Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 IDUN 1892
Det syns, att Ijort längtar ben ttben att prisa,
bå efter en »ers af Tegnér,
en taufe af (Setjer od; fler
man sjöng ifrtng borbet Datent »isa.
3ag natfas ben gamla. 3a3 gläbes att tunna
om sorlanbe nutibslag
bocf tälja mångt buganbe brag–––-
"ZTej," scarar f;on, "tama be äro od; tunnal"
©d; åter på Ijufcubet statar ben gamla;
bå smyger sig till tjenne l;än
en fltcfa, en blåögb oef; »än,
odj mormobers fyänber frtng gunstlingen famla.
Så stryfer f;on buctltg, böljanbe fläta;
meb ens öfcer anletet far
ett sten som från framfarna ba’r,
bå lynnena ej »oro fammabe släta.
"Så gammal jag »ar, bå ben mannen mig smette,
som fyllbe min ungbom meb sång.
Det »ar Ijos Tegnér en gång:
jag stor såsom bu i fyans fammare lette.
"£jan låg på sitt soffa; od; tlarltgen f;örbe
Ijan iete Ȍrt barnaglam:
ban syntes så atloarsaml
Di unga tjans biftaresyner ej störbe.
"3ag ställbe mig tyst »ib ben tanffulles siba;
meb unbran jag tjonom besåg,
bär, bltcfanbe framåt, Ijan låg,
od; ögonen »oro så bjupa od; bliba.
"Uten plötsligt emot mig bå blicteu bläntte,
ej glömmer jag glansen, ben gaf!
3ag bröt bod tjans syner ej af:
l;an smefte mitt ljufcub — od; åter f;an täntte."
Den unga tjon smeter, sitt Ijufoub t;on tjöjer,
ur anletet lyser bet fröjb,
od; stilla tjon 1er, — fjou ar ttöjb
meb »ärlbett, bär än l;on, ben åtbriga, bröjer.
1 kapellef.
Med en illustration af V. Andrén.
|et var en afton i slutet af juni. Luften
var tung och kvalmig, hotande åskmoln
drogo sakta fram öfver nejden och ur-
laddade sig stundom i hväsande blixtar
och väldiga åskknallar. Endast i nord-
väst, där solen nyss sjunkit ned under
horisonten, hade molnen delat sig och lämnat en
klar strimma, genom hvilken de sista solstrålarne
bröto fram och förlänade landskapet en hemsk,
rödaktig färgton.
Och öfver hela naturen låg utbredd denna bäf-
vande känsla af skuld och ängslan, som vi i
mörka stunder erfara, utan att vi kunna göra oss
reda för dess innebörd.
Som en bjärt motsats till denna tunga, tryc-
kande prägel, som bemäktigat sig landskapet rundt
omkring, glänste i julikvällens halfdunkel ljusske-
net ut ur det gamla slottets fönster. Lyssnaren
hörde muntert glam och friska skratt ljuda där-
uppe. Utifrån föreföll allt så ljust, så skönt, så
gladt .. .
Att dansa kände jag dock ingen lust. Jag ställde
mig därför såsom en tyst åskådare vid dörren,
som ledde från balsalen till buffetrummet. Det
var, som om ovädret därute endast hade jäktat
och pådrifvit dansen härinne, som ville man med
den konstlade glädjen bortjaga den tryckande
känslan, som ville man med den sprittande mu-
siken öfverbjuda dundraren därute . .. Och un-
der det den ena dansen aflöste den andra, van-
drade paren förbi mig ut och in, pratande och
skrattande; en och annan medlidsam blick från
skälmska ögon fästes väl också i förbifarten på
den tråkige enstöringen vid dörren.
Man känner sig i sådana ögonblick förbittrad
öfver att icke kunna deltaga i glädjen, icke kunna
slita den beklämningens slöja, som lagt sig öfver
ens varelse.
Åskvädret tycktes emellertid så småningom af-
taga, och då nu åter en ny dans spelades upp
och paren ännu en gång gjort sin revy förbi mig,
beslöt jag att söka svalka min panna och mitt
sinne ute i det fria. I buffetrummet mötte jag
dottern i huset, jag bjöd henne min arm, och vi
gingo sakta ned för de långa, smala trapporna
samt trädde ut på den öppna terrassen framför
slottets hufvudfasad.
Skymningen hade nu fullständigt bredt sig öfver
nejden, molnen hade börjat dela sig, och åskan
tycktes mullra endast på afstånd.
