Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 53. 30 december 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 Î DUN 447
Äpropos
”Kärleinapn på Bjirtetep”.
"^ZelVet är inte uégon kritik, jag skrifver
öfver A. U. Bââths vackra dikt-
cykel — som också utgör årets
julmarknads vackraste svenska originalbok —
det är endast med anledning af den, jag vill
tala några ord om Lars Wivallius, hjälten i
»kärlekssagan».
Jag skulle för länge sedan ha skrifvit en
roman med Wivallius som hufvudperson, om
jag kunnat skrifva den så, att den ej blifvit
en af dessa »historiskt romantiska skildringar»,
hvaraf vår litteratur redan äger allt för mån-
ga och’som lika litet utmärka sig för histo-
risk trohet som för psykologiskt djup. Wi-
vallius vore som personlighet intressant att
försöka skildra, och han är en utsökt för-
träfflig typ för den tid, då han lefde — han
föddes 1605 och dog 1669.
Han är en fullblods renässans-människa med
starka och föga komplicerade känslor, lätt an-
tänd och som lätt glömmer, en man, som lugnt
sofver bort missöden och motgångar och ej
låter dagen fördystras af tanken på hvad som
hände i går eller på följderna af hvad som
då gjordes. Han är en sångfågel, som sjun-
ger, i glädje och sjunger i sorg, men på sam-
ma gång en galgfågel, som går från äfventyr
till äfventyr, som har tusen idéer i sitt hufvud,
och som aldrig är synnerligen noga om med-
len, som, då han fallit, ögonblickligen är på
benen igen, och som i det längsta bevarar ett
spelande gladt lynne.
Han är en äkta zigenarnatur, han är den
vandrande sångaren, som tar sig fram öfver-
allt i världen och förstår att reda sig ur alla
svårigheter. Han är kunnig och talangfull,
smidig och älskvärd, konstnär och skald.
För att få se världen och vinna erfarenhet
ger han sig, trött på studierna i Upsala, ut
på vandring, då han är tjugu år gammal.
Han ströfvar genom Europa. Dir äro tiderna
oroliga och mer än en gång blir han fängs-
lad och är till och med nära att bli hängd,
men han lyckas alltid befria sig genom en
eller annan »behändighet» —- hans eget ut-
tryck. Han presenterar sig för Danmarks
konung, då denne är ute och krigar i Tysk-
land, under namn af en svensk baron Erik
Gyllenstjerna, får som sådan pass och skjuts,
kommer som en hög herre till Danmark, be-
rättar för hvem, som vill höra på, om sina
svenska gods och om sina förnäma släktingar
och vänner. Hans lysande gåfvor som säll-
skapsmänniska göra honom omtyckt öfver allt;
en dansk dam fäller om honom det uttryck,
att han kan få hvilken flicka han vill i hela
landet. Ej minst omtyckt blir han på Björke-
berga i Skåne af herr Wulf Grip och af den-
nes dotter.
Den föga kiippske Wulf Grip spelar den
komiska rollen i den »kärlekssaga», som nu
följer. Han ger sig ingen ro, förrän han
kan locka den elegante svenske baronen att
fria till dottern. Gertrud var förut halfvägs
förlofvad med en dansk riddersman. För att
hastigt och lustigt göra ett slut på den för-
lofningen enleverar Wivallius — som det tyc-
kes med flickans föräldrars tillstånd — den
sköna och reser med henne öfver svenska
gränsen, där bröllopet firas i all enkelhet i
Hallaryds prästgård.
Men — och det är ett betecknande drag
för den omotståndlige Wivallius — han var
Kamraten,
ej nöjd med flickan ensam. Han lade också
beslag på hemgiften, i det han tillägnade sig
några kistor med svärfaderns dyrbarheter.
Gubben Grip tyckte likväl ej om detta slags
skämt och lika litet fann han sig belåten, då
det kom i dagen, att den högvälborne mågen,
som han gjort så stora ansträngningar för att
fånga, hvarken var baron eller hade gods eller
förnäma förbindelser eller någonting annat
än sitt goda hufvud, sitt goda lynne och sin
världserfarenhet.
Brudgummen tycktes ha ansett det hela
som ett lustigt pojkstreck. »Huru var mig
möjligt» — yttrar han i en af sina försvars-
skrifter inför Svea Hofrätt — »att vedersaka
den goda lägenhet och förskjuta en sådan
ädel gåfva, genom hvilken jag förmente att
vinna stor rikedom och ära? Och hvad skulle
det vara för en människa, som, om någon
bjöde till att gifva honom 1,000 riksdaler
och han vore en fattig dräng, att han ieke
toge emot V » Dessutom voro. både han och
hans maka unga och förälskade. »Man må-
ste dock hafva en tid att utrasa, man kan
dock icke få grå hår och visdom uti vaggan.»
Han hoppades träffa på konung Gustaf Adolf
och få tillgift för sin usurperade barontitel
— han tänkte i annat fall vända sig till
danske konungen eller fly till Holland —
och Gertrud skulle kläda sig till page och
följa med.
Emellertid — så förtäljer den ej allt ige-
nom lika poetiska sagan — blef hon sjuk
och vände om hem till Björkeberga. Och
han blef fångad af sin ursinnige svärfader,
som ville se hans hjärteblod, ty »eho som
bedrager någon adelsperson, hafver förbrutit
sin hals,» stod det i gårdsrätten, och svärfar
— som uppträdde inför domstolen »vred i
sinnet, annars obetydlig till utseendet» —
fordrade, att mågen skulle »torteras, pinas
och plågas af bödeln,» medan Wivallius för-
svarade sig med att giftermålet var ingånget
på svärfaderns föranstaltande och att denne
därför finge stå sitt kast.
Äktenskapet förklarades upphäfdt — ännu
19 år senare hade Gertrud Grip ej gift om
sig, hon blef antagligen till döden trogen
minnet af sin korta kärlekssaga — men rät-
tegången varade i flere år inför olika domsto-
lar. När tiden blef för lång för den fångne,
rymde han — två olika gånger •—• lyckades
den ena gången hålla sig undan ett helt år,
men blef likväl fast till slut och dömd. Han
sändes upp till Cajaneborgs fästning i norra
Finlands ödemarker och hölls där fången i
sex år.
Sedan han åter blifvit fri, träffas han snart
i Stockholm, där han nu är en mycket anli-
tad advokat. Under de ändlösa rättegångarna
med svärfadern hade han utvecklat en out-
tömlig fyndighet, och de prof, som anföras*
på hans olikartade försök att beveka sina do-
mare, visa en mångsidighet och en förmåga att
slingra sig, en fantasi och en humoristisk styr-
ka, som bilda det mest groteska totalintryck.
Han gifter sig nu och är en stadgad med-
borgare, som visserligen ses med mindre blida
ögon af de höglärde herrarne i hofrälten, men
som tages under armarne af de förnäme, som
han själf allt fortfarande tyckes känt sig dra-
gen till. Yid sin död var han auditor vid
* Se H. Schlicks »Svensk litteraturhistoria» sid.
394 o. f. Wivallius erbjöd sig bland annat, för att
vinna friheten, att till Sveriges gagn skrifva politi-
ska afhandlingar, som skulle skada landets fiender,
och en annan gång att upptäcka hvar nere i Tysk-
land en skatt förvarades, som skulle gifva sin upp-
täckare herravälde öfver hela romerska riket.
gardeskompanierna i Stockholm och ägare af
släktens gård Wivalla.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
