Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 52. 23 december 1892
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
442 I Dü N 1892
förstärkning i servisen, ett par dussin finslipade
glas, litet nysilfver; dessutom finnes här äfven en
mängd dekorations-och prydnadsartiklar. Hos Hus-
qvama Generaldepöt, Kungsträdgårdsgatan 22, finnas
dess utmärkta stålsymaskiner att tillgå, och en dylik
är ju en präktig julklapp och underlättar mycket ar-
bete. Dessutom finnas här ståtliga vapenprydnader
för matsalar, m. m. Hos Henrik Labatt, som nu
nedslagit sina bopålar på det moderna Östermalm.
Sturegatan 2, lära damerna ej försumma att af-
lägga ett besök, och när vi så åter kommit ned
åt Norrbro, ha vi där midt på basaren den gamla
stockholmsfirman Ansirin & komp., som alltid är
väl sorterad med siden- och ylletyger, lätta bal-
tyger och mjuka, smidiga ylleschalar. Om den
unga flickan svärmar mest för en baldräkt, så
svärmar gamla mormor helt säkert lika varmt för
en mjuk lamaschal.
Och så äro vi nere i själfva staden, där vi hafva
en gammal bekant, Aug Carlsson, Vesterlånggatan 50,
hvilken dessutom har sin filial Drottninggatan 61.
Det stora, väl turnerade manufakturmagasinet är
väl försedt med såväl elegantare som enklare yllety-
ger, och litet hvar af damerna vet, att hans svarta
och kulörta sidentyger, trots sina billiga priser,
stå i hög kurs.
Och så — hvem känner icke K. M. Lundbergs
Bosättningsmagasin, Storkyrkobrinken 7 ? Hvilka mas-
sor af »passande julklappar» finnas icke här och
allt af prima kvalitet. Behagas det näsdukar, eller
strumpor, bordsdukar eller mattor, stickade koftor
eller västar? Man kommer i valet och kvalet,
men man går bestämdt därifrån, belåten med sin
handel.
* *
*
Det händer dock att husmodem plötsligt erinrar
sig, att skafferiet behöfver förstärkning, ty helg-
dagarne äro många, och då gå vi i första rummet
till Percy F. Luck, Jakobsgatan 1 8, hvilken dessutom
har filialer både vid Sturegatan och Kornhamnstorg.
Iduns läsarinnor känna nog af den utförliga och
rikhaltiga priskuranten, hur denna firma är försedd
med teer och kaffe, viner och konserver, syltade
och torkade frukler, hvarje vara satt till ett pris
så lågt som blott möjliggöres genom fasta pris
och kontant handel.
Medan vi tala om skafferiet, böra vi icke glömma
Th. Winborgs präktiga lactoserin-cacao, hans erkända
goda kött- och fisksåser; och vidare vilja vi på-
minna om Hultmans svenska fabrikater af chokla-
der, konfektyrer och marmelader; om J. R. Nordlings
hälsosamma cacao Columbia; om Otto Dahlströms
& kompis Excelsiorte. direkt imparteradt från Kina
och Bovrils stärkande köttextrakt. Vi få ej heller
glömma att förskaffa oss litet god kex, frän Göte-
borgs kexfabrik, hvars utmärkta tillverkningar med
skäl kunna rekommenderas, lika litet som Lars
Montées oleintvål till linnetvätt. Upplysningsvis
kan nämnas, att Klara fabriks stearinljus ba namn
om sig ett vara af prima sort och alla dessa olika,
i ett ordnadt hus så nödvändiga artiklar, finnas
att tillgå i hvarje väl sorterad speceriaffär.
Samma förhållande är det också med den öfver
hela landet kända Barnängens tekniska far riks mång-
faldiga alster. I hvarje parfymbod och diverse-
handel finnas så väl denna fabriks som ock Henr.
Gahns fabrikater af Eau de. colonge, parfymer,
tvålar och aseptin, äfven dessa lämpliga julgåfvor,
Sedan vi slutligen försett oss med iiiet godt
portvin, kanske också litet sherry och rödvin,
hos K. A. Nydahl & komp. Sfureplan 2, så kanske
ärade fruarna tillåta mig i förtroende påminna om
en sak. Den rikliga julmaten anstränger cfta
matsmältningsorganen väl mycket, och därför vore
det klokt att hafva några buteljer af Högstedt &
kompis magstärkande Banyuls Trilles hemma. Vinet
är rekommenderadt af många läkare. Vinfirmans
adress är Regeringsgatan 32.