Yi promenerade några hvarf fram och åter på
gårdsplanen och stannade slutligen framför in-
gången till ett litet kapell, sådant man vid gamla
herregårdar ofta finner i närheten at hufvudbygg-
naden, och som uppbyggts för flere århundraden
sedan af någon slottets ägare. Öfver det lilla
åttasidiga templet med dess små kolonner och
sträfpelare höjde sig en fint formad kupol, och
öfver ingången lästes i af tiden halft utplånade
bokstäfver den apostoliska fridshälsningen: Nåd
vare eder !
Jag stannade ett ögonblick för att betrakta det
egendomliga kapellet. Min följeslagerska kastade
en blick upp mot slottsfönstren, och då polskan
ännu tycktes pågå, stötte hon upp dörren och
bjöd mig stiga in.
Gångjärnens gnisslande och våra steg eka.de i
hvalfvet.
Det lilla kapellet hade fönster på alla sidor, och
skymningsdunklet var därför föga djupare där-
inne än ute i det fria. Mellan de små, korta
bänkarne ledde en gång fram till altaret, och i
taket skönjdes konturerna af den förklarade fräl-
sarens bild. Det hela bar en högtidlig, andakts-
väckande prägel.
Framme vid det lilla altaret hängde såsom al-
tarprydnad ett krucifix af hvitaste elfenben. Men
hvilket krucifix! Med en realism, så djup, så in-
nerlig, så gripande sann, att jag aldrig skådat
dess make, hade konstnären vetat att framställa
den korsfästes bild: allt ifrån de lidande, vemo-
diga anletsdragen till såren efter spikarne, med
hvilka han naglats vid korset, allt var utfördt med
den mest förvånande naturtrohet; hvarje sena,
hvarje åder syntes spänd i lidandets timme.
Yi stannade båda
en stund och betraktade
tigande det underbara
konstverket. Min föl-
jeslagerska bröt först
tystnaden. Det låg i
hennes röst något af
tvekan, nästan afskygg-
het, då hon sade :
»Ser ni, hur gri-
pande hvarje kontur
af krucifixet framträ-
der ... Det går för öf-
rigt en underlig sägen
om detsamma . . . Man
berättar, att den, som
i mörkret träder in i
kapellet, kan få se
såren — lysa eld-
röda . . .»
»Har ni kanske nå-
gon gång själf sett
det?» frågade jag le-
ende.
»Åh, så ni talar!»
svarade hon med till-
kämpad käckhet, men
såg sig samtidigt skyggt
omkring, och jag kände
att hennes hand slöt
sig hårdare mot min
arm . . .
I samma stund glän-
ste på firmamentet en
intensiv blixt ; den upp-
lyste hela det lilla tem-
plet för ett ögonblick
och kastade öfver el-
fenbenskrucifixet ett
bländande, rödaktigt
sken.
Det var som om blo-
det ett ögonblick ström-
mat fram i de svällda ådrorna, som om de kramp-
aktigt spända senorna för sista gången genomilats
af lifskraft, som om hela gestalten för en sekund
genombäfvats af dödskampens kval...
Och blixten glänste och åskan dånade, likasom
en gång kring Golgatha i den nionde timmen
ljungeldarne blänkte, marken skalf och hälleber-
gen remnade...
Och under allt detta hvilade på krucifixets lugna,
vemodiga anletsdrag ett skimmer af himmelsk för-
klaring, af salig hänryckning, af hunnen evighets-
fröjd . . .
Det varade blott ett ögonblick; skenet af blix-
ten försvann lika fort, som det glänst fram, och
skymningens dunkel rådde åter omkring oss. Men
vi stodo fortfarande tysta — det var, som om vi
väntat att ännu en gång få se den saliga förkla-
ringens skimmer öfver krucifixets anlete,
Slutligen måste vi dock gå, och vi vandrade
tigande ut ur kapellet och upp mot slottet.t^Där
ljödo redan tonerna af en ny dans.
Helt annorlunda kände jag mig nu till sinnes
än för några minuter sedan, då jag vandrat sam-
ma väg och i samma sällskap. Hade jag då va-
rit nedstämd, dyster och tryckt af denna känsla,
som låg lägrad öfver hela naturen, kände jag nu
min själ fyllas af mod, lifslust och hänryckning.
Berodde denna förändring i sinnet kanske där-
på, att molnen på firmamentet skingrades och
den klarnande, renade atmosfären tycktes före-
båda en af dessa härliga, nordiska sommarnätter
med deras djupa, ljusblå himmel och mystiska
skymningsdunkel?
Eller var det icke fastmera en återglans af det
förklaringens skimmer, som vid skenet af himme-
lens blixt nyss hade glänst från bilden af Gol-
gathas kors ... ?
Vilh. Lundström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
