Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 23 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 IDUN 441
Midt öfver gatan fanns en enklare skobutik, där
fick hon ett par goda stöflar och ett par små,
starka kängor, från närmaste leksaksbutik en häst
och en docka, så litet snask och bröd, och hon
var färdigrustad. Varm och ifrig smög hon sig
ned till det fattiga folket i källarvåningen, glän-
tade på dörren och sköt sakta in sina uppköp.
Hon måste dröja en stund därute, hon kunde ej
höra sig trött på jublet där inne. Så det stam-
pades med de nya stöflarna, huru raskt de små
tänderna knaprade på karamellerna och moderns
af glädjetårar kväfda röst, då hon hviskade ett
tack till den, som beredt hennes barn en sådan
jul. Det var åter som förr i barndomshemmet.
Den äkte mannen kunde ej nog beundra sin
vackra hustrus klara ögon, den charmanta svär-
dottern fick tusende komplimenter för sitt fagra
utseende, men ingen anade, att några små stam-
pande barnafötler och en fattig moders tack hade
färgat kindens rosor och tändt denna underbart
varma strålglans i de vackra ögonen, att några
små fattiga gåfvor skänkt den unga frun i gen-
gäld en dyrbar julgåfva — hennes barndoms jul-
glädje, den rätta julstämningen.
Maria Nyström.
’JrJr
Slakt på landet.
B
an vaknar i dagbräckningen med en bly-
tung förnimmelse: Usch, nu är visst
blodbadet begyndt!
Man gräfver ned sig i kuddarne och för-
söker sofva på nytt; men nej, det går inte.
På landet lefver man så intimt tillsammans
med sina husdjur, att den dag de skola slaktas,
blir en sorgens och rädslans dag. — Är det
fiere djur, som skola slaktas, bli de icke fär-
diga, tills vi komma upp, och vi råka då ibland
få se slaktarne släpa i väg med ett svin eller
en ko, hvars tur nu är kommen. Det arma
djuret sätter hufvudet i vädret och luktar på
den friska luften. Hvad vill det säga att få
komma ut nu? Skulle det redan vara vår?
Glada aningar genomströmma det. Det min-
nes sitt härliga frihetslif om sommaren —-
skall nu allt detta börja igen? Mera se vi
ej, förrän vi fly för den skräckinjagande synen.
Men vi veta, att svaret är det döfvande slaget,
som brutalt gör slut på allt. Och medan dju-
ret vrider sig i den sista dödskampen, stå slak-
taren och ett par käringar beskäftiga omkring,
ängsliga att icke kunna uppsamla hvarje droppe
af det blod, som för några sekunder sedan
strömmade genom sprittande ådror. Mat, mat
åt de lystna människorna skall det alltsammans
bli. »Hvilka rofdjur vi människor äro ändå,»
sade jag till slaktaren, då jag en stund senare
blef utkallad för att närvara vid upphuggningen
af köttet. »Ja, vi ha väl makten vi å’.»
»Yi ha så, ja, men en vacker dag kommer här
kanske något ändå större och mäktigare väsen
från en annan planet och behandlar oss som vi
nu djuren.» »Var så god, inte mig emot,» sva-
rade han. »Det finns —» började jag, men
höll plötsligt inne. Jag ville berätta för ho-
nom om vegetarianerna, men blef rädd, att
han skulle sluka ett stort stycke rått, varmt
kött midt för näsan på mig. Och dessutom
hade jag ju själf beställt honom att slakta åt
migl Då kunde det ju gagna mig bra litet
att prata om vegetarianer 1 Och för öfrigt var
det detsamma, hvad jag sade, det gled alltsam-
mans spårlöst förbi hans slaktarsjäl.
Det är ingen annan råd än att taga världen
sådan den är och försöka att tänka på det,
som en husmoder bör tänka på vid en slakt.
Och det är sannerligen mer än nog. Man kan
bli. ordentligt yr i hufvudet af det alltsammans :
en del skall vattnas, och en del skall inte
vattnas; somligt skall kokas och somligt skall
vara rått; somligt skall saltas, somligt gömmas
färskt, det ena gå 9 gånger genom kvarnen,
det andra 5 och en del bara hackas. Gryn
skola blötas, förvällas eller kokas —• tre yt-
terst fina distinktioner — o. s. v. utan ände!
