Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 6 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hafva vi sett solen uppgå, så vore det klenmodigt att ej kunna vänta och tro, att hon skall
genomlysa skuggorna på jorden, äfven dem, som de stora bergen kasta.
’ j^REDRIKA J3REMER.
^»tf^**»******************»*****************************************************************
ning, och aldrig har hennes hjärtas takt tillå-
tit henne att personligen tränga fram, men
när de politiska stormarne skakat, när stats-
mannabekymren mången gâng härdt tryckt
honom, ja, till och med jagat sömnen frän
hans läger, dä har hon varit hans hems milda ge-
nius, hans kärleksrika stöd och tröst, hans
hvila och den källa, hos hvilken han alltid
fann nya krafter och nytt mod. Som en
skär grundton går detta på det otvätydiga-
ste genom alla hans själfbekännelser, huru
mycket af hans stora och kraftiga handling
haft sin rot i lifvet med henne och sin re-
sonnans i det ädla hem, hon skapade om-
kring honom. »Mest af allt prisat• jag dock
att hafva fått en sådan hustru,» utbrister han,
»och min högsta återstående önskan för detta
lifvet, äfven den tyvärr själfvisk, är att icke
öfverlefva henne.»
Därför har ock i alla de svenska hem,
där Louis De Geers »Minnen» i dessa dagar
funnit intresserade läsare, Caroline De Geers
namn blifvit vördadt och kärt, och särskildt
har det naturligen uppbyggt svenska kvinnor,
makor och mödrar, att lyssna till den ut-
märkte mannens vittnesbörd: hvad jag har
varit, har i mycket varit genom henne och
det hem, hon gifvit mig!
Mångfaldiga äro de uppmaningar, som
muntligen och skriftligen ingått till Idun:
»Gif oss hennes bild!» — »Gif oss henne
till ett föredöme for alla ädla kvinnor!» —
»Gif att vårt land ägde många som hon, då
ginge det lugnt sin framtid till mötes!» Vi
glädja oss hjärtligen att i dag kunna upp-
fylla dessa önskningar. —
Af en intagande poesi är det kapitel ur
Louis De Geers »Minnen», där han skildrar
sin första bekantskap med Caroline Wacht-
meister och sin förlofning med henne, och
intet kan bättre än dessa sidor klargöra, hur
det måste vara nödvändigt att ett förbund,
som ingicks under helgelsen af en så ren
och rik kärlek, hade en den mäktigaste bär-
kraft genom ett helt lif. Stor är oss också
frestelsen att i sin helhet anföra detta kapi-
tel, och endast farhågan att bli för vidlyf-
tiga samt den omständigheten, att det nu ge-
nom boken själf och utförliga utdrag i dags-
pressen torde vara rätt allmänt kändt, kunna
afhålla oss.
Det var år 1846 detta skedde, och Louis
De Geer var då en ung man i verken, en
ganska obeaktad nybörjare ännu, som icke
kunde drömma om de framgångar, som före-
8todo honom, och intet annat ägde än sin
arbetskraft och goda vilja. Hans inkomster
voro därtill högeligen blygsamma, för att ej
säga torftiga, och när hans lifs hjärteroman
började slå upp sina första blad, kände han
det som förödmjukande och bittert, att han
därtill icke ägde mycket af rent yttre förut-
sättningar eller ett kavaljersmässigt väsen,
som kunde bana vägen fram till det unga,
strålande sköna och firade föremålet för hans
hemliga åtrå. Ack, det var på helt andra
och bättre vägar de skulle finna hvarandra,
de underliga sympatiens vägar, som länkas
som af sig själfva mellan ädelsinnade och
samstämmande hjärtan! Och han behöfde
sannerligen icke frukta sig.
Caroline Lovisa Wachtmeister bodde då hos
sina föräldrar, kammarherre grefve Carl Axel
Wachtmeister af Johannishus och hans maka
Beata Sofia Wrangel af Sausis på Vanås
gård i närheten af Kristianstad, och den unge
häradshöfdingen hade fått ett förordnande att
hålla ting på det närbelägna Brösarp. »Hon,
som jag höll kär, var firad vidt och bredt
för sin skönhet, tillbedd af de sina för sitt
väsende och det högsta föremålet för epou-
seurernas i provinsen och de fattiga älskar-
nes halft förtviflade låga, ty hon var icke
rik. Härtill kom, att hon tillhörde en fa-
milj, som ansågs äga stolta anspråk. — Och
hvem var väl jag, som vågade sträfva så
högt?»
