Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 30 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
Ids
|H|
a _. «
1^3
1(5”
=hl
a - rö
: ^ bn
i Nj m
3 * hn
it* I
gCOd
St>„
°0
P3
t>-
o
PQ
: tn-P
Ö O o
Ofl-Ö
ai 2 cj
0 3«
CO M
*4 “’3
”n£
M eö-£
Äg
0-ö:0
cä
43 »5Ö
4^+3+3
:SS5
a1“«
O flS =0
-ÖÄ
, -”J r*
ÖSS
“S ”*
“33
°g-S
o 02 o
£! o u
ctf ai
ca
a cs«
:0 *3 d
U Ö eö
feDaj,q
4s ©Vl
S’0 s
ÎJ CO O
rn’Ö ®
«5 w
,d ©
CO ,Q
Ö 03
■St}
■rf «
■a ta
® :
H !
:S<
Si
3-S
a^S
s§B
d
K
>
o
w
IDU N 1892
Lasse Wivallius förädlad och förfinad, be-
röfvad den galghumor och den breda oför-
skämdhet, som ger ett groteskt, men också
ett i viss män försonande drag ät den snar-
fyndige, förslagne, mångsidigt talangfulle va-
gabonden, sådan den nyktra forskningens måls-
män framställt honom för eftervärlden. (Se
den förträffliga framställningen af hans person
och den värdefulla karaktäristiken af hans
diktning i Schücks ofvannämnda arbete.)
Den historiske Wivallius är knappast ska-
pad till hjälte för en serie lyriska dikter — det
är alls ej att undra på, att Bååth med skal-
dens rätt tecknat honom sådan han gjort.
Det är för öfrigt aldrig förringande för en
skald, att han sett sitt ämne, sin modell med
egna ögon, framställt honom efter eget hufvud.
Georg Nordensvan.
©ffePsköFd.
Berättelse
af
Vilma Lindhé.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
»Det är syndigt, det vet jag,» fortsatte hon,
»men jag är ändå glad öfver förlofningen.»
Agnes såg upp och ryckte omedvetet till sig sin
hand.
»Jag har lidit så mycket den här tiden, och om
jag inte det gjort, skulle jag aldrig kunnat tänka
på att bli Edvins hustru.»
Det kom ett ljuft, tankfullt uttryck öfver hennes
ansikte, och hon uttalade det kära namnet med
ett smeksamt tonfall.
»Att tänka sig, att hon älskar mig,» återtog hon,
»han, som är så god och hederlig. Tror du, att
jag kan bli en bra husfru?» frågade hon ifrigt,
»för annars vill jag inte bli hans — inte på något
villkor.»
»Det tror jag,» svarade Agnes rörd.
»Jag tänkte aldrig på, hur jag skulle uppfylla
mina plikter mot — mot — du förstår. Det är
så svårt alt uttala hans namn eller tänka på
honom, nu mera. För honom var jag god nog.»
Hon satt och vred på förlofningsringen. »Det
känns, som vore den af bly — om jag bara tor-
des taga af den.»
»Bojor bäras till straff,» svarade Agnes all-
varligt.
»Men du lofvade, att Edvin skulle få komma i
morgon — och — jag kan inte möta honom med
den här på.» Hon vred på ringen, som ville hon
vrida sönder den.
»Det skall du inte heller!»
»Lilla mor! Lilla älskade mor!» hviskade
Lilly och slog sina armar om systerns hals. »Jag
visste ju —- jag har vetat hela lifvet igenom —
att om någon var min vän, så var det du.»
»Vunnen! Vunnen hon också! Herren vare
lofvad!» suckade Agnes ur djupet af sitt hjärta.
»Men hur kunde du förlofva dig, när du höll
af en annan — det förstår jag inte?» återtog hon
en stund senare.
»Jag trodde aldrig, att Edvin älskade mig, eller
att han någonsin kunde komma att göra det. Det
såg inte heller så ut. Han var så allvarlig och
hade sitt att sköta. Jag väntade och hoppades
på ett ord från honom, men det kom inte. Jag
visste, alt jag inte var värd hans kärlek, och inte
kunde jag heller göra något för att fånga honom.»
»Det var kanske därför du lyckades!»
»Att kokettera för honom, skulle aldrig fallit
mig in. Det var han för god till —■ och inte tor-
des jag heller. Om du visste, sådan respekt jag
har för honom.»
»Rädd — som för mig?» sade Agnes skälm-
aktigt.
»Jag vill, att han skall tro, att jag är en bra
kvinna – tills jag verkligen blir det —■ ty jag
blir det med Guds hjälp.»