Man skall ha formlig administrationstalang för
att reda sig med alltsammans. Och så all
denna oändlighet med mat! En gång om året
rulla vi oss och vada oss i mat — stöire de-
len af året är det en riktig trollkonst att finna
på något till middag — men nu gäller trol-
leriet att få plats för alltsammans. Mat i alla
former hotar att spränga huset. Hvar skola
vi få byttor och kar till alltsammans? Det
svämmar öfver bord och bänkar! Vid en slakt
är idén om grytan, som kokade gröt öfver stad
och land, satt i verket. Två pigor stå vid
köttkvarnen och mala, så svetten lackar, en
hackar och en bultar, här koka de sylta, där
stoppa de korf, smågossarne tälja korfpinnar —■
vi flänga, som gällde det lifvet, och »komma
vi ej till Dovrefjäll i kväll, så förgås all värl-
den,» sa’ hönan.
»Men snälla du, är du inte nöjd öfver att
ha all denna maten åt barnen dina då? Än
de, som ingen mat ha att ge sina, och du be-
skärmar dig, att du har för mycket!»
»Jo, jo visst, jag tycker det är en synner-
ligen lugnande tanke, att om jag skulle dö nu,
så kunde jag efterlämna åt mina barn circa
300 korfvar och ett par hundra köttbullar —
ett ganska anständigt morsarf, det!» Men den
gamla slaktarmadamen, som varit med om
siaktningen här i många år, och som varit
med hos alla fruarna bär, ruskar på hufvudet:
»Hon är för rar, den frun.» Lena har släpat
år efter år utan några reflektioner. Blir hon
bara tillräckligt smord med varmt kaffe, så går
det bra. Hon knyter sin röd och hvita hals-
duk om pannan, kaflar bra opp och begrafver
sig så i ett haf af tarmar och »vommar», som
hon skall göra rena. Undras just, hvem som
är mamma till den genialiska idén att fylla
tarmar och vommar med mat i stället för det,
som var i dem förut? Lena reflekterar inte
öfver det heller, hon; hon gör sin plikt, får
tarmarne rena och hvita, så att de se ut som
oskulden själf och man glömmer deras mer än
tvifvelaktiga forntid. Men köksan, hvars upp-
gift är att underhålla en osläcklig eld under
kaffehurran och dessutom sörja för att munter-
heten hålls uppe genom att prestera ideliga
kvickheter, förklarar, att hon får tarmvred bara
af att se på alla tarmarne.
Emellertid lider det en gång till slutet. Så
småningom blef det dock rum för alltihop. På
matborden stå byttor och tinor i rad, och un-
der taket hänga korfvar af alla slag så nätt
som pärlor på ett snöre. Det blir skuradt och
fejadt, och världen kommer åter i sita gamla
gängor. Husmodern ser med välbehag på fruk-
ten af dessa dagars möda, emotser med största
sinneslugn besök om det så vore af själfve bi-
skopen, gläder sig öfver den fred, som det ger
att på långa tider slippa spekulera sig grön
och gul för middagsmaten, fröjdar sig till sist
själf åt all den goda maten och rycker på ax-
larne åt vegetarianerna. Besluter så, att nästa
gång hon träffar slaktaren vänskapligt trycka
hans hand och be om ursäkt för sitt något
öfverlägsna uppförande på slaktedagen.
H.
-SÄl
Ingen kan vara rädd om sin tid, som ej
är noga i valet af sällskap.
Jeremias Taylor.
I julmarknaden.
En liten promenad härs oeh tvärs.
är åter jul och i hvarje hem, rikt som
ringa, rustar man sig att värdigt fira den
JJbéfi s^Qna högtiden, som kommer barnens ögon
att tindra och fyller deras hjärtan med glada anin-
gar. De gamle ledas i minnet tillbaka till sin egen
ungdoms julfröjd och därför, när julträdet på af-
tonen tändes och familjemedlemmarne samlas
kring julbordet, så mötas alla ögon i kärlek och
harmoni, och julfrid breder sig öfver allas sinnen.
Men innan dess — hvad stök och omtankar!
Det är ej nog att förse skafferi och källare; vid
julen komma äfven så många andra kraf, så många
önskningar, som man vill uppfylla, så långt för-
mågan sträcker sig. — Alla vilja vi glädja våra
närmaste och vänner med julklappar, och mången
har måhända ej haft tid att tänka på dessa förr
än i allra sista stunden.