Och nu endast en liten sak till — Litet blom-
doft i jul, några vackra hyacinter och tulpaner.
Sådana finnas i rikt urval, jämte alla möjliga
sorter blomfrön, i H. Svenssons fröhandel, Lilla Ny-
gatan 1 7.
Mycket mer vore nog att påpeka, men jag är
rädd att damerna redan äro trötta på mitt säll-
skap. Det återstår mig blott att blygsamt draga
mig tillbaka, i det jag vördsamt tillönskar — en
god jul.
— er.
De skola fara illa, som söka sin välfärd
i andras människors hus.
Äldre Eddan.
Från farmors ungdom.
Berättadt af henne själf oeh för Idun
uppteeknadt af Claës Lundin.
5.
f
tockholms söndag var för femtio är sedan
ganska olik vår tids helgdagar. Dä förrät-
tades icke något arbete i hemmen, möjligtvis
med undantag af de handtverkshem, i syn-
nerhet tillhörande skräddare- och skomakare-
yrkena, som icke hunnit fä kundernas be-
ställningar färdiga till lördagsaftonen, utan
afslutade dem pä söndagsmorgonen. Innan
klockan tolf hade dock allt arbete upphört,
och dä öfverlämnade man sig ät helgdags-
hvilan, hvilken onekligen var mera verklig
hvila än nu för tiden.
Husmodern giek nästan alltid i högmässan,
som började klockan tio f. m., och i vanliga
fall tog hon åtminstone de större barnen med
sig. Det var sällsynt, att man besökte någon
annan kyrka än »sin egen», det vill säga
den, inom hvars församling man hade sin
hemvist. Att gä utsocknes ansågs icke rik-
tigt öfverensstämmande med en god ordning
och tillkännagaf ett oroligt sinnelag. Man
borde nöja sig med hvad man själf hade, oeh
därför var ej heller sekterismen väl ansedd.
Pä sin höjd kunde man någon gäng infinna
sig i »salen», äfven kallad »sirapskyrkan»,
d. v. s. Brödraförsamlingens gudstjänstlokal
vid Lilla Trädgårdsgatan, hvilken lokal ännu
är oförändrad inpå gården, fastän församlin-
gen låtit uppföra ett ståtligt hus åt gatan.
Brödraförsamlingen uppammade icke någon
sekterism, oeh till och med de som öppet
slutit sig till Herrnhutismen stannade dock
kvar i statskyrkan. Andra bönsalar och fri-
kyrkor funnos icke. Statskyrkans präster
hunno godt till för Stockholms 80,000 in-
vånare.
Några synnerligt goda predikanter funnos
icke. Johan Olof Wallins stämma hade för
alltid tystnat, och om Josef Wallin i Klara
hörde jag visserligen någon gång talas, lik-
som om doktor Liljenwaldh i Maria och hof-
predikanten Winter i Katarina, men i deras
kyrkor kom jag aldrig, och om deras verk-
samhet känner jag ingenting.
Min mor förde mig alltid till Storkyrkan,
men jag kan ej erinra mig, att jag någonsin
hörde gamle doktor Hagberg oeh ej heller
hans efterträdare som pastor primarius, doktor
Zacharias Pettersson. Den, hvars predikningar
min mor däremot aldrig försummade, var en
ung pastorsadjunkt, magister Wennström, hvil-
ken sedan vardt kyrkoherde i Falun. Han
var på sin tid mycket omtyckt som predikant,
och då han uppträdde i predikstolen, måste
man infinna sig tidigt i kyrkan, till och med
om så var i aftonsången, hvilken då började
klockan två och sedan klockan fyra. Då satt
man och frös i den stora kyrkan. Värm-
ledniDg visste man icke af, lika litet som
gasbelysning. Under den mörka årstiden
upplystes kyrkorna af tjocka, gamla vaxljus,
hvilkas lågor flämtade för luftdragtt och osade
rätt starkt.
