Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 425
ap-
bubbloF.
Med två illustrationer
af
G. Aberg.
S
ommarnatten hade kommit smygande,
sakta och omärkligt. Himlen hade
blifvit dunkel, färgerna slocknade så
småningom öfver parken, men långt ute lyste
ännu hafvet, och då slutligen äfven det mörk-
nade, hördes ännu dess jämna, suckande ande-
dräkt genom tystnaden.
Det var varmt ute, och alla dörrar och
fönster i villan stodo öppna. Det såg ut,
som om den icke tillräckligt kunde inandas
all doften och luften utifrån.
I ett af rummen en trappa upp med en
altan utanför lyste det. Där var endast ett
ljus tändt på skrifbordet, och vid bordet satt
en ung dam och skref. Hon var alldeles för-
djupad i sitt arbete, och pennan flög öfver
papperet med en hastighet, som om orden icke
fort nog kunde komma ut ur den. Ibland
stannade hon dock, satte armbågen på bordet,
stödde hakan mot handen och rynkade tankfullt
ögonbrynen, liksom stirrade hon efter ett ut-
tryck, som bättre än ett annat skulle kunna
säga, hvad hon ville säga — så drog hon
på munnen och fortsatte sin skrifning med
samma fart som förr.
Hon märkte icke, att det kom en ung
herre in genom den öppna dörren och stan-
nade alldeles bakom henne.
»Skrifver du nu igen, Alice,» sade han och
kysste henne på håret.
Hon vände sig med ett utrop.
»Fy skam! Att du vill skrämma mig så
där!»
»Märkte du inte, att jag kom?» frågade
han med ett leende. »Jag tyckte riktigt, att
jag stampade, men när du skrifver, så hvar-
ken ser eller hör du. Låt mig se, hvad du
skrifver?»
Han slog sig ned på en stol ett stycke
ifrån henne och räckte ut handen efter det
blad, hon hade skrifvit på, men hon lade ha-
stigt sin hand öfver det, en smal, outvecklad
hand, och sade:
»^ej, det får du inte, jag skrifver till
Emilie. »
»Får jag se,» sade han om igen och tit-
tade öfver hennes axel — »fjärde arket står
det öfver! Hör, vet du hvad, Alice, du för-
st01, familjens förmögenhet i postmärken. Jag
skulle just vilja veta, hur många tusen riks-
daler du skrifver upp hvart år?»
»Nå ja, när du är borta, vill du också ha
bref» gade hon, »och du beklagar dig alltid,
nar det inte är mer än två ark.»
»Ja, det är ju något helt annat,» svarade
han. »Jag är din bror och till på köpet
din ende bror. Skulle du inte skrifva till
mig, hvem skulle du då skrifva till?»
»Det finns många slags bref,» svarade hon
och började räkna på fingrarne. »Förrättnings-
bref, vänskapsbref och kärleksbref, som alla
äro mer eller mindre nödvändiga.»
»Kallar du kärleksbref nödvändiga?» frå-
gade han.
»De äro väl det nödvändigaste af allt,»
svarade hon med en liten knyck på nacken.
»Har du någonsin skrifvit några,» fråga-
de han.
Hon betänkte sig litet, lyfte därefter det
läskpapper, hvarpå hennes nyskrifna bref låg,
och framtog därunder ett annat fullskrifvet
brefpapper.
»Hvem är det till?» frågade han.
»Känner du en herre, som heter Robert
Sillén ? »
»Skrifver du till Robert?»
»Jag svarar honom, när han skrifver till
mig. »
»Och hvad skrifver han till dig?»
»Att han önskar svar så snart som möjligt.»
»På en bestämd fråga?»
»Den förekommer mig tämligen bestämd.»
»Och du har gifvit ett lika bestämdt svar?»
Hon hade satt båda armbågarne på bordet
och lagt hufvudet i händerna, och så satt hon
en stund tyst.
»Nej, jag har inte svarat bestämdt,» sade
hon till sist, »det kan jag inte.»
»Håller du inte af honom?»
»Jo, ohyggligt!»
»Nå, då tycker jag det är, som om saken
vore tämligen klar.»
»Nej, den är inte alls klar,» svarade hon
och lade sitt hufvud på broderns skuldra,
»Jag tänker oupphörligt: jag vill och jag
vill inte, låt bli att fresta mig.»
»Du vill, med andra ord, inte gifta dig
med honom?»
»Jo, det kan nog hända, att jag vill, men
jag vet det inte.»
Hon satt tyst med sitt lockiga hufvud mot
broderns axel, medan hafvet sakta suckade
och plaskade utanför i natten.
»Nå, hvad har du svarat honom?» fråga-
de brodern.
»Jag har svarat honom, att jag trodde, att
jag höll af honom mycket, förskräckligt myc-
ket, men att jag inte vet hur mycket. Jag
vill ha tid att bli säker på, att jag inte kan-
ske håller mycket mer af dig och af mamma
och pappa och af allt här hemma. Ser du,
att jag älskar dig, det vet jag.»
Hon kastade båda armarne om broderns
hals och kysste honom. De liknade hvar-
andra, smärta och långa båda två, med brun-
gult, krusigt hår, alldeles mörka ögon och
den friskhet i alla färger, som endast den
första ungdomen fått. Hon var aderton och
han icke tjugu år.
Han återgäldade hennes omfamning med
barnslig ifver och sade därpå:
»Alltså svarade du honom, att du helst
ville stanna hos oss?»
»Nej, jag bad honom vänta, jag bad ho-
nom komma hit och vara tillsammans med
oss en tid, så att vi ännu närmare kunna
lära känna hvarandra; sedan skall jag svara
honom, när sommaren är slut. Den här som-
maren vill jag ännu ha i ro hos er.»
»Det blir en dålig ro, om han skall gå
här och hänga efter dig,» svarade brodern.
»Du vet ju inte alls ännu, om han kom-
mer,» sade hon.
»När du har bedt honom! Han kommer
naturligtvis rusande på kärlekens vingar, det
’
vi,y
»
”... S
isis
m-Ki:
I . :
.’>!
Sl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
