hon var
envåldshärskarens, Fredrik den andres, syster, och
huru det skulle kännas för henne, dottern af det
stolta Brandenburgska huset, att tagas med de
män, som då spelade om fäderneslandets lycka,
samt att se konungamakten trampas. Hvilka emel-
lertid hennes fel som drottning må hafva varit —
och gärna såge vi henne rentvådd från den fläck,
som sudlade henne, då hon lämnade sina vänner
i sticket — onekligen måste man beundra den
vakenhet och det intresse på odlingens olika om-
råden, som utmärkte henne. Hennes härsklystnad
och högmod hafva blifvit så mycket framhållna,
att de skymt hennes goda egenskaper, och hennes
praktiska begåfning har fått träda i skuggan för
hennes vittra snille.
När man från Kina fortsätter vägen ett litet
stycke längre, kommer man till en bebyggd plats,
som äfven bär ett namn, påminnande om Ostin-
diska kompaniets dagar: Kanton. Redan detta
namn flyttar tanken tillbaka öfver ett århundrade
i tiden, huru mycket mera då själfva de gammal-
modiga träbyggningar, som ligga på ömse sidor
om en allé eller man skulle vilja säga bygata.
Något minnesdigert hvilar öfver det hela. Stället
gifver intryck af att hafva en historia. Ehuru nu
mera familjer från staden vistas här på sommar-
nöje en kort tid af året, ser det dock här föga ut
som i de villakomplexer, hvilka i vår tid växa upp
vid Mälarens och Saltsjöns stränder.
Ja, verkligen, ehuru det nu ser så stilla, ja,
mestadels dödt ut, har här en gång varit rastlös
id och verksamhet; då förnummos genom de öppna
fönstren väfstolars dunk och spinnrockars surr,
och genom dörrarna på smedjorna lyste gnistor
och hördes släggors och hammares slammer, och
en mängd flitigt sysselsatta människor tackade i
sina bjärtan sin drottning, för att hon beredt dem
tillfälle till arbete och förtjänst. Det var nämligen
här Lovisa Ulrika anlade fabriker för eggjärns-
och polersmide efter engelsk metod, där fina in-
strument, nipper och annat förfärdigades, fabriker
för linne- och ylleväfnader, för sidenband och till
och med sidentyg samt ett holländskt »spetsma-
keri». Huru mycket på en gång för ett land, hvars
industri nyss vaknat! En af frihetstidens vack-
raste sidor var ju, att man på alla håll sökte upp-
hjälpa vårt genom Carl den tolftes krig ruinerade
land, och af denna sträfvan greps äfven drottnin-
gen; ett af bevisen för, att »hennes hjärta var all-
deles svenskt», för att citera Tessin. Dessa fabri-
ker äro dock länge sedan nedlagda, och äfven
här tränger sig på oss en känsla af vemod öfver
allt människoverks korta varaktighet.
Lovisa Ulrika intresserade sig lifligt för han-
daslöjden bland allmogen, och för att uppmun-
tra den lät hon slå en medalj med konunga-
parets bilder på ena sidan och på den andra in-
skriften :
Till heder för den kvinna,
Som fint och snällt kan spinna,
afsedd att utdelas som belöning åt den, som i detta
afseende utmärkte sig. Detta var ju något, som
vinner genklang i vår, den upplifvade handaslöj-
dens tid. Själf var drottningen mycket skicklig i
handarbeten, och flere prof på såväl hennes konst-
färdighet som flit bevaras ännu på Kina lustslott
Helt husligt satt drottningen där och broderade i en
liten krets af förtrogna, medan hennes gemål svarf-
vade, och den halfvilde negerpojken Badin själfs-
våldigt lekte kring dem. Kanske voro dessa stilla,
husliga stunder de lyckligaste i hennes stormupp-
fyllda lif! Det var väl äfven då, hon sällskapade
med sina barn och kunde njuta kvinnans ädlaste
fröjd: modersfröjden. Såsom vi senare skola se,
blef emellertid denna fröjd ej oblandad för Lovisa
Ulrika; mellan henne och hennes yngsta barn,
Fredrik Adolf och Sofia Albertina, bevarades dock
alltid en öm kärlek.