Agnes svarade ej. Hon satt och tänkte på, hvil-
ken makt kärleken är, cch att, om den bara vore
stor nog, skulle lifvet vara lättare ait bära för
lite hvar.
»Jag kan inte beskrifva för dig,» fortsatte Lilly,
»hur lycklig jag var där ute på Åkerby, eller hur
förtviflad jag blef öfver mammas påhitt att resa
så tvärt. Jag visste aldrig, att landet var så här-
ligt ! Tror du inte det är lättare att vara god där
än i staden?»
»Det borde vara det.»
»Det tröstar mig också — nog vet jag, att jag
var bättre där borta — och. om jag får lefva där
alltid. Städerna är ett fördärf — tycker du inte
det?»
Agnes smålog. »Jag tror inte man får låta de
yttre omständigheterna inverka för mycket på
sig — är det inte från ens eget inre kraften att
göra rätt utgår, är det inte mycket att bygga på.»
»Jag är i alla fall lycklig öfver möjligheten att
få bo långt härifrån. Tänk dig, det är stor träd-
gård, hönseri och mjölkkammare. Tror du jag
skulle kunna sköta det?» frågade hon glädje-
strålande, som vore alltsammans redan hennes
eget.
»Det tror jag visst!»
»För ser du jag vill inte bli en nolla —• som
så många fruar.»
»Lilla visdom,» skämtade Agnes.
»Jag vill hjälpa min man, istället för att som
mamma...»
Agnes hade aldrig så bittert som i denna stund
känt sorgen öfver att ej älska sin mor, och det
var som hade det också varit hennes fel, att
Lilly ej gjorde det.
»Du skall inte döma,» sade hon mildt.» Du får
nog själf se, att det inte är så lätt att vara
hustru eller mor, och ingenting är hårdare än
att anklagas af sina barn.»
»Stackars mamma!»
»Stackars mamma!» upprepade Agnes, och det
var som hade dessa ord smält bitterheten i hen-
nes sinne och tändt en gnista af den kärlek,
som förlåter allt, lider allt och aldrig vänder
åter.
»Stackars mamma!» upprepade hon åter, »det
blir en förfärlig missräkning.»
»Att inte få en rik måg, ja ! Men det säger
jag.» återtog Lilly med bestämdhet, »att om jag
verkligen blir Edvins hustru, får hon inte vara i
milt hem.»
Detsamma hade Agnes redan tänkt, men det
smärtade henne dock att höra Lilly säga det.
»Jag kan inte bli en bra och duglig hustru, om
hon är hos mig — det vet jag,» fortsatte Lilly
allvarligt.
»Mamma skall alltid vara hos mig — hvar jag
än får mitt hem,» sade Agnes tankfullt.
Lilly såg frågande upp i hennes ansikte, där
hon satt och stirrade i den falnande brasan, som
hade framtiden legat fördold där.
»Du har inte haft mycken glädje i lifvet, du,»
sade Lilly och smög sig intill henne.
Agnes hade ofta tänkt detsamma, men det
kändes pinsamt att höra det från en annans läp-
par, och i denna stund var det henne omöjligt
att mana fram annat än glada bilder.
»Säg inte det,» svarade hon, medan ett leende
förskönade de allvarliga dragen. »Jag har haft
så mycket att lefva för, och något högre kan
man inte uppnå här i tiden.»
»Och så har du dina gossar, som aldrig gjort
dig några bekymmer.»
»Det återstår kanske!»
»Har du aldrig älskat — aldrig varit kär, menar
jag?» frågade Lilly blygt.
»Nej!» svarade Agnes och rodnade mot sin
vilja.
Lilly betraktade henne medlidsamt, ty utan
kärlek fanns nu i hennes ögon ingen lycka.
»Men nog har väl någon tyckt om dig ändå?»
»Hur kan du tro det?» frågade Agnes skarpt.
»Jag har tänkt på det i kväll. Du är vacker!
Sådana tänder, en sådan figur — och så din
godhet.»
Agnes rodnade ännu djupare. Hon var ej van
vid beröm, och det kändes så ljuft att höra vän-
liga ord från systern, hvars tillgifvenhet hon trott
sig aldrig kunna vinna.
»Det är så tungt att veta, att det är för vår
skull du uppoffrat dig,» återtog hon, »för det är
det. Du hade säkert varit gift annars — och
tänk, hur lycklig du kunnat göra en man!»
Agnes svarade ej, men det kom tårar i hennes
ögon.
»Ska vi tända lampan eller ga in?» fragade
hon för att byta samtalsämne.
