Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 I DUN 1892
vill säga med första ångbåt, sedan han fått
sitt bref.»
»Det skall tiden visa,» sade hon och bör-
jade lägga ihop sitt sist skrifna bref.
»Nåå, och underrättas Emilie i denna långa
epistel, om hvad som förestår?» frågade han
litet ironiskt.
»Hur kan du tänka det?» svarade hon
och sände honom en förebrående blick.
»Tror du, jag har någon annan i världen
till min förtrogna än dig? — Men Emilie är
ledsen! Hon tycker inte, att jag bryr mig om
henne, hon missförstår mina bref och vill ha
förklaring på en hel hop uttryck i mitt sista
bref, som jag verkligen inte förstår, hvad hon
menar med. Men nu har jag skrifvit sexton
sidor fulla med förklaringar, och förstår hon
inte efter det här, att jag håller af henne,
så vet jag verkligen inte, hvad jag skall ta
mig till!»
»Sexton sidor fulla af förklaringar!» ut-
brast han. »Då kommer hon inte att be-
gripa ett ord, och så måste du nästa vecka
skrifva tjugu sidor med förklaring på de
sexton i dag. Nej, det duger inte! — Vill
man inte bli missförstådd, skall man skrifva
kort, så kort som möjligt. Skrif du hellre,
att du finner alla förklaringar alldeles öfver-
flödiga, och att du är öfvertygad om, att
hon vet, att du håller af henne.»
»Tror du det är bättre?» frågade Alice och
såg på honom med stora ögon, medan hon
började rifva det långa brefvet i små bitar
och låta dem snöa ned i papperskorgen.
»Mycket bättre! Se, här har du ett nytt
papper!»
Hon doppade pennan, och han satte sig
bakom henne och tittade öfver hennes axel,
medan hon skref:
Käraste Emilie!
Du fordrar förklaringar! Förklaringar oss
emellan tyckas mig verkligen alldeles öfver-
flödiga, och skriftligen bli de alltid mer eller
mindre otydliga. Har du icke i vår långa
vänskap bevi3 tillräckligt på, att jag håller
af dig, så hjälper det icke, om jag nu svär
de allra dyraste eder därpå. Vill du icke
tro mig, så får du låta bli, men jag är sä-
ker på, att du tror, att jag älskar dig och är
din alltid tillgifna
Alice.
»Ja, se det är ord och inga visor!» sade
brodern, medan Alice lade läskpapperet öfver
brefvet och med en bestämd klatsch med
handen torkade det. »Det är bättre än alla
argumenter och skall ta henne med storm.»
»Har du ännu flere bref att skrifva?» frå-
gade han, då han såg systern taga fram ett
nytt papper.
»Det är bara till min modist,» svarade
hon, medan hon skref. »Jag vill be henne
skicka mig en af de där lätta, hvita bast-
hattarne med hvit tyll, som jag såg hos henne
för en tid se’n. Min hatt är ohjälpligt för-
lorad, se’n jag tappade den i hafvet här om
dagen. »
Hon skref utanskriften på detta sista bref,
reste sig därpå och släckte ljuset.
Hand i hand gingo de ut och satte sig på
altanen. Natten hade blifvit dunklare. Haf-
vet lyste icke mera, och dess tunga suckande
böljeslag gjorde tystnaden ännu tystare. Dag-
gen droppade hörbart ned bland klematis-
rankorna och klängrosorna, på den halft be-
slöjade himlen lyste stjärnorna med fuktig
glans.
De två syskonen sutto bredvid hvarandra
utan att tala. Inga tankar störde dem, in-
gen kärlek plågsde dem.
Lyckliga i hvarandras närhet, sammansmälta
med stillheten omkring dem, sutto de hand i
hand och blickade ut emot intet i den dof-
tande natten.
* *
❖
Åtta dagar efteråt var det en strålande
solskensdag, då de två syskonen åter stodo
på altanen under markisen; framför sig på
en stol hade de ett stort vattenfat med såp-
lödder och hvar sin kritpipa i handen.
De höllo på att blåsa såpbubblor, som de
kastade ut öfver altanen och läto sväfva bort
öfver rosenrabatten under dem.
Dagen var brännande het. Solen gnistrade
i alla färgerna i blomsterträdgården och ka-
stade solfläckar som ett guldregn öfver allt
på altanen, öfver Alices brungula hår och
hvita klädning, öfver de lätta gardinerna,
som fladdrade i dörröppningen och öfver de
brokiga draperierna inne i rummet. Allt var
en enda munter lek af strålar och färger.
Just då kom posten.
Man räckte Alice två bref och en hattask.
Hon torkade hastigt sina händer och bröt det
första brefvet.
Brodern hade lagt ifrån sig kritpipan och
observerade henne.
Hon blef först blek och därpå alldeles röd
i ansiktet. Hennes ögonbryn rynkades, och
hon bet sig i läppen.
»Hvem är det ifrån?» frågade han.
»Från Robert,» svarade hon. Hon hade
slutat att läsa brefvet, men stod alltjämt och
stirrade framför sig.
»När kommer han?»
»Han kommer inte.»
»Inte alls?»
»Nej, han skrifver — ja, jag skall läsa
det. Han skrifver:
Ditt bref var för mig detsamma som ett
afslag. Jag är inte af dem, som tigga sig
till kärlek. Kan du inte genast och säkert
svara mig på min bön, är det emedan du
ingenting har att svara. Vänta vill jag inte.