I fosterländskt syfte anlade drottningen en mull-
bärsträdsplantering vid Drottningholm. Hon ville
utröna, huruvida själfva råvaran, silket, skulle
kunna frambringas inom landet. I någon mån
lyckades hon, och exemplet vann efterföljd, så att
af svenskt silke kunde tillverkas två sidentyg
hvilka drottningen skänkte sin svärdotter, kron-
prinsessan Sofia Magdalena. Någon ekonomisk
vinst renderade naturligtvis ej företaget. Man har
belett försöken att odla silkesmasken och fram-
ställa svenskt silke. Men tänk, om detta tal om
silkesodlingens omöjlighet i vårt land en vacker
dag skulle befinnas gammalmodigt! Vi hafva i
senare tider hört omtalas en art af silkesmask,
så härdig, att det ej torde ligga inom omöjlighe-
tens område att fullt acklimatisera den. Lovisa
Ulrikas försök i detta afseende skulle då komma
till heders, liksom hennes försök med fasanodlin-
gen redan gjort.
Ehuru det var förenadt med stora kostnader,
och ehuru hon sannolikt äfven härvidlag rönte mot-
stånd i den svenska oseden att håna allt, som
sticker af mot det gamla vanliga, anlade hon på
Ulriksdal ett fasaneri. Anläggningen kröntes vis-
serligen ej med framgång, men den vittnade icke
dess mindre om verklig framtidsblick, ty i våra
dagar har fasanodlingen hos oss lyckats så väj,
att fåglarne rent af lämna fasanerierna och lefva
som vilda.
Dessa båda sistnämnda företag hade, oafsedt
sitt fosterländska syfte, sannolikt sin grund i drott-
ningens intresse för naturen. Under olika tider
är det olika vetenskaper, hvilka liksom träda
framom de öfriga och intaga första rummet i det
allmänna intresset. Liksom i våra dagar arkeo-
logien och kanske ännu färskare nationalekono-
mien, var det under frihetstiden naturvetenskapen,
som intog denna plats, och Lovisa Ulrika tog lif,
lig del af hit hörande studier. Hon bildade på
Drottningholm ett »naturaliekabinett», hvilket hon
kallade själfve Linné att ordna och beskrifva och
detta i en tid, då något statsmuseum ännu icke
fanns hos oss. Hennes värderika »kabinett» blef
längre fram införlifvadt med Vetenskapsakademiens
samlingar.
Ett drag hos Lovisa Ulrika, som vi böra hålla
henne räkning för, är hennes svenskhet. Hennes
nya fosterland blef, om icke föremål för hennes
kärlek, så för hennes intresse, och hon sökte i
alla riktningar höja och gagna det. Ett uttryck
för denna svenskhet var stiftandet af Vitterhets-
akademien, som den då kallades, hvilkens uppgift
skulle vara att vårda sig om vårt språk, vår skalde-
konst och vår historia. Det var den af Richelieu
stiftade Franska akademien, som härvid föresväf-
vade henne som förebild. Akademiens första sam-
manträde hölls på Drottningholm, och Höpken,
Scheffer, Dalin m. fl. blefvo dess medlemmar.
Hennes vackra bibliotek, utmärkt bland annat
för de Schneidlerska banden, hvilka ännu väcka
kännares beundran, förtjänar nämnas såväl som
hennes myntkabinett; och de taflor af franska
mästare, som på hennes tillskyndan inkommo i
landet, i främsta rummet afsedda att pryda Drott-
ningholms slott, utgöra nu pärlor i vårt national-
museum.
Det finns ännu en synpunkt, ur hvilken hon
bör ses. Hon införde glädje i det trumpna och,
må uttrycket ursäktas, bondaktiga landet, där man
för politiskt käbbel och ett gränslöst ruminerande
fram och tillbaka öfver ekonomi försatte all tref-
nad. I synnerhet Drottningholm blef skådeplatsen
för lekar och nöjen med mera lyftning, mera för-
fining och behag, mera stil, än man varit van vid
i landet.
»Nöjen utan tal!
Fagra Ulriksdal!
Malmvik, Drottningholm! Hvad sälla stunder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
