Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 13 januari 1893 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
IDUN 1893
. Det ,är hvarje allvarlig mans och kvinnas plikt att lefva i sina minnen; ty blott genom att
lefva i dina minnen får du klarhet öfver dig själf. genom att
P P- Plc
hennes âtergifvande af Mignon, aom värdigt
står vid sidan af hvilken som helst af hennes
föregångare i rollen. Den tyska romantikens
något sentimentala känslighet och den franska
musikens här och där framträdande banalitet
försvunno inför det enkla, okonätlade och sanna,
som främst af allt kännetecknade fru Sterkys
Mignon, särskildt i andra aktens spegelscen,
hvilken eljes brukar vara en stötesten för dem,
som vilja vare sig sjunga eller spela för myc-
kel. Samma lyckliga förmåga af moderation
kunde man iakttaga i sångerskans framställ-
ning af Jacinta, det eljes något schablonmäs-
siga hufvudpartiet i operan »Granadas dotter»,
hvilket från framställarinnans personlighet lå-
nade sina bästa egenskaper, okonstladt och
naivt behag. Denna medfödda fallenhet att
hushålla med de konstnärliga uttrycksmedlen
är för fru Sterky icke blott en lycklig till-
fällighet, utan en tvingande nödvändighet, som,
om den ej förut funnes, snart skulle framkal-
las på grund af apparitionen och figuren.
För att ytterligare fullständigt iakttaga for-
dringarna på harmoni och öfverensstämmelse
har naturen begåfvat fru Sterky med ett röst-
instrument, hvars förnämsta egenskaper icke
äro omfång eller volym, utan snarare välljud,
klarhet i timbren, böjlighet och jämnhet i ut-
bildningen. Därtill komma såsom för en sån-
gerska icke mindre viktiga egenskaper musika-
lisk begåfning, säkert öra och, såsom vi redan
ofvan antydt, en fin känsla för den rätta af-
vägningen af det musikaliska uttrycket. Samt-
liga dessa egenskaper, i någon mån också de
omständigheter, under hvilka k. operan för
närvarande arbetar, hafva bidragit till den
ovanliga framgång, som kommit fru Sterky
till del.
Fru Sterkys, eller som hon före sitt gif-
termål hette, Dagmar Bosses musikaliska be-
gåfning är ett familje-, specielt farsarf, hvil-
ket hon medförde hit redan 1879, då fadern,
förläggaren Bosse hitflyttade från Kristiania.
De mindre vanliga anlagen bestämde redan
från början hennes framtid, och 1882 började
hon vid musikaliska akademiens konservatorium
studera solosång och ingick för utbildningen
af sina sceniska anlag äfven i elevskolan, då
denna något senare inrättades. Under fem år
studerade Dagmar Bosse med nit och intresse
och, hvad som ej är mindre viktigt, äfven med
framgång. Vid konservatoriet hade man tyd-
ligen uppmärksammat hennes begåfning, hvilket
förtjänar att så mycket mer bemärkas, som
goda röster och sceniska anlag ingalunda sak-
nades bland fröken Bosses kamrater. Då hon
1887 lämnade konservatoriet, utexaminerades sam-
tidigt så framstående sångerskor som fröknarna
Ida Moritz, Sigrid Hallgren, Märta Petrini
och Juel. Att fröken Bosse med så farliga
medtäflande kunde förvärfva sig guldmedalj för
solosång är ett af de mest ampla erkännanden
åt bennes begåfning, intelligens och flit. Ett
icke mindre viktigt erkännande gafs den unga
sångerskan, då hon den tredje juni 1887, såle-
des omedelbart efter sin afgång från konser-
vatoriet, fick debutera å k. operan såsom Rose
Friquet i »Villars dragoner». Äfven publi-
ken och kritiken syntes ej ovilliga att gifva
sångerskan sin hyllning. Man fann visserligen
å ena sidan rösten späd, men å andra sidan
berördes åhörarne gynnsamt af dess friska och
klara välljud och de vackra ansatserna i den
dramatiska aktionen. Tyvärr fick denna vackra
början ej omedelbar fortsättning. De osäkra
förhållandena vid k. operan torde ej hafva
varit utan skuld därtill, och sångerskans upp-
märksamhet drogs under den närmaste tiden
från scenen till — familjelifvet. År 1888 ut-
bytte hon genom giftermål med komponisten
Adolf Sterky sitt flicknamn mot det namn,
som hon genom sina senaste uppträdanden för-
stått att göra allmänt kändt och värderadt.
Under hela detta år syntes sångerskan endast
få gånger och då i smärre uppgifter på sce-
nen. Såsom ett vackert bevis på god vilja
och god förmåga kunna vi ej underlåta att
omnämna, hurusom hon annandag jul samma
år räddade situationen genom att utan repe-
tition sjunga Siebels parti i »Faust», hvilken
opera eljes på grund af ett sjukbud hade
måst inställas.
Fru Sterky var emellertid icke nöjd med
dessa framgångar. Hon insåg, att det för hen-
ne fanns mycket att se, höra och äfven lära.
