Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 6 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
! DUN 3
i 893
kan, som sedan lyftes sâ högt i social ställ-
ning och glans, denna tid som den sällaste
i hennes lif.
Det var ock med varmt känd saknad, som
familjen afflyttade till Jönköping, då några
är senare De Geer utnämndes till president i
Göta hofrätt. Här, liksom öfverallt, hvar
hon ställts i lifvet, förvärfvade den unga fri-
herrinnan genom sin enkla och hjärtliga per-
sonlighet de varmaste sympatier, och hennes
afuudsvärda gäfva att vinna hjärtan har helt
visst ofta bidragit att bryta udden af de
oundvikliga strömningar af antipati, som en
politiskt framskjuten person — sådan Louis
De Geer allt mera blef det — pä vissa häll
nödgas möta.
Men till och med ännu direktare tillskrif-
ver han själf henne delaktighet i sina fram-
gångar. När han snart nog vid unga är in-
tog sin ställning i hufvudstaden som rege-
ringens främste man, omnämner han särskildt
en synpunkt, hvarur han ansåg sig kunna
komma i fråga: »Det är fruns personlighet.
Att min hustru genom hela sitt väsen, sitt
utseende och sina släktförhållanden skulle
blifva en prydnad för hvilken hög plats som
helst, borde vara en bidragande anledning.
Hon kompletterade också i någon mån en
kännbar brist hos mig, hvaraf jag lidit många
obehag och många gånger verkliga svårighe-
ter, nämligen den brist på språkkunskap,
som består i att obehindradt tala främmande
språk.»
Sedan monarkens och folkets blickar en
gåDg riktats på Louis De Geer, och han blef
mannen, till hvilken alla litade kan man
inse, hvilken betydelse makans lysande och
på samma gång gedigna egenskaper fingo i
ett hufvudstadshem, som, näst konungaborgen,
i flere hänseenden väl måste betraktas som
landets förnämsta. Och dock gällde ännu i
sena år att ständigt, i stort som smått, ned-
lägga den omsorgsfullaste beräkning för att
ekonomiskt leda huset. Och medan mången
förmögen liten borgare förde ett personligen
yppigt lif, måste Sveriges statsminister göra
inskränkningar och exempelvis flere gånger
bo i staden äfven om somrarne, då »han icke
hade råd att hyra landställen invid Stock-
holm». Men för vänner och för de kretsar,
inför hvilka det var hans ställnings följd att
representera, var alltid Louis De Geers hem
ett ideal af rik gästfrihet och den finaste ton.
Detta är »fruns gärning».
Detta utåt.
Men livad har det icke varit inåt för ho-
nom, en person i så mycket större behof af
ett hållfast och kärleksfullt stöd i familjelif-
vets skygd, som hans yttre ställning varit på
en plats, där hårda vindar gå. Det är icke
med torra ord sådant låter sig skildras, men
hvarje moder och maka kan känna det till-
fylles.
Och synas ock omständigheterna i månget
ha varit Caroline de Geer gynsamma, så ha
sannerligen ej heller pröfningar saknats henne.
Det lif, som ter sig lysande, är icke alltid
lätt, och sorger stiga öfver allas tröskel. För
flere barn har hon varit en den ömmaste mor,
en uppfostrarinna och föresyn som få. Af dessa
äro tre söner i lif, godsägaren, f. kanslisekrete-
raren i finansdepartementet Louis, geologen vid
Sveriges geologiska undersökning Oerard och
arrendatoren af föräldrarnes egendom Trueds-
torp i Skåne Edward De Geer.
Men ett, det förstfödda, hennes oändligt
älskade dotter Elisabet, skulle slitas från mo-
dershjärtat. Ett tioårigt, sällsynt begåfvadt
och älskligt barn, insjuknade hon på våren
1860 i hjärntuberkulos och dog den 7 mars.
»Hon var vår kärleks skönaste blomma,»
skrifver fadern. »Hade icke Caroline varit
varmare i sin religion än jag, skulle hon ha
blifvit alldeles förkrossad, men äfven nu syn-
tes det djupa såret en lång tid oläkligt, och
öfver hela hennes lif bredde sig en mörk da-
ger. Minnet af den älskades milda klagan
öfver sina svåra plågor upprörde oss så i hela
vår själ, att vi sedan länge icke visste, huru
vi skulle kunna undfly tanken därpå, och
luguet funno vi slutligen däri, att vi visste
henne vara i godt förvar ...»
Förvisso är detta icke den enda pröfning
Caroline De Geer erfarit, om ock den smärt-
sammaste, men hon har gått fram ur dem
alla med ett luttradt sinne och en frisk, opti-
mistisk lefnadstro.
Hör, hur det sjunger öfoer snöiga tak,
genom gnistrande rymdens blåa gemak:
i>det gamla året gått i sin graf,
det nya födes ur tidens haf!»