Med damernas benägna tillåtelse skola vi före-
taga en liten promenad, och jag förmodar, att den
bör vara angenämast på eftermiddagen, då butik-
fönstren stråla i rik belysning, och då tusen sinom
tusen ting i regnbågens alla skiftningar ligga
symmetriskt utbredda för ens blickar.
Vi befinna oss redan på Drottninggatan. Ah,
här är minsann mycket att skåda, och vi kunna
få ett godt stycke arbete, innan vi här blifva fär-
diga. Någonstädes skall början göras, och hvar-
för icke hos den gamla välkända och af vår fina
stockholmsvärld guterade firman Fr. Marcus, Drott-
ninggatan 20. Allt hvad den franska fabrikationen
har att bjuda damvärlden i klädningsväg, i siden
och ylle och lätta baltyger med för ögat smekande
färger, finnes här i rikaste urval, och böra vi
kanske påminna om, att svenska searta siden af
gedignaste kvalitet utgöra en af denna firmas mång-
åriga och erkännansvärda specialiteter. När vi
här afslutat våra inköp, påminna vi oss kanske,
att just nämnde firmas förutvarande chef. hr
Oscar Jacobsson öppnat ny egen affär alldeles
snedt emot, Drottninggatan 27, och med minnet af
hans alltid tillmötesgående och älskvärda sätt mot
sina kunder, underlåta vi ej att äfven där aflägga
ett besök. Redan den smakfulla dekorationen af
färgrika silkespopeliner i skotska färger inom
den stora spegelblanka glasskifvan i skyltfönst-
ret tilltalar oss, och inne i den eleganta bu-
tiken finnes mycket, som frestar, icke minst
ballyger — vi få komma ihåg, att Innoçençen till-
slundar. Men folkströmmen för oss vidare. Utan-
för Th. Lunds kappaffär, Drottninggatan 21, är folk
trängsel. Det är också en elegant exposition af
damöfverplagg, modellkappor, supé- och aftonkap-
por, att icke förglömma de mjukaste och behag-
ligaste morgonrockar, allt till de facilaste priser.
Mina ärade damer, han I varit i Myrstedt och
Sterns etablissement, Drottninggatan 11 ? Behöfs en
ny salsmöbel i rennäsans, en mjuk smyrnamatta
eller elt par portierer, så ha ni här en mångfald
att välja på. Hvem vet, I han måhända drömt
om ett. litet förtjusande kabinett i rococco, i skärt
eller ljusblått — stöten blott på edra män. Hr
van Rijswik, etablissementets skickliga artist och
dekoratör, är trollkarl att på några timmar anordna
ett dylikt i eder våning.
Då vi nu äro så nära, aflägga vi en visit i
Stockholms klädningstygsmagasin, Drottninggatan 5, ty
billiga ylleklädningstyger till några få kronor äro
ju alltid lämpliga julklappar åt familjens ungdo-
mar. På tal om ungdomar, isynnerhet »slitvargar»
i skolåldern och därunder, skola ni icke glömma
Mina Lundells Magasin lör barnkläder. Drottninggatan 40.
Här finnas kostymer för alla åldrar och pris.
En sak, som alltid är välkommen som julgåfva
och alltid finner användning, är handskar. Dessa
kunna vi finna af bästa kvalitet hos fru Maria
Ferlin, Drottninggatan 1 7, hvilken är enda försäljaren
af de så omtyckta handskarne från Jouvin et comp.
Ett stort och välkändt bandsklager, för så väl
promenad som baler har äfven Alb. Schmidts handsk-
affär, Arsenalsgatan 8, att bjuda på.
Sträcka vi färden upp till Brunkebergs torg, så
ha vi här J. F. Holtz välkända affär Brunke’»ergs-
to-g 7, med många för julen passande artiklar och
styra sedan våra steg till Herm. Meeths, Regerings-
gatan, 26 och Vesterlånggatan 34, som med sina väl-
försedda expositioner af julartiklar, däribland bref-
papper i små eleganta kartonger, porslinsbrickor,
syskrin o. d. som lämpar sig för små, men väl-
komna gåfvor, helt säkert skall finna många kö-
pare. Medan vi äro i farten, kunna vi titla in i
nästa hörn, i Gust. Johanssons glasmagasin, Regerings-
gatan 24, ty till julen behöfves ju alltid en liten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
