Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. 16 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 I DU N 433
och prisfall pâ säden, och så var det ett och
så ett annat — men vi gick på. och för hvar
gång det tog emot, sade vi: Inte ska’ vi
hänga ned hufvut för så litet — vi spar med
bröllopsresan, du, dess roligare blir den, och
dess grannare hinner det bli där uppe i Stock-
holm! Och så arbetade vi på igen —■ ■—»
»Och för hvar gång,» afbröt han och såg
på henne med skälmaktig blick, »för hvar
gång vi i tidningen läste om något nytt, som
inrättades där uppe, om de storartade husen
vid esplanaderna och allt sådant, sade vi: ’Det
är för oss, du mamma, de gör grant, det är
det — det är bara det vi vänta på’, sa’ vi.
Och så skrattade vi — »
»Ja, liksom nu,» log hon och strök med
sin arbetsmärkta hand smekande ned öfver
haDS rockärm.
»Miuns du, lilla hustru, hur roligt vi hade,
då vi läste om Katrinahissen ?»
»Jojo men! Och nu skall vi upp och be-
se all härligheten!–––- Men inte må frun
tro, att vi under hela den här tiden bara
tänkte på resa och roa oss — nej män ; vi
tog bara fram det så där litet emellan, då
vi ville muntra hvarandra; vi hade nog an-
nat göra hela dagen om. Men Gud vare lof,
det har lyckats så bra för oss, allt från åk-
rarna och till äppelträden; och barnen med.
Hvad tiden led, sågo vi, att gården nog en
dag skulle bli riktigt vår egen med hvart
enda strå och hvar enda kalf; men inte vå-
gade vi vända ryggen till, nej, inte för en
dag ens; se’n fick vi nog så god hjälp af
barnen, ja, af de två, för yngste gossen har
läshufvud och går i Helsingborgs skola — vi
har släkt därnere; men vår äldste son — nu
sköter han alltsammans; han är som inspek-
tor där hemma; och nu kan pappa resa bort,
fast det är brådaste bärgningstid, han, som
annars knappt var från åkern en enda minut
hela dagen från fem på morgonen, och som
aldrig hade ro, så länge en enda skyl fanns
kvar ute —ja, gubben lilla, nu åker du järn-
väg till Stockholm i stället!»
»Och mutter se’n,»~han vände sig åter till
mig, medan hustrun däremot nästan under
hela tiden hade talat uteslutande till honom :
det var hennes hjärtas jubel, som gaf sig luft
i berättelsen om de flydda årens sträfvan,
hopp och framgång —» mutter se’n, hon, som
nu i tjugufyra år själf vakat öfver smör och
ostar, att allt skulle bli ’prima’ och betala
sig bra, hon, som donat i kök och trädgård
och inte unnat sig hvila eller ens en resa till
marknaden i Vislanda, långt mindre till Hel
singborg, hon har nu lämnat regementet åt
flickan sin; och nu åker hon bröllopsresa.
Ty nu har den dagen kommit, som vi så
många år har sträfvat för: inte resan försjälfva
nöjets skull; men resan som ett bevis på att
gården där hemma, där den ligger nu i solsken
med fält och ängar och vacker skog och mer
än trettio kor och oxar och hästar — att den
är vår, vår egen, våra söners och vår flickas
ärliga arfvedel–––-»
Hans röst darrade litet, och ögonen blefvo
fuktiga.
Också hon torkade bort tåren, som rann
utför kinden. De tego en stund, liksom för-
sjunkna i tankar på det förflutna, på den tid,
som låg emellan bröllopsdagen för 24 år se-
dan och denna deras ungdomsdrömda bröllops-
färd, en tid af många år, men hvilka dock
icke utplånat det minsta af den ungdomsfrisk-
het, de burit i sina hjärtan, den de liksom
gömt undan hvardagslifvets rastlösa arbete,
och hvilken nu brusade fram och ryckte
med sig, så att den, som ej visste deras hi-
storia, måste med undran betrakta dessa båda
till det yttre redan åldrade människor, hvilkas
glädje hade något af barnets lekfullhet.
Tåget stannade.
»Nässjö ■—• femton minuter.»
Hon sprang upp, ifrig och intresserad.
»Pappa du, här skulle vi ju dricka kaffe,
— det har vi kommit öfverens om för länge
sedan.»
»Ja, kära hustru,» sade haD, i det han lade
armen om hennes lif, »och det har du min-
sann förtjänt efter tjugufyra års väntan!»
De stego ur kupéen och gingo bort mot
första klassens väntsal ! Hennes gula hatt lyste
bjärt i vimlet och tilldrog sig mången leende
blick.
Och jag — ja, jag var glad att hafva
gjort bekantskap med det föga moderna, landt-
ligt rättframma paret och att under några
förbiilande ögonblick hafva mött eller kanske
rättare endast snuddat vid en på solid grund
byggd lefnadslycka.
Oen dldmga.
Af Ä. U. BäÅth..
Med en illustration
on sitter, ben älbriga, tjebrabe gästen
t ljusa salongen blittb,
hmtbårig, meb nissuab finb.
(Dmfring brune sorlar ben lifliga festen.
fjon lyssnar till gruppernas samtal och joller:
ett surr hennes öra nar
om mångt, som sfebbe t går,
om bagens sträfcan, om bagens pjoller.
Det är, som hrar stämning intill henne summe:
på tanffulla, äbla brag
än faller bet sfugga, än bag —
bet är, som heart orb h’on i salen föruumme.
af Jenny Nyström.
Docf tydfes, som nöjb ej ben ålbriga core
meb nartb, bär hon bröjer än;
hon färtner för nisst ej igen
hos någon ett brag af be hangångna store!
Boit sïônjer ej fraftiga stämningar flamma,
ej ftnefftet af elbig natur;
allt l]örs som bet sutte i bur
och fuitbe i frihet ej tala od; glamma.
3ag ser henne safta på hufuubet sfafa.
Hu lyssnar ben blinba ej mer:
tnånn’ ej hennes öga ser
på hänsunnna, tjusanbe bagar tillbafa?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