Lilly ryste till. »Låt mig vara hos dig i aftön,
här är så hemtrefligt, och jag är trött. Du går
väl inte ifrån mig,» tilläde hon ängsligt, då Agnes
gick mot dörren.
»Nej ! Jag skall bara ställa i ordning litet varmt
te. Skulle det inte smaka skönt?»
»Ack jo!» svarade Lilly och sträckte ut sig
på soffan, »jag skall ligga och tänka under tiden.»
»På morgondagen?»
»Ja,» svarade hon sorgset, »Gud gifve den vore
öfver!»
»Det önskar jag med,» sade Agnes sakta och
lämnade rummet.
När hon årerkom med tebrickan, sof Lilly så
djupt, att hon ej nändes väcka henne, och att
hon tänkt på allt annat än det som varit ledsamt,
syntes på uttrycket i hennes ansikte.
Agnes lutade sig ned och tryckte en kyss på
hennes panna. »Gud hjälpe dig till allt godt!»
hviskade hon och satte sig på pallen vid hennes
fötter.
Hon kände sig så tacksam och lycklig!
Utanför tjöt vinden och kastade smattrande
vattenfloder mot rutan, men hon visste, att det
skulle så vara. Höst och vinter måste förrätta
sitt arbete, om vår och sommar skulle kunna
komma med ljus och värme.
Återigen gingo hennes tankar tillbaka till den
svunna sommarhärligheten!
Hon hade ofta tänkt, att hon ej lefvat förrän
då, när hon fri och obunden solade sig i skönhet
och lycka samt kände nya kraftiga tankar spira
likt frodig vårgrönska — och nu frågade hon sig,
hvilket som egentligen var lifvet — antingen
detta jublande lyckliga eller arbetet för andra —
plikten?
Hvilket?
Det fanns icke mer än ett svar. Sin plats i
lifvet skulle hon fylla till det yttersta; men på
samma gång kände hon, att ingenting dör bort med
stunden eller försvinner, utan att lämna spår ef-
ter sig — antingen till ondt eller godt.
Hennes barndomsintryck, tankeutbytet med fa-
dern, hvad hon genomlefvat af sorgligt eller gladt,
hvarje ord hon yttrat, hvad hon felat, hvad stort
och skönt hon sett, hvarje seger hon vunnit öfver
sitt lägre jag, hvad hon tänkt och känt — allt
samlade sig till ett helt — till en etlerskörd, som
det berodde af henne själf att göra välsignelse-
bringande.
-Xa3p>-
Nu är hög tid att prenumerera!
Alla våra läsarinnor
uppmana vi att noggrannt genomläsa den
plan för tidningens innehåll under näst-
kommande år, som vi meddela i bilagan
till dagens nummer, och hvilken innehål-
ler åtskilligt nytt af intresse att be-
akta. Vi upptaga äfven här nedan pre-
numerationsprisen för Idun och Mode-
tidningen jämte den nya ungdomstid-
ningen Kamraten :
helt år: tre kv.: halft år: ett kv.:
Idun med illustr. roman-
bibliotek .................. 5: — 3: 75
d o d:0 med Modetidn.
utan kol. planscher 7: 50 5: 05
d:o d:0 d:o jämte kol.
planscher...... ........ 9: — 6: 75
Modetidn. ensam........... 5: -— 3: 75
Kamraten ............. 3: — 2: 25
Detta nummer
är, som våra läsarinnor finna, till det egentliga
textinnehållet mindre än vanligt. Som årgången
emellertid redan utgör 52 n;r, är detta nummer
53 egentligen ett extra nummer, hvilket hufvud-
sakligen afser att omfatta register och titelblad.
ty
Innehållsförteckning.
Kärlekens språk ; poem af Hugo Gyllander. — Torka lårarne ;
af Gurli Linder. — Från farmors ungdom ; berättadt af henne
själf och för Idun upptecknadt af Claes Lundin. 6. (Sista
artikeln.) — Apropos »Kärlekssagan på Björkeberga» ; af
Georg Hordensvan. —- Efterskörd; berättelse af Vilma Lindhé.
(Forts, och slut.)
2: 50 1: 50
3: 75 2: 15
4: fO 2: 50
.2: 50 1: 50
1: 75 1: —
Kongl. Hoileverantör.
Norrlandsgatan N:r 17, Stockholm.
I CAKES oeh Biscuits Ej SPISBRÖD,
finnas hos de flesta hrr Kryddkrämare B mänga sorter, oöfverträffade i välsmak
i Stockholm,______________I___________ och näringsvärde.___________
Till landsorten mot efterkraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