Inom några få, härliga höstdagar på Vanås
spelades dock hans idyll fram till ett afgö-
rande, af lycka berusande resultat. Med kär-
lekens instinkt blef det snart klart för de
unga, att samma mäktiga känsla skälfde inom
dem, fastän läppar icke uttalat den. Sitt
frieri verkställde den unge mannen i ett bref
till föräldrarne från Kristianstad, och i en
olidlig ångest väntade han där sin dom. Den
anlände och löd: Kom och tag. Naturligt-
vis brände honom marken under fotterna att
genast lomma åstad. De rader, där han
skildrar själfva slutscenen i detta hans kär-
leksdramas första akt, måste vi dock här
anföra, då de äro vältaligare och mera ka-
raktäriserande för dem bägge än några än
så skickliga referat:
Ȁndtligen kom jag fram ur den djupa skogen,
som omgifver Vanäs, och såg ljusen i dess fönster
lysa så vänligt i mörkret. Jag stannade vid stora
trappan och fann dörren stängd. Ett fönster öpp-
nades, och en röst frågade, hvem jag var. Jag sade
mitt namn med hög röst, i hopp att Caroline skulle
höra det. Jag visades in i ett gästrum och sprang
sedan upp i våningen. Familjen var samlad i hvar-
dagsrummet till vänster, och Caroline var ensam i
förmaket till höger för att laga i ordning te åt mig.
Efter en hastig hälsning på de andra, skyndade jag
dit, och hon frågade mig hastigt, med synbar för-
virring, om hon fick bjuda mig te, hvilket jag i
brist på présence d’esprit bejakade. Hennes förvir-
ring och nedslagna ögon sade mig, att hon visste
allt, att hon älskade mig; och där stod jag olycklige
med min tekopp. Jag Bväljde den nästan i en klunk,
som jag tror utan både socker och grädda. Håg-
kommande grefvinnans vilja, kunde jag dock ännu
icke föreställa mig, att allt nu skulle vara afgjordt,
och började försiktigt med att grefvinnan gifvit mig
hopp, att fröken skulle vilja göra min bekantskap.
Hon svarade mig endast med en blick, — men en
blick så vänlig, så full af det innerligaste förtroende,
att äfven jag alldeles förlorade målet. Där behöfdes
icke heller några vidare ord. Hon räckte mig sin
hand, och vi drogo oss något tillbaka i ett hörn
af det svagt upplysta rummet. Hon lät nu sitt lif
omslutas af min arm och hvilade sitt hufvud mot
min axel. Hennes hängifvenhet var fullkomlig och
utan all misstro. Huru heligt lofvade jag icke un-
der denna tysta stund, att jag aldrig skulle svika
det förtroende hon satte till mig, att jag skulle ägna
mitt lif att göra henne lycklig! Den djupa rörelse,
som i detta ögonblick öfverväldigade henne, ingaf
mig likväl någon oro, att hennes offer af sitt hjärta
ändå på något sätt kändes för henne bittert. Jag
frågade, om hon ville, såsom hennes moder önskat,
hafva någon betänketid, men hon hviskade härtill
ett nej, som knappt var hörbart, men likväl utsädes
med ett uttryck, som gaf detta lilla enstafviga ord
omfattningen af en hel själs bekännelse. Vi växlade
endast några få ord. Jag kan inte tala, sade hon
och tryckte sig närmare intill mitt bröst.
Hennes mor kom nu ut till oss. En blick på
dottern sade henne, att betänketiden redan var till-
ändalupen. Caroline lutade sitt hufvud emot mo
dern, men höll sig lika fast sluten intill mig och
sade intet. Modern ville lugna mig, att det icke
var af bedröfvelse eller brist på känsla, som Caro-
line teg och gömde sitt ansikte, utan att detta var
hennes vana, så snart hon var rörd. Liksom detta
behöfde sägas mig! Liksom jag icke nu kände Ca-
roline bättre än någon annan människa i världen
kände henne!
Moderns mellankomst hade emellertid återgifvit
oss något välde öfver oss själfva, och då vi åter
drogo oss ifrån henne in i den stora dunkla salon-
gen, kunde vi redan börja berätta för hvarandra om
våra ömsesidiga känslors uppkomst och tillväxt och
funno, att vi båda gjort oss många onödiga be-
kymmer.
Innan vi återförenade oss med det öfriga sällska-
pet för att presentera oss såsom förlofvade, stannade
vi ett ögonblick i det sista salongsföhstret. Månen
hade just gått upp och speglade sig i den lilla sjön,
kring hvilken de åldriga ekarna trängas med lum-
miga bokar och sträcka sina armar emot vattnet.
Det var en tafla, väl värd att betraktas, och in-
trycket af densamma gick ej för oss förloradt, fastän
vi knappt hade ögon för annat än hvarandra. Hon
såg utåt helt hastigt, men sökte åter min blick, och
jag häpnade öfver min djärfhet, då jag tryckte en
kyss på hennes läppar, ty ännu var jag behärskad
af en så helig vördnad för henne, att jag tyckte
mig endast äga rätt att dyrka henne pä ett visst
afstånd.
Yårt förbund var besegladt, och min ring bär
denna dagen jämte hennes namn till inskrift.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
