Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 IDUN 1892
Ä.iäÅ:’ •
î®Sj£’
nom — först att taga studentexamen, sedan
att fortsätta vid akademien — för att äfven
här förföljas af den ytliga och tomma ton, som
i hemmet blifvit henne så motbjudande.
Åh, att blifva sin egen genom eget arbete
och att en gång kunna stå ensam och stolt,
utan att någon hade rättigheter öfver henne
utom hon själf! Det hade varit långa års stän-
diga dröm. Att icke behöfva taga hans pen-
ningar som en motbjudande nådegåfva, att en
gång icke längre förföljas af hans rikedom och
lyx. Hade hon icke sett modern sälja sig åt
honom, knappast ett år efter hennes fars död.
Hennes älskade, stackars pappa, som hade sli-
tit sig till döds för
deras skulll. Men hon
hade väl icke ingått
i köpet, henne skulle
de inte också kunna
sälja—åtminstone icke
längre än till en tid. . .
Den ende, som kom
henne något närmare,
var Gerle. Men det
var nu endast helt
kamratlikt och å äm-
betets vägnar. Han
intresserade sig så för
hennes framsteg i ke-
mien, och hon varverk-
ligen en mycket tack-
sam lärjunge.
Oupphörligt vandra-
de han mellan hennes
plats och amanuens-
rummet för att öfver-
vaka hennes arbete.
Långa stunder stodo
de sida vid sida, lu-
tade öfver titreringen,
medan de räknade, hur
droppe efter droppe
pärlade från byretten,
skimrande i den gråa
vinterdager, som odäm-
pad föll in genom det
höga nakna fönstret.
Han kände den
ljumma värmen från
hennes kind tätt in-
till sin egen, och de-
ras händer och ögon
möttes ofta i arbetets
ifver.
Så gick det dag
efter dag, och en viss
förtrolighet uppstod
emellan dem. Det
var en helt nödvän-
dig följd af allt detta,
som de hade gemen-
samt. Men de talade
aldrig om något annat, än hvad som rörde
hennes laborationer.
En enda gång — det var en gnistrande
kall solskensdag, och i Karolina-parken utan-
för deras fönster stodo idegranarna i blinkande
rimfrostskrud — hade han börjat samspråket
med en blick på isprakten ut genom rutan
och en inledande anmärkning:
»Hvilket härligt väder i dag! Hvad ändå
träden äro vackra i en sådan skrud !»
Hon såg upp på honom, förvånad, nästan
förebrående.
»Tycker ni?» svarade hon en hel minut
därefter. Och utan ett halft ögonkast på skå-
despelet utanför slog hon upp analysprotokol-
let från i går och började sina beräkningar.
Han kunde icke förklara hvarför, men han
kände sig nästan ond. Blodet slog upp åt
hufvudet som en varm våg. Nej, hon var
då för omöjlig!
Y.
Terminen var slut, och de stora laboratorie-
salarne stodo öde och tomma. Studenterna
voro resta, skingrade åt alla håll för att fira
julferier. Endast »Kolfvens» grofva stöflar gen-
ljödo, där han klampade fram och åter genom
rummen.
Men Dorrit gaf sig icke tid att taga ferier,
därtill var hon allt för mycket uppe i arbets-
ifvern. Som amanuensen Gerle också skulle
stanna i staden öfver julen och dagligdags stod
och arbetade i sitt lilla rum innanför kalikå-
gardinen, passade det ju alldeles förträffligt.
Dorrit hade flyttat in till honom ; det var för
kallt därute, där de nu icke längre eldade. —
Han kunde icke längre förneka det för sig
själf, Gerle, men han var icke niera vid sunda
vätskor. Det hade kommit en nervös oro öfver
honom vid arbetet, som han förr till dags al-
drig känt af. Han hade svårt att samla sin
uppmärksamhet och sitt intresse, och det var
dock en mycket viktig bestämning han syss-
lade med i och för sin gradualafhandling.
Oupphörligt drogos hans tankar och blickar
bort till Dorrit, som stod så flitig vid fönstret
näst intill. Hon lyfte sin retort upp mot ljuset
och såg genom vätskan. Hennes gråa öga var
oföränderligt klart och lugnt.
Puuh! Han ruskade det svarta yfviga håret
och med en nästan ondsint ifver kastade han
sig på nytt öfver arbetet.
Men många minuter voro icke gångna, förrän
han åter afbröt och förstulet såg bort åt sin
granne. Den lilla loc-
ken, som så gärna gled
ned i hennes panna,
glänste i solstrimman
som guld.
Så fann han då, att
han måste hjälpa henne
till rätta med något och
lämnade sitt eget vind
för våg. Det fick vara
till en annan gång, det
brådskade väl ej så.
Nu var det omöjligt.
Han kände sig emel-
lertid numera ganska
besynnerlig till mods,
när han stod så där
vid hennes sida, timme
efter timme under sak-
ta samspråk och hörde
hennes lugna, mjuka
röst. Det var icke alls
som förr; den ange-
nämt trygga känslan af
kamratlighet hade gått
ifrån honom, och han
kunde stå länge och
kämpa tyst inom sig
själf, innan han fann
ord för den enklaste
sak, som rörde det
arbete de hade för hän-
der, allt medan han
kände, hur blodet ru-
sade stötvis upp och
åter genom hans hjärna
och hjärtat slog ojämnt
och hårdt.
Det hade isynner-
het blifvit honom mot-
bjudande att kalla hen-
ne ni, som förutfallit
sig så naturligt. För
hvarje gång han skulle
ha fram det där lilla
ni, blef det allt svå-
rare och svårare, och
till sist en gång, när
han stått och stridt tyst med sig själf i många
minuter, stötte han fram i ren förtviflan med:
»Fröken Dorrit».
Han riktigt ryckte till i detsamma öfver sin
djärfhet. Hon såg upp på honom med öfver-
raskad min. Men hon sade ingenting. Han
drog en suck af lättnad.
Nu var emellertid denna position intagen,
och utan någon anmärkning från hennes sida
fortfor han allt framgent att kalla henne frö-
ken Dorrit. Han formligen njöt däraf, han
liksom smekte fram namnet med tungan för
hvarje gång han nämnde det.
Men annars var allt detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