Och kopparröster till jorden de viga,
men jublande uppåt sedan de stiga,
de sjunga det nya året in,
de mana dig: »kämpa och seger vinn!»
Och når du lyssnar i midnattsstunden,
låt ej den förflyga, den snabba sekunden —
förrn klockorna slagit sitt sista slag,
i handen löftets bägare tag!
Rätt långa hafva vi blifvit, och vi för-
nimma ändock lifligt, huru den bild vi kun-
nat gifva blifvit både sväfvande och matt. Det
är vissa personligheter, som icke kunna tecknas
i färger och linier eller beskrifvande ord, person-
ligheter som,så att säga, måste kännas. En sådan
är Caroline De Geer. Därför ha vi ock den
tillfredsställande öfvertygelsen, att den läse-
krets af varmhjärtade svenska kvinnor, inför
hvilken vi i dag framlägga hennes bild, skall
förstå att instinktivt utfylla de svaga konturer,
vi uppdragit. Yi ha därvid främst haft att
följa hennes makes »Minnen», genom hvilka
hennes bild med en egendomlig skärhet lyser
fram, äfven när hennes namn oftast är långt
borta från de politiska skådespel, som skil-
dras. Det är en underström af henne i allt,
som är hans. Detta är hennes lifs stora saga.
Hon sitter nu, en åldrig maka, vördad och
älskad af alla, som kommit henne nära, vid
den ännu i det sjuttionde året lefnadskraftige
makens sida. Hennes söner hafva vuxit upp
till dugande män omkring henne, och en skara
förhoppningsfulla barnbarn fägnar farmors-
hjärtat. Aftonens skugga breder sig, sval-
kande och full af frid. Rika minnen gifva
den innebörd. En stor, en afundsvärd lycka,
men ock en väl förtjänad . . .
Det porträtt, Idun meddelar af Caroline
De Geer, och hvilket vi erhållit genom hennes
familj, som själf utvalt det, är taget i början
af 1860-talet vid en period, som torde få
betecknas som makans och moderns fullaste
blomstringstid, och som sammanföll med den
viktigaste politiska bragd, hvarvid hennes
makes namn är bundet.
Johan Nord/ing.
En nyårsdikt.
olf klingande slag i natten
gå ut öfver land och vatten —
tolf klingande slag: en döpelseakt
och på samma gång ett tack för god vakt!
Då tystnar på läppar unga
den visa, de börjat sjunga,
då breder sig öfver glammande lag
allvar och tystnad vid klockornas slag . . .
Och lofva, så visst du är ärlig man,
och lofva, så sant du är dygdig kvinna,
att verka det bästa i tiden du kan,
att kommande släkten en gång måtte hinna
den fullkomliga värld, hvilken hägratför oss
i svärmande tankar, i längtande drömmar —
då från kärlekens fackla och sanningens bloss
förklaringens ljus öfoer jordlifvet strömmar!
Daniel Fallström.
Hjärtats belefvenhet.
»Var högsint min dotter, var myndig
och rak,
för bönder lyft aldrig på floret.»
T? den gamla goda tiden besvärades knappt
Jj ungdomen med inpluggande af så myc-
CA. ket vetande, som nu skall inrymmas
redan i en liten tolfårig hjärna; men dess
»education» var därför ej någon småsak.
Den tiden lades i stället mera vikt på sättet
att skicka sig och belefvenhet än i våra
dagar.
Det gick ingalunda an för en ung man
att vid inträde i salongen fara med alla fem
genom den yfviga luggen, vräka sig mot en
dörr, spänna pince-nez’en öfver näsan och
med en kritisk min taga en öfversikt af säll-
skapet för att, sedan han funnit »föremålet»,
utan hänsyn vare sig för pappas tår eller
mammas släp rusa fram, hugga armen kring
hennes lif och störta in i den knuffande,
skuffande, hoppande och trampande hvirfvel,
som nu för tiden kallas dans.
Lika litet passade det för de unga flickorna
att lik en hop skolpojkar högljudt skrattan-
de och pratande uppträda på gator och kaféer.
Åh nej, ungdomen den tiden visste nog,
att det ej är någon lätt sak att röra sig ute
i världen, knappt ens inom familjen. Lillan
rusade ej utan vidare upp i pappas och mam-
mas säng för att gifva »sin god’morgonkyss » ;
utan »mon cher père» och »ma chère mère»
hälsades vackert vid frukosten med en sirlig
kyss på handen och en graciös nigning; un-
ge tioåringen satt ej och guppade stolen på
två ben, då föräldrarne inträdde, utan stod
rak och allvarlig, till dess de först tagit plats.
Och den fullvuxne sonen eller dottern fick
tiga stilla vid bordet, under det far och mor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