Hösten 1889 lämnade hon, åtföljd af sin man,
den svenska hufvudstaden för att under en
längre vistelse i utlandet, hufvudsakligen i
Paris, söka ytterligare utveckla sin röst och
sin sångkonst. I Desirée Artöt fann fru
Sterky en synnerligen lämplig lärarinna, som
synes hafva förstått att på en gång bevara rö-
sten och utveckla sångkonsten, hvilket eljes
långt ifrån alltid är fallet med de franska
sånglärarne. Utan tvifvel står fru Sterky i
tacksamhetsskuld till fru Artöt, som gifvit
hennes röst den sista förfinande och afpole-
rande utbildningen. Hon instuderade under
fru Artots ledning ej mindre än fjorton större
operapartier. Efter hemkomsten vidtog ett
kort gästspel på k. operan i »Svarta domi-
non», och sedermera har fru Sterky delat sin
tid och sin talang mellan den nyskapade ope-
ran i sin födelsestad Kristiania och k. operan
i Stockholm. För närvarande vistas sånger-
skan i Kristiania, där hon börjat ett gästspel,
det tredje i ordningen. Dessa gästspel hafva
bland annat omfattat Madeleine i »Postiljonen
från Longjumeau», Betli i »Alphyddan», Adèle
i »Svarta dominon» och Camilla i »Zampa».
Det toide med allt skäl kunna antagas, att
det nu började gästspelet i Kristiania blir det
sista, då det synes oss själfklart, att k. operan
i Stockholm icke kan undgå att genom kon-
trakt fästa vid sig en så begåfvad och om-
tyckt sångerska, hvilken såsom vi ofvan sett
redan förskaffat sig en betydande repertoar,
däribland, utom förut nämnda roller, drottnin-
gen i »Skrifvarkungen» och Anna i »Hvita
frun», Here smärre uppgifter oräknade. Sam-
manlagdt har fru Sterky hunnit utföra fjorton
olika roller.
Såsom konsertsångerska har fru Sterky visat
ovanliga anlag genom sitt föredrag af roman-
ser och visor, men det är dock otvifvelaktigt,
att scenen är rätta platsen för hennes verk-
samhet och det fält, där hon i framtiden kom-
mer att vinna sina flesta och bästa framgångar.
H. L. Victorin.
”Hvad ägnar hon sig ät?”
Ytterligare ett par blad ur kuli-konkurrensens
historia.
f
derton år! Är din flicka verkligen ader-
ton år! Åh, hur tiden flyger! Men
du bibehåller dig förträffligt, du! Man
skulle kunna taga dig för en äldre syster till
din dotter.»
»Det har jag ändå litet svårt att tro,»
svarade småleende den tilltalade, en vacker,
vänlig fru på några och fyrtio år, »men i
alla fall är det bra roligt att hafva en vux-
en dotter.»
»Hvad ägnar hon sig åt?» frågade en an-
nan af fruarna.
»Ja,» tog den första uti, »hvad skall hon
bli? Studerar hon? Eller har hon kanske
redan någon verksamhet?»
Verksamhet? Ja, visst hade hon verksam-
het, om någon ! Bara alla strumpor, som
skulle stoppas och »stickas vid» åt de fem
yngre bröderna, skjortor som skulle sys, roc-
kar ändras och vändas, att icke tala om hu-
sets linneförråd, som skulle hållas i stånd
— nog visste fru Amelie, att hennes lilla
Agatha hade ett tillräckligt arbetsfält! Men
detta kunde hon ju ej sätta sig och beskrifva
för hela sällskapet, och hon stammade för-
lägen något om, att Agatha ännu var så ung
och behöfdes så väl hemma.
»Jag skulle då aldrig hafva samvete till
att låta någon af mina flickor gå hemma
och gräfva ned sig i hushållsbestyr,» sade
en af de elegantaste deltagarinnorna i kaffe-
repet. Och när de själfva kosta på sig sin
klädsel, så kan ju jag hålla tjänare och söm-
merskor i stället. »
»Ja, dina döttrar äro ju så väl placerade,»
svarade en lika elegant väninna. »Nåja, jag
kan ju inte heller klaga — min lilla Julia
har en ganska bra plats i en bank, och — »
»Och en mycket inbringande plats förmo-
dar jag,» inföll en annan.
»^i.h, icke så särdeles — tusen kronor
om året. De ha gifvit tolfhundra förr, men
Julia behöfver ju, gudskelof, inte se myc-
ket på de pekuniära fördelarna, utan då hon
erbjöd sig att sköta platsen för tusen kronor,
så fick hon den naturligtvis, fast det var
trettiosju sökande.»
»Ja, det är då bra, när en ung flicka har
någon bestämd sysselsättning —»
»I synnerhet när hon får tusen kronors
lön, »sade en röst från ett hörn af rummet.
»Och det är så tillfredsställande att hafva
en nyttig verksamhet —.»
»Som man inte behöfver,» interfolierade
rösten.
»Och så roligt för en ung flicka att hafva
en liten arbetsförtjänst — —»
»Som andra bättre behöfde.»
»Nej, Karl, nu är du för svår!» utbrast
värdinnan, då en lång- herre reste sig ur den
emmastol, där han suttit, något undanskymd
af en väldig blomstergrupp.
»Karl» vände sig om i dörren.
»Jag har alltid önskat en dotter, och län-
ge var jag rätt bedröfvad öfver den tomhet
I r7 Otnohb m
M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