Allt eller intet. Du erbjuder mig ett pin-
samt tillstånd midt emellan, men jag före-
drager att säga dig farväl. Från denna stund
är jag blott din vän
Robert. »
Då hon läst igenom brefvet, tappade hon
det på golfvet och kom att trampa på det.
»Tänk, hur förskräckligt han älskade mig,»
utbrast hon, nästan ond. »Inte en smula
tålamod — inte en smula strid för att nå
mig! Han tog mitt bref som ett afslag! Kan
du förstå det, Allan?»
Brodern ryckte endast på axlarna.
»Hvem kan förstå, hvad någon annan me-
nar!» sade han. »Du ville ge honom ett
hopp, som du själf trodde på, och han tog
det som en handske i ansiktet!»
Alice stod ännu i tankar och hade meka-
niskt öppnat det andra brefvet, som hon bör-
jade läsa.
Hon rynkade pannan, hennes ansikte fick
ett bittert, hårdt uttryck, som brodern aldrig
förr sett. Då hon hade läst det, kastade hon
det häftigt ifrån sig och sjönk ned i ett hörn
af soffan.
»Läs själf, hvad hon skrifver, Allan!»
Brodern tog brefvet och läste:’
»Ditt kalla och hjärtlösa bref har mer än
något annat bevisat mig, hur föga värde du
sätter på min vänskap. Jag skref ett bref
till dig, som icke var ett bref, men en volym,
ett samvetsgrant dryftande af hela den långa
tid, då jag var lättsinnig nog att kalla dig
vän. Och du! — Hvad hade du till svar
på all min förtrolighet, på alla mina böner
om svar? Icke ett ord annat än att du intet
hade att svara, icke annat än ett likgiltigt
uttryck, att om jag icke ville tro på dig,
kunde jag låta bli! — Hade du icke en
enda timme af ditt lif, som du kunde offra
på ett uttalande åt mig? — Eller var du
kanske rädd, att brefvet skulle bli för tungt
till enkelt porto? Jag försäkrar dig, att jag
gärna skulle ha betalat lösen . . . Men också
jag har min lilla stolthet, — andra kunde
kanske finna sig i din hjärtlöshet, men jag
är en finkänslig natur, och jag tål icke. . .»
»Gråt inte, Alice!» sade brodern, som hade
låtit brefvet falla och gick bort för att trösta
systern.
»Det var du, som rådde mig,» sade hon
snyftande. »Du kunde ha låtit mig skicka
mina sexton sidor.»
Han böjde sig öfver henne och smålog.
»Förstår du inte, att det i alla fall hade
slutat med det här. Vore jag som du, så
spillde jag inte en tår på henne.»
»Se här,» sade han, i det han gick öfver
golfvet och bar fram hattasken till Alice.
»Låt oss trösta oss öfver vänskapens för-
gänglighet med denna världens fåfänglighet.
Jag skall packa upp den så försiktigt.»
Han satte asken på hennes knä, öppnade
locket och lyfte varsamt på silkespapperet.
Där låg en stor svart halmhatt med röda
blommor, och bredvid låg en biljett, hvarpå
stod skrifvet: »De hvita basthattarne, som
fröken såg på, äro utsålda, men jag hoppas
att träffa frökens smak med innelagda hatt,
som är en modell, och som har varit mycket
omtyckt. »
Detta var för mycket på en gång; Alice
brast ut i ett klingande skratt, tog Allan om
halsen och dansade rundt på golfvet med
honom.
»Är det så man skall uppfattas af mänsk-
ligheten — det blir ju lifvadt, » sade hon.
»Kom, ska’ vi blåsa dem ett stycke,» sva-
rade han och drog henne ut på altanen.
De doppade kritpiporna i såplöddern och
fortsatte med sin lek.
Den ena bubblan efter den andra sväfvade
ut i sohkenet. Brodern hade länge stått och
blåst en stor bubbla, som tömde den sista
droppen i pipan.
»Ser du, här går vänskapen!» sade han.
»Den har hållit på ganska länge för att bilda
sig till en sådan där stor, rund och präktig
bubbla — ser du, hur den svajar i väg? Det
ser nästan ut, som om den vore tung. — Men
där kommer en liten kvist i vägen — nu
stötte den emot — tack! — den sprack!»
»Och här kommer kärleken,» sade hon och
satte vänstra armen i sidan, medan hon lyfte
den högra högt i vädret och försiktigt släppte
en regnbågsfärgad bubbla ut i solskenet.
»Den är vacker,» utbrast hon och såg ef-
ter den med sina mörka ögon. »Den var i
alla fall den vackraste af dem alla! Se, hur
den lyfter sig! Och glimmar och lyser! —
Nej, du får inte gå sönder! — Inte emot
det där trädet! — Nej, nej!» — Hon höll
ut händerna som för att hindra stöten.
»Den sväfvar rakt upp i ljuset och sol-
skenet, — och nu — åh — den har brustit.»
Hon lät händerna sjunka och stod och såg
efter den.
»Skall allting gå sönder så där?» sade hon
med jämrande röst. »Äro vänskap och kär-
lek och allt, som är lyckligast och bäst här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