Men högtidligt var det, tyckte jag, och
ännu femtio år efteråt erinrar jag mig, i hvil-
ken bögtids8tämning jag vid min moders
hand trädde in genom södra dörren åt kyr-
kogården, kastade en bliek af dels beundran,
dels fruktan åt Sankt Göran och draken, som
då hade sin plats strax innanför den ingången,
och fördes fram till predikstolsgången, där
min mor hade bänkplats. Stundom kommo
vi i så god tid, att jag fick gå fram och
beundra det rika altarskåpet, »sjustaken» och
den stora taflan «Yttersta domen», hvilken
senare skrämde mig ännu mera än Sankt Gö-
ran och draken.
Vid grinden till stora ingången såg jag
under lång tid en gosse, som tycktes tillhöra
kyrkan och var väl känd af alla kyrkbesö-
kanden i den församlingen. Han biträdde
kyrkobetjäningen och visade sig mycket på-
passlig och nitisk. Sedermera erfor jag af
min bror, att samme gosse kommit in på
gymnasium och skulle studera till präst. Han
har nu i nära tre årtionden varit och är fort-
farande prost och kyrkoherde i Malmö.
En söndag infunno vi oss, hela familjen, i
aftonsången för att höra komminister Dahl-
gren, hvilken min far rekommenderat till vår
synnerliga uppmärksamhet.
»Det är en kvick karl, skall jag säga,»
försäkrade min far, »är riksdagsman och full-
mäktig i riksgäldskontoret. »
Hvad fingo vi se? En lång, mager man
med röd näsa i det ovanligt fula ansiktet.
Hvad fingo vi höra? En med låg och hac-
kande röst framförd predikan af allra torraste
innehåll. Jag vill visst icke lita på mitt
barnsliga intryck, men så mycket mera på
min mors omdöme i sådana fall, och det ut-
föll ingalunda till predikantens fördel. Jag
frös mer än vanligt, hvilket vill säga icke
så litet.
»Ja, ja, han är kanske bättre i Bricoll,»
medgaf min far, och aldrig mera gingo vi i
kyrkan, då den skalden predikade, och det
gjorde knappt någon annan heller.
Om det var med högtidlig känsla jag trädde
in i kyrkan vid hvarje gudstjänsts början,
längtade jag dock alltid att komma ut igeD,
när kölden hunnit utföra sin verkan. Men
det kunde hända, att min mor förde mig icke
blott i högmässan, utan äfven i aftonsången.
I ottesången kom jag däremot mycket sällan
med undantag af julottan, hvilken aldrig för-
summades, och som heller aldrig förfelade sin
verkan på barnasinnet.
På söndagseftermiddagen voro vi icke sällan
bortbjudna och hade då och då bjudning
hemma. Fruarna drucko då några koppar
kaffe hvar och en, vanligtvis »på bit» och
från fatet, och herrarne togo gärna en »knorr»
eller »uddevallare» eller »kask» eller allt hvad
det hette, då de slogo brännvin i kaffet, hvil-
ket sannolikt stegrade lifslusten och ökade
sällskapsglädjen.
Fruarna talade mest om tjänstfolket och
uttryckte både harm och förvåning öfver de
stegrade anspråken. Fordran på trettio riks-
daler riksgäld i årlig lön ansågs fräck af en
piga. Fruarna kommo också öfver ens om,
att tjänstfolket klädde sig allt för grannt.
Detta och mycket annat, i synnerhet lifsme-
delsprisens höjd, framkallade ihållande kla-
govisor och försäkranden om, att världen var
bra mycket sämre än i den gamla, goda
tiden.
Borgargubbbarne togo sig gärna ett parti
kort mest dock endast »mariage». Någon-
gång spelades »komfio» eller »kille» af hela
sällskapet, män och kvinnor. I några fa-
miljer var man musikalisk. Det gamla kla-
veret var på väg att undanträngas af det
nymodiga pianot, ehuru det senare af måDgen
ansågs som »bara högfärd», men båda hade
ännu att strida mot gitarren, hvilken begag-
nades ej blott till ackompagnemang, utan äf-
ven som själfständigt instrument, till och med
på konserter.
Solosången hade ännu ej undanträngts af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:05 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1892/0448.html
